Jag vet inte om det är så att jag lurar mig själv, eller om jag trycker undan och stänger in det i en liten kista inom mig. Jag vet inte hur jag gör men något är det, för jag nästan fungerar helt normalt, bryr mig om vardagsproblem och stressar över sådant som jag gjorde innan döden. Men det blir så tydligt plötsligt, att det inte alls är så, att allt ligger så otroligt djupt rotat inom mig att det krävs så fruktansvärt lite för att få mig på fall, ett ord, en känsla eller kanske bara en blick.

Jag börjar gråta och tårarna falla i snabb fart och dunsar ner i golvet, andningen ökar och jag hör hur orden kommer ur mig, det är långa meningar av känslor som jag inte alls visste om att jag hade. Det är mörka ord, det är hemska känslor och jag blir rädd när jag förstår att dom kommer från mig, från min mun men framför allt från mitt inre. Jag kämpar fortfarande varje dag med att fortsätta andas, gå upp ur sängen, vara mamma till min lilla älskling och även bra tjej till min stora älskling. Men någonstans emellan det där, så finns det som faktiskt aldrig kommer försvinna. Ibland kanske det går lång tid och jag kanske tror att jag har tagit ett steg till längs vägen. Men nej, jag har aldrig det utan jag har gömt undan det i min gamla kista, jag har tryckt ner det mörka och med hela min kraft tvingat igen locket precis så mycket för att jag skall kunna låsa. Men låset är trasigt och fungerar inte som det ska. Kistan var med om ett stort trauma, en mörk händelse som skadade låset så pass mycket att det aldrig skommer kunna lagas ordentligt. Låset tillhör kistan så det går aldrig att byta ut, det enda som går att göra är att hoppas på att det inte går sönder helt och för alltid. Kistan kan helt oväntat öppnas upp trots att den varit låst, det krävs inte mycket, en lite knuff av ett ord, en känsla eller ibland bara en blick… det är då det mörkar tar sig ur och kastar sig över mig med sådan fart och när det väl sker, så vet jag att det kommer ta några dagar innan jag lyckas trycka ner det mörka i kistan igen och låsa med det trasiga låset och hoppas på att det håller längre den gången… Jag blir chockad när jag hör vilka känslor jag går och bär omkring inom mig och det blir på något sätt väldigt sorligt, för jag var inte medveten och jag blir lika förvånad över vad som kommer ur mig… jag förstår då vilka sår min sorg fortfarande ger mig.. jag blöder tårar, men inte ens tårar kan laga mitt trasiga lås

men det är en ny dag nu, och jag ska försöka somna trots smärta i halsen, ångesten klöser lite exra men det hjälper att skriva, och snart borde även Devve vakna för att komma och lägga sig mellan oss, och jag tror faktiskt att jag ska gå in och hämta honom redan nu, så slipper vi krångla med det senare plus att jag får hålla om mitt hjärta och det är i den sekunden som jag ser ljust på morgondagen.. som faktiskt redan är här

mamma kommer och hämtar dig nu mitt lilla hjärta och sen håller jag om det hela hela natten.. och under hela mitt liv kommer jag att skydda ditt lås från att gå sönder som mitt har gjort...

inget ont får hända dig min älskade unge, jag älskar dig mest av allt..

för du är ju hela min morgondag

Ännu en nykter helg förbi, dock kände jag av ett sug på lördagen en stund, dock löste jag det genom att gå ut och bygga mig en Jerry (se bild). Mats kom också ut och hjälpte mig få upp snöbollarna på varandra medan Sandra letade efter tillbehör.

Jag har även spelat massa "draw some" på telefonen med Cissi och massa främlingar

Njutningen som jag har nu i kroppen är helt underbar, det är söndag och jag har ingen ångest som klöser och river sönder min hals inifrån. Det är så fruktansvärt värt att inte dricka mer och jag är så glad att jag äntligen kom på att allt som behövdes var ett beslut..

Nu börjar en ny vecka, skola som vanligt men jag ska även jobba två kvällar under den samt titta lite på vad som ska vara klart till nästa sittning för tatueringen

Nu ska jag och älskling titta på sons of anarchy, vi tittar om alla säsonger igen :D

You are the light that's leading me to the place where I find peace again. You are the strength that keeps me walking, you are the hope that keeps me trusting. You calm the storms and you give me rest, you hold me in your hands and you won't let me fall... <3

Jag fick för ett tag sedan en otrolig kommentar, otrolig på de vis att jag blev helt varm innombirds, det var som om en del i mig läktes ihop (vilket i stort sätt aldrig sker), jag kunde inte rädda Samuel och jag kommer aldrig komma över skulden jag har över det. Det kanske verkar för många vara endast en liten antydan, men för mig är detta helt tvärt om och det är en väldigt mäktig känsla det här, tänk att jag har givit någon perspektiv som många gånger kanske har upplevt det Samuel kände inom sig

När jag sedan kom in på hennes blogg fann jag även detta otroliga inlägg

om natten smyger jag runt och hittar små guldkorn

Hos Bea hittade jag en länk till en blogg (Sara) vars skribent skriver om sin mans självmord - 2008

Jo, jag berörs av hennes berättelse och kärleksfulla beskrivande av deras familjs historia

För mig som är en av de som försökt att ta mitt liv några gånger pga sjukdom är det ett bra perspektiv att verkligen få läsa riktiga tankar från någon som upplevt det som anhörig

Sjukdom är inte begränsad till enbart den som får diagnosen, det vet vi redan

Men att få insight i hur våra nära känner, tänker eller bara vad som helst är att be om antingen ingenting eller krig om hur jävla fucked up man är, ingenting mitt emellan

Men SaraMedSinRockTiara skriver med kärlek

De anhöriga till mig och andra jag mött till vänner i samma situation har inte yttrat sig så öppet, utelämnat och viktigast av allt kärleksfullt samt förstående.

Vackert.

Tack Bea för det indirekta tipset

Ni kan läsa det inlägget HÄR, jag blir totalt golvad av henne, jag får tårar i ögonen när jag tänker att jag kanske gör något rätt, att jag har gjort något med mening. Jag kan inte riktigt få fram vad jag menar men det jag vet hur skuldens förgörande styrka har tagit över så stora delar i den jag är idag och när jag får höra att jag gör rätt, så kanske jag kan återta små smulor och göra rätt för det jag för det jag gjorde fel, jag skulle ha gjort mer, jag skulle ju egentligen rädda honom... nej nu blir det för mörkt, men det jag vill säga till dig Inzi som skriver dessa otroliga ord och känslor, det är inte mycket i mitt liv som har förmågan att läka, men jag vill att du ska veta att jag kommer leva och andas dina ord väldigt väldigt länge

Tiden går, och jag skriver inte längre, båda mina datorer har klappat ihop, den lilla sitter jag vid nu som fungerar ibland. Jag vet att jag antagligen måste se mig om efter en ny snarast men det är ju lättare sagt än gjort. Senaste tentan klarade jag och nu är den nya terminen igång, jag och Cecilia ska skriva c-uppsats och jag hoppas vi överlever. Jag har också fått ett jobb, inom kriminalvården, så det blir 2-3 gånger i veckan som jag jobbar 5-6 timmar på kvällen. Kul att få göra något annat och även lite extra pengar som alltid behövs. Sedan har jag också påbörjat min minnestatuering för Samuel, en sittning av tre är gjorda. Jag var fruktansvärt nervös men det var verkligen inte alls så farligt som jag trodde att det skulle vara. En annan stor grej är att jag har tagit beslutet att sluta dricka alkohol, helt och hållet. Jag vet ännu inte hur länge men iaf ett år framåt, det tog mig 3½ år innan jag fattade detta, att jag inte längre kan hantera alkoholen, att jag dricker på ett destruktivt sätt, inte så att jag dricker ofta, kan gå veckor om inte månader men när jag väl sitter där så kan jag inte sluta. Sen är dagarna efter fulla med fruktansvärd ångest som jag inte längre kan hantera. När jag tog beslutet, när jag förstod själv att det egentligen är så ”lätt” att bara inte dricka mer, då kändes det som om jag kunde andas, som om jag kunde lämna den tunga bördan bakom mig och nu styra mitt liv mot ett nyktert liv utan ångest och minnesluckor.

Mitt liv med mina killar lever på som vanligt, Devve är kärleksfull och jag skrattar så med alla hans små egenskaper. Mats är min stabila sten som alltid finns vid min sida och får mig att skratta.

Jag har avbrutit min KBT, dels för att tiden inte längre fanns till men även för att vi fastnade, precis som jag gjort i tidigare terapi efter Samuel. Jag blir medveten, jag förstår hur mitt handlande och tankesätt har ett mönster och att det beror på reaktionen från hans död… men sen då? Jag förstår att det inte går att fixa med ett knäpp, men jag blir ändå frustrerad att det inte verkar bita på mig. Men jag har en ny tid om några veckor och vi får se om vi kan ta oss förbi den här etappen då.

Men Samuel då? Jo det är som vanligt, jag tänker på honom, ser honom i allt, han lever vid sidan om mig alltid. Jag ältar ännu på nätter och vissa tider, när jag blir stressad t ex så ältar jag mer än vanligt och sömnen tar över. Förra terminen mådde jag inte speciellt bra, men när jag är tillbaka i skolan så känns det bättre, det som tar upp mycket tid nu är det här med gravplats, att han inte har stenen och jag har börjat tänka mer på hur Devin ska kunna förstå det här, hur vi ska berätta. Självklart vet han nu att hans pappa Samuel är i himlen, men vad betyder det. Nu i helgen satt vi på badrumsgolvet, jag spelade upp minnesvideon jag gjort till Samuel, med vår låt och bilder. Då säger Dev med sin ljusa lilla röst:

-ååh ja äääskar honom

Mina ögon vattnades ju direkt och jag undrar direkt vad han har fått det ifrån, det kom så naturligt utan att jag har sagt att jag älskar pappa Samuel, vi har pratat om himlen och död, men jag minns inte att jag har utryckt att jag älskar honom, vilket jag självklart borde säga och ska säga mer nu. Men det lät så fin, så innerligt och jag hoppas att Samuel satt bredvid oss på golvet och hörde.

Som sagt tiden går, och jag skriver mindre, och jag vet inte varför, men just ikväll kom viljan, viljan att skriva om vad jag tänker på, viljan att filtrera mina tankar och se vad det egentligen handlar om och som så många gånger innan, handlar det nog endast om att jag saknar honom lite extra ikväll och antagligen är det väl alla hjärtans dag som spökar och bilden av vita rosor som han gav mig etsar sig fast på min näthinna…

Men jag ser också Mats röda rosor och jag håller båda dessa bilder nära och försöker ser igenom och känna kärleken från båda mina killar. Jag älskar er.. Devin, Mats och Samuel..Ni är min kärlek och jag kommer att försöka tänka på allt det fina imorgon, alla gånger som ni har fått mig att skratta och alla gånger ni har sagt att ni älskar mig, för det är just den lilla ingrediensen som får mig att vakna varje dag.. er kärlek

20 min innan sluttiden 00.00 skickades den in.. Nu är det en dag ledig innan termin 6 av 7 drar igång på tisdag.

Nu ska jag krascha i soffan och glo in i väggen :D

dag åkte hela familjen till sös för vår remisstid hos neurologen. Devin förstod redan innan att det var läkaren vi skulle till och visade hr dom brukar vrida hans ben och fötter. Dock berättade han att han inte ville att doktorn skulle sticka (blodprovstick i fingret) och inte heller ville han att doktorn skulle använda kameran (röntgen). Då jag inte visste vad jag skulle förvänta mig så var jag ett totalt vrak och mitt inre skrek av panik nät vi gick längs dom otroligt långs korridorerna.

väl där träffade vi en snäll och trevlig läkare som började med att ställa frågor om Devves utveckling, tidigare sjukdomar och liknande. Sedan började hon undersöka honom och fred både ben och fötter åt alla håll, därefter kollade hon hur hans reflexer fungerade. Efter det kunde hon göra sin bedömning

Vilket var att hon inte kunde se några tecken på cerebral pares, som många kanske känner igen som en CP-skada. Både jag och mats satt som i chock, självklart var vi överlyckliga över att han är frisk och att hon inte kunde finna några som helst fel på honom. Men läkaren som hade skickat remissen hade aldrig nämnt att det var det här han misstänkte. Läkarens kommentar efter vår reaktion:

"men det är ju för cerebral pares som ni blev remiterade? eller hur?"

jaha.. ja tydligen.

Nu är vi ju så glada att inte så var fallet men tänk om och då hade jag fått det här som en jävla käftsmäll. fattar inte
varför läkaren innan inte bara var ärlig och berättade vad dessa symtom kunde innebära och att han misstänkte att det fanns en risk för cerebral pares.

Läkaren berättade att hon trodde att hans muskler och reflexer i bene hade reagerat felaktigt på akuten pga av att han var väldigt spänd, trötthet efter så många timmar på akuten och även rädsla efter att så många läkare hade klämt och vridit på honom så mycket. Det känns skönt att få släppa det här, jag har nästan svårt att tro att något faktiskt gick bra för oss

men allt ska ju inte vara bra samtidigt:

trasig bil och trasig dator... hej då tusenlappar!!... Men vi lever iaf

Äntligen kom det lite lite snö så jag fick en ursäkt att använda mina vinterskor, nu middag hos svärfar ;)

Jag fick höra att det kunde ta upp mot 6 månader innan vi skulle få tid för Devin av läkaren. Jag har pratat med folk som har lugnat mig med att om det är något allvarligt, så skulle vi ju få en tid mycket tidigare.

Nu har vi fått tid redan nästa vecka till neurologmottagningen...

Tänk om du hade fyllt 31! Grattis min älskade på födelsedagen, vi spelade nyss "west virginia" och jag tänker på dig hela tiden.., jag älskar dig och du fattas mig alltid <3

Jag fick idag hem Devins journal efter vårt besök på akuten

Nervsystem: neurologisk statua visar på konus nertill hö samt poitiv Babinski bilat samt ökad tonus vid dorsalflexion av foten. Även noterat sekundär enures de senaste månaderna. En avvikande neurologisk status vilket föranleder ytterligare frågor kring det perinatala förloppet. Patient initialt behövde syrgas vid födsel och har en medfödd felställning av fötterna av typ tibial inåtrotation

Jag förstår självklart ingenting och jag fick idag även ett brev om att remissen skickats till neurolog mottagningen på Sachsska barnsjukhus. Vilket betyder att vi inte kommer få några svar förrän om några månader, så jag började ju självklart googla direkt. Det här är vad jag har hittat:

Läkarens anteckning: Klonus nertill hö

Klonus är beteckningen på en rytmiskt upprepad sträckreflex på grund av en plötslig sträckning i en muskel. Klonus kan vara ett symptom vid ett flertal olika neurologiska sjukdomar, ofta tillsammans med övremoterneuron-skador. Klonus är därmed ett av sätten att skilja en övre motorneuronskada från en nedre motorneuronskada då detta saknas i det sistnämnda.

Läkarens anteckning: Ökat tonus vid dorsalflexion av foten

Tonus är beteckningen på den muskelspänning som normalt finns i en muskel och som ger ett motstånd mot en passiv (påtvingad) flexion eller extension i en led, på så sätt är muskeltonus viktig för kroppshållningen, men förändringar i tonus (både ökad och minskad tonus) kan också förekomma vid olika neurologiska sjukdomar.

Tonus betyder ungefär muskelaktivitet eller spänningsgrad på muskeln. Personer som är förlamade och har en kroppsdel som bara hänger och slänger har låg tonus, och en kroppsdel som är krampaktigt spänd har hög tonus. Tonusväxlare som jag nämnde ovan växlar mellan hög och låg tonus (avslappnad och spänd). Spasticitet ger också hög tonus, muskeln blir ju spänd.

Generellt kan man säga att baklofen påverkar spasticiteten i hela kroppen. Om man har mycket spasticitet eller på annat sätt ökad tonus i många kroppsdelar brukar läkarna föredra baklofenbehandling.

Alltför hög tonus i muskulaturen och stelhet som förhindrar önskade funktioner.

Läkarens anteckning: Drsalflexion av foten

Dorsalflexion innebär en böjning av en kroppsdel, till exempel en fot, mot dess ryggsida. Dorsalflexion av foten för fotspetsen närmare skenbenet.

Läkarens antecknig: Positiv babinski bilat

Metoden går ut på att läkaren med en strumpsticka, nål eller liknande stryker utefter ytterkanten på fotsulan på den liggande patienten från hälen och framåt. Normalt böjs tårna svagt nedåt eller rör sig inte alls. Vid vissa nervsjukdomar, främst skador på den så kallade pyramidbanan, uppkommer en isolerad uppåtböjning av stortån, medan de andra tårna sprider sig solfjäderformigt. Pyramidbanan kan vara påverkad vid ett flertal sjukdomar i centrala nervsystemet, exempelvis slaganfall och Huntingtons sjukdom. Babinskis tåfenomen kan ibland vara mycket livligt och ge en rörelse i stora delar av benet respektive utlösas av endast en lätt beröring på fot eller underben. Fenomenet är normalt hos spädbarn under första levnadsåret på grund av deras omogna nervsystem. Babinskis tåfenomen kallas med en kortare benämning Babinskis fenomeneller Babinskis tecken och ingår rutinmässigt i neurologiska undersökningar.

Böjs stortån uppåt, tån "spretar/sträcks upp", är Babinskis tecken onormalt och anges som positivt. "Positiv Babinski" talar mycket starkt för en skada på pyramidbanan, dock inte om vederbörande är yngre än 1 år

Pyramidbanan är troligtvis den mest välkända av centrala nervsystemets olika ledbanor.

Läkarens anteckning: sekundär enures

Vid sekundär enures har barnet varit torr minst 6 månader och sen börjat kissa på sig på nätterna igen. Ett barn som kissar på sig dagtid har inkontinens. Droppande urinläckage signalerar däremot alltid en allvarlig störning av de nedre urinvägarna eller deras nervförsörjning.

Läkarens anteckning: Perinatala förloppet

Förloppet under graviditet, förlossning och efter

Jag hittar ingenting om vad det kan vara, hur allvarligt eller icke allvarligt. Men jag förstår lite mer och ska även kontakta lite kunniga människor för att få reda på mer.

Är jag rädd? Jag är totalt livrädd och är så rädd att han inte kommer få samma möjligheter som oss andra i livet. Är han skadad? Varför just min lilla kille?

Det är mörkt nu.. igen

Idag har vi skapande verkstad här hemma med en helt feberfri Devin :D

Du kom in i mitt liv som en vitklädd målare och har sedan dess tagit rollen som min hjälte och kärlek, men förutom det är du världens bästa pappa som i alla lägen sätter din familj först. Jag var aldrig själv under alla timmar på akuten med Devve, du var där hela tiden och det är precis så du är.. Du är alltid där..

När vår son ligger sovandes i din famn och dina ögon långsamt slocknar så blir jag lugn. Hos dig är han trygg, hos dig är jag trygg och jag vill att du ska veta att just din födelsedag betyder extra mycket för mig, för om inte just du föddes just den här dagen så vet jag inte vart jag hade varit. Du är min hjälte och jag hoppas att du vet hur mycket jag älskar dig, du får mig alltid att skratta, du ser alltid något gott i allt mörker och du har otroliga egenskaper som många bara kan drömma om. Din vänlighet, din humor, ditt engagemang... Ja allt, du är en fantastisk man och jag vill idag gratulera dig på just din födelsedag!!


Devve sovandes i sovande pappas famn i väntrummet på akuten <3

Jag har egentligen inte firat jul sedan du dog, jag har legat i hög feber varje år. Det här är första gången. Det är tungt med dagar som handlar om familjen, dagar jag hade kunnat dela med dig och det känns i hela kroppen att saknaden bubblar inom mig och försöker gräva sig upp genom ytan.

När jag stänger in mig i sovrummet för att få lite egen tid tänker jag på dig, jag minns allt så dåligt. Jag ser en bild framför mig när du sjunger snappsvisor hemma hos mina föräldrar och släkten var där, haha jag ser hur du skrattar åt något väldigt roligt, du har det där leendet jag älskar. Du tyckte om pappas köttbullar, vi var hemma hos din pappa och jag var gravid men vi höll det ännu hemligt, jag minns inget mer, såg vi på Kalle? Jag minns att vi åkte upp till Östersund med julklappar i bilen förresten, va det på julafton? Jag är rädd för att jag håller på och glömmer. Jag tror aldrig att julen kommer kännas helt rätt. Du är ju inte här, du är och kommer alltid att vara en del i min familj och det är ju det julen handlar om.

Du fattas mig min älskade och jag vill önska dig en god jul... från din son också och hans pappa på jorden också

Febern är vi ännu inte av med, feberyra och hans hud brinner upp. Alvedonen verkar inte ha tagit den här gången (intogs för 1 1/2 timme sedan). Han är så förstörd, har inte ätit på 3 dagar och han vet knappt vart han är när han vaknar till... Kan skiten inte bara ge med sig snart

Det fanns ingen ledvätska kvar i Devves höft, men det läkaren kunde se var att när vi vägde ihop symptom med att hans fötter är lite inåtvända sedan födsel, att han muskler i benen reagerar fel och att de är för spända, och att Devve det senaste halvåret haft problem att kontrollera sin urinblåsa och kissar en droppe då och då i kalsongerna, dessa symptom tillsammans tror läkarna är en nervskada som funnits sedan han föddes. Han sa skada kunde vara i hjärnan eller ryggmärgen. Jag vet inte så mycket mer men vi har fått en remiss till en neurolog som antagligen kommer att ge oss fler svar. Detta kommer dock att ta några månader innan vi får tid.

Nu ska vi snart göra siktröntgen och ultraljud på Devves höft

Pratade med läkaren om natten och hans tillstånd och vi ska åka in nu igen och antagligen göra ett ultraljud för att se om ledvätskan finns kvar, gör den det så får vi överlägga om läkarna skall söva honom och gå in med en nål och suga ut ledvätskan och se om den är bakteriell. Men eftersom att Devve inte haltar tror inte läkaren på det, men jag tycker ändå att det är konstigt att han säger att han har ont.

Men jag vill att vi ser om ledvätskan är borta med ultraljud så att vi iaf kan utesluta det

Nu är vi inne på 3:e dagen med så här hög feber

Det gör så ont i mig när han säger att det gör ont i höften och att det inte finns någonting jag kan göra åt det.. 38,5 fortfarande och jag kommer antagligen inte sova en blund ikväll, och kanske inte min Lille som ligger bredvid mig och har ont

Med Alvedon är febern nu uppe i 40 grader, om han inte har svarat på den inom 30 min så måste vi åka in då han nu småkissar hela tiden (trots negativt up på urinvägsinfektion) och har röda blodstrimmor som kommer ut ur rumpan när han sitter på pottan

Vi är beredda på ännu en natt till på akuten men jag hoppas så innerligt att den ger med sig

Undrar om det blir någon jul för oss :(

Nu åker vi från akuten efter dagens återbesök på akuten. Kort och gott mår han bra trots höften och feber. Vi ska nu vara uppmärksamma på allmäntillstånd. Börjar han halta igen så måste vi in direkt. Det man då är rädd för är att ledvätskan har blivit bakteriell och då väntar operation. Men så länge inte hältan är tillbaka så kan vi alla andas lugnt.

Vi vet inte så mycket mer än att han har feber och ont i höften, vi ska på återbesök om några timmar för att antagligen röntga och se om infektionen har spridit sig. Men vi hoppas verkligen inte det.

Nu är vi helt slutkörda och efter två timmars sömn igår natt så kommer jag ta väl hand om dom få timmar sömn nu innan återbesöket.

Devve har varit så duktig och trots hög feber är han världens underbaraste i alla lägen

När Mats kom hem nyss kom han på det här med ledvätskan i höften och vad läkare hade sagt om feber inom två veckor. Jag ringde då in och berättade att han hade 39,5 i temp och vi fick rätt snabbt beskedet att vi genast skulle åka in till Astrid Lindgrens akutmottagning. Så nu är vi på väg in med våran lilla sjukling som säger:

-mamma de äj stakas mig

Fick hem världens ynkligaste unge från förskolan idag. Jättehög feber och hes röst. Han är så lik mig när jag har feber, vi pratar likadant, vi rör oss likadant men jag skulle nog gissa på att han är snäppet sötare ändå. Som när han tackar för att han får gå på pottan och med rosslig röst säger:

-ja lite suk mamma, jag måj bja, men ja lite sjuk.,, mamma ja äska däj mmm mmhmm

nu ska vi öppna en lucka i julkalendern

Jag läser "Social pedagogik - i goda möten skapas goda skäl" och Devve läser "Bilar - träffa alla bilarna". Fast nu när jag skriver det här inlägget så har leken bytts ut till att Blixten och Flow ska parkera under mina fötter och gärna mellan mina väldigt kittliga tår. Det är en underbar studiemiljö här hemma haha, men jag skulle aldrig byta ut den, inte ens mot dom bästa betygen i hela världen

Mamma älskar sin Lille :love:

Han lever och jag kan andas för första gången sen i fredags, Devve fick en snygg man u tjocktröja och sina första egna fotbollsskor och jag fick grymt snygga gråa converse :D