Ingen kan hjälpa mig
På min lunch har jag suttit i telefon med försäkringskassan och socialtjänsten och jag vill bara spy på hela vårt system.
Mats var hemma med Devve i tre dagar, vilket han varit förut och vilket även mormor har varit sedan dagen jag började skolan. Om jag har tenta eller ett viktigt seminarium som jag inte får missa. Eller om jag missar detta så riskerar jag att inte klara kursen och även hamna efter i utbildningen. Nu när Mats skulle vara hemma fick jag reda på att nu har min son fyllt 3 år och då kan inte längre någon annan än hans föräldrar ta ut vård av barn. När jag då informerar om att hans ena förälder är död och att det inte är möjligt så kommer vi fram till en stoppskylt. Jag får inte ta av mina tillfälliga föräldradagar eftersom att jag studerar och inte arbetar och då har jag inte rätt till dom, eftersom att jag inte förlorar tid från arbetet. Att jag är tjänstledig gör ingen skillnad
Jag blev då rekommenderad att ta upp problemet med socialtjänsten, där kan jag inte få någon ekonomisk hjälp då jag studerar och tar ut csn.
Om Mats skulle bli vårdnadshavare på papper så skulle ju allt lösa sig, men problemet är att jag får en viss summa varje månad just eftersom att jag och Samuel bodde tillsammans och hade/skulle få barn, och denna summa får jag endast om jag inte gifter mig eller får fler barn, eller att Mats adopterar Devin. Denna summa är den enda andledningen till att jag kan studera och bo kvar i vårt hem, så tar jag bort detta, då förlorar jag min utbildning. Denna summa har jag i fem år efter hans död, och den räcker precis till när jag är klar, jag började studera ett år efter hans död.
- Så länge som jag studerar kan ingen annan vara hemma med Devin när han är sjuk
- När jag är hemma med honom missar jag skola och kommer antagligen att hamna efter
- Hamnar jag efter kan jag inte avsluta min utbildning pga att pensionen från Samuel tar slut
- Så länge jag studerar kan jag inte få hjälp av socialtjänsten för att kunna stå för den lön som Mats eller Mamma förlorar dom dagarna eftersom att jag har CSN
- Så länge som jag studerar och inte arbetar kan jag inte använda mig av tillfällig föräldrapenning
- Mats kan inte bli Devins vårdnadshavare för då försvinner pensionen och jag kan då inte avsluta min utbildning
JAG ÄR TOTALT KÖRD
Jag säger i telefon:
-Men snälla finns det inget ni kan göra, varför ska mitt barn lida för att hans pappa är död? Snälla det måste finnas något som kan hjälpa mig....
-Nej tyvärr, det är ju bara barnets föräldrar som kan ta ut vård av barn
-MEN HANS ENA FÖRÄLDER ÄR DÖD!! JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT DET
-Vi kan tyvärr inte hjälpa dig
Samhället vill ju inte att jag skall studera och skaffa mig en utbildning
Jag hamnar mellan systemets stolar, jag är på en plats där mitt skyddsnät har frätits bort. Det är en hemsk plats som jag hoppas så många av er som möjligt aldrig kommer att få uppleva..
Hur vi ska lösa nästkommande 1½ år vet jag inget om, men en sak är jag säker på och det är att Devin inte kommer att lida av det här, han kommer i första hand och pengar och utbildning är inte allt här i livet
Min egen död
You feel like you'll never be whole again
Minutrarna går, timmarna flyger förbi, jag försöker allt för att tiden skall gå långsammare, det känns som om någon står bakom mig och puttar och sliter, drar mig framåt medan jag förtvivlat spretar emot med all min kraft, men det är förlorat, dagen som jag fruktar kommer att komma och jag är rädd för min tankar, jag vet att dom mörkaste minnena kommer att infinna sig, jag kommer att minnas varje ord, varje blick, varje bild. Jag kommer att minnas dagen du dog på ett sätt jag alltid annars försöker rymma ifrån, jag kommer att höra dina sista ord, jag kommer att minnas dina ögon, jag kommer att känna den smärtan jag kände när jag föll ner på golvet med Linda och Jill vid varsin sida om mig kvällen du dog, jag kommer att minnas morgonen när jag vaknade upp själv, första gången med en vetskap om att den jag älskar mest är DÖD!
jag tror inte att alla förstår vad död är, jag tror inte att alla förstår hur det inte går att rubba, det är något som inte går att ta tillbaka. Jag vet att den Sara jag var innan Samuel aldrig ens hade en aning om vad döden var, jag förstod inte förlust trots att jag förlorat tidigare. Att förlora en vän eller kille är skit, det är jobbigt och det tar ett tag att komma över. Men jag vet ju att dom lever och jag släpper det på ett sätt jag inte kunnat tidigare, det går snabbt nu. Jag vet ju hur lätt det är att förlora kontakten, jämför med att förlora någon helt, jag vet hur det är att se den man jag älskar mest, död.. Jag vet hur det är att stå och prata till en död kropp. När jag idag ser på filmer, då dom har sminkat en levande människa så att den skall se ut som ett lik, jag ser alltid direkt när det är dåligt gjort och jag har faktiskt aldrig sett någon fått det att se helt riktigt ut. JAG SKALL INTE VETA DET! Jag skall inte veta hur en död kropp ser ur, jag skall inte veta hur döda läppar ser ut, jag skall inte veta hur döda händer ser ut och jag skall inte veta hur kall en människa kan bli. Döden är något som aldrig går att ta tillbaka, döden är något som är slutgiltigt, döden är något som jag känner till väldigt väl, för väl, för tidigt.
Årsdagen är inte som andra dagar, jag får panik, jag är totalt hjälplös, jag blir förtvivlad och jag känner att om jag bara släpper i 5 sekunder så kommer tårarna att rinna okontrollerat, smärtan som jag känner bubblar inom mig är förrädisk, den är som kokande vatten, brinnande lava, frätande syra. Det gör ont, det gör ont i mig, hela mitt bröst gör fysiskt ont och jag vill bara slita ur mitt hjärta och slippa känna. Det är hopplöst.
Mina fingrar darrar och tangenterna är blöta, det är skönt att få ur mig känslor, trots rädsla. jag står för min sorg och jag står för att jag går igenom den dag efter dag. Morgondagen kommer att komma, jag kommer att lida, jag kommer att ha svårt att hålla mig stående, jag kommer att le falskt på jobbet hela dagen för att klara av det. Sedan efter kommer jag att släppa, då kommer jag tillåta mig själv att känna, jag kommer låta tårarna komma och jag kommer att sörja. Jag är fullt medveten om att tankar som jag lyckas trycka undan under nästan hela året kommer att tränga fram imorgon, jag vet att dom kommer krossa mig totalt och jag kommer vara fullständigt utmattad och förstörd efter imorgon, det vet jag redan nu och det vet också min omgivning. Devin kommer att vara med morfar och morbror under kvällen, för jag behöver få sörja, jag behöver få vara Samuels flickvän som saknar sin älskade, jag behöver få genomlida minnena om hans död, jag behöver få tid att minnas våra stunder, minnas hans kärlek och komma ihåg att han älskade mig och att vår kärlek aldrig kommer att dö.
Samuel jag behöver din kärlek nu, för jag har svårt att andas
Hon borde ju ha kommit över det där nu
Jag ger min lilla älskling en puss och säger hejdå, jag stänger grinden bakom mig och ser på mitt vackra barn en sista gång innan jag går mot bilen. Han står där i sin röda overall och håller sin fröken i handen. Dom svarta vantarna som han knappt får in sin lilla tumme i. Jag är så glad över att Devin älskar att vara på dagis, trots att det känns i hjärtat varje gång när jag lämnar honom. Han är min livlina och jag är alltid orolig att något skall hända honom när jag inte är vid hans sida. Det handlar inte om att han skall skada sig, eller att han inte blir omhändertagen på ett bra sätt. Jag är så rädd att för att han ska dö utan mig. Att jag får ett telefonsamtal, eller att någon kommer och hämtar mig och berättar att något har hänt Devin.
När jag fick beskedet om Samuel så behövde jag bara titta på den personen som skulle berätta. Jag visst det redan innan han öppnat munnen, jag kände det ända in i själen
Jag förstår att det inte enbart handlar om att jag just saknar Samuel. Det är den ”upplevelsen” att förlora den jag älskar mer än något annat, den smärtan som det medför, dom skadorna som satte sig i mitt innersta. Sorgen är inte bara Samuel, sorgen är inte bara vår kärlek, sorgen är så mycket mer. Jag vet inte vad folk omkring mig tänker, folk som kanske känner mig eller vet vem jag är. Hör eller läser att jag skriver en blogg, att jag 20 månader senare fortfarande sitter och skriver om min saknad och hans död. Men det är just det som kanske inte alla förstår, som jag själv faktiskt inte alltid har förstått. Det är att sorgen är så mycket mer än Samuel. Det är att hela min själ, hela min personlighet är helt förstörd efter hans död. Ett trauma kanske man kan jämföra det med. Jag är skadad för livet, att förlora den man älskar mest är inget som går att ta bort. Det är inte bara att jag saknar honom, det är att jag blev så fruktansvärt skadad att jag inte längre kan fungera på samma sätt som innan, det finns inget mer jag kan ”komma över” som många kanske känner, jag är så här. Min skadade själ lever i sorg och jag kan inte få tillbaka den del som dog den dagen, den delen av mig är borta för alltid.
Jag ser både ljust och mörkt på livet, jag ler och skrattar och jag vill se morgondagen men jag är halv, alltid är jag halv efter den gången jag satte mig på soffan och fick det bekräftat. Samuel är död.
Jag lämnar Devin på dagisgården och rör mig mot bilen, den bil som jag och Samuel skulle ha när Devin kom. Mamma och pappa ville att vi skulle ha en säker bil så jag fick byta min lilla bil mot pappas kombi, min bror kör nu min lilla pärla så den är fortfarande kvar i familjen och pappa har en ny. Jag sätter mig och kör mot skolan. Trafiken flyter på bra då jag börjar lite senare. Jag kommer en bra bit innan tankarna börja komma. Jag vänder mig åt höger och ser Samuel sitta bredvid, jag kan ur minnet se hur han såg ut när han satt bredvid mig. Han gör en speciell min precis innan han bryter ut i skratt. Jag ser hur hans mun formar sig, jag ser hur han böjer bak sitt huvud en aning innan det åker fram i ett härligt skratt. Jag ser hans kroppsspråk så fruktansvärt starkt. Jag sitter i bilen med en minnesbild av Samuel bredvid mig och jag känner en sådan fruktansvärd saknad. Han ska ju sitta där, han skulle skratta åt mina tokigheter, han skulle skratta när jag berätta sjuka saker som bara jag kan som han älskade. Jag känner hur tårarna rinner ner för kinden och jag viskar tyst i bilen ”jag älskar dig Samuel”
Jag fortsätter köra den sista biten till Cissi, jag blir glad när hon trippar ut ur porten, försöker undvika vattenpölarna. Hon sätter sig i bilen och säger ”Heeeej hur är det?” och jag svar att det är bra. Jag behöver inte säga något, hon vet och trots att jag några minuter tidigare hade en sekund där jag kunde se en glimt av min älskade, bara ett minne och hur han precis ser ut innan han skrattar så mår jag faktiskt bra. Jag har saknat Cissi och hennes tippande gör mig glad, hon ger mig glädje och hon får mig att se ljus i mörker. Trots att jag sörjer så mår jag bra och jag är så glad för alla omkring mig. Mia som skrattar med hela sitt hjärta och som säger att hon kan åka från Tumba på kvällen och sitta och hänga med mig och jag vet också att hon menar allvar, eller Nicole som säger att jag ska ta lite tid för mig själv och inte stressa över plugget som inte blir gjort just nu för att jag har en nerperiod, hon säger att jag ska försöka släppa. Små sakar, små ord som gör så mycket gott inom mig. En kommentar på bloggen som säger att hon hör och känner min smärta, att hon faktiskt påverkas av det jag skriver. Hur hon ser på nyheterna och läser om människors öden utan att egentligen kunna sätta sig in, men när hon läser mina ord, då känner hon mina känslor. Jag får beröm och jag blir så rörd. Kommentarer på bloggen är från människor som tar med mig i deras liv, ni tänker på mig och jag känner mig alltid så trygg i era ord. Ni läker mig.
Jag låser bilen och närmar mig grinden och äntligen ska jag hämta honom, jag ser Devin i sin röda overall och jag går snabbt fram till honom, när han ser mig så hoppar jag upp i luften, inte för att vara rolig utanför att hela min kropp har saknat honom så fruktansvärt mycket. Han springer med öppna armar fram till mig och vi kramas. Hans kramar betyder allt. Den del av mig som är död kommer aldrig att återuppstå, den följde med Samuel och kanske en dag ses vi åter men under min tid på jorden så förblir jag halv, men min älskade son läker den del som är kvar. Vi fortsätter dagen med att träffa Gudfar Robin, Linda, John och Jill. Robin som berättar för Devin om Samuel och korvar, Robin som kramar och säger att han tycker om heeela mig. Linda som skrattar och säger att hennes älskade Devin är den mest fantastiska människan på denna jord. Jill som visar helt nya sidor nu när hon är gravid och hon får mig att skratta så åt hennes små sovstunder och hur hon med lycka visar upp nya barnkläder. John som går in på toaletten och Devin som står utanför i panik och skriker efter sin "mamma", han springer efter honom hela tiden och vill ha en skruvmejsel för det har ju farbror John. Devin njuter av varje sekund som han är med sin extra familj. Han skrattar konstant och jag vet att jag alltid är rädd för att det en dag kommer ta slut, att vi en dag inte kommer att vara en familj eller att någon dör. Så som jag är rädd att Devin skall dö är jag rädd att någon annan omkring mig skall dö. Jag är rädd att förlora någon mer så som jag har förlorat Samuel. Det är så här jag lever nu, med sorg och tankar som har påverkat hela mitt liv och den person jag har blivit, en halv själ med oro och sorg, dock är den delen som är kvar en del som uppskattar allt ljus, all kärlek och all lycka, vilket också är ett resultat av sorgen. Min lillebror har åkt ner till gotland för att vara med farmor, jag är så orlig för henne men nu också för min bror. Som skall åka båten över till gotland, sen ska han köra bil till mormor och morfar och jag är hela tiden orolig att han ska råka ut för något, senare kör han ut till farmor. Jag skriver bara farmor. Det känns så fel, det har alltid varit farmor och farfar. Nu är det bara farmor och det är bara Sara. Sara och Samuel, Sara och Samuel, Sara och…bara Sara.
Mamma ringer också och frågar om jag och Devin vill komma över, hon saknar oss. Jag saknar henne också och pappa men vi bestämde att ses imorgon. Jag och Devin avslutar dagen med att hämta Mange från jobbet som berättar om sin dag, skrattar och värmer min kalla hand. Vänner och familj är min luft.
Nu sover Devin och jag har fått skriva av mig, som alltid släpper det jobbiga i bröstet och det känns som om jag kan andas lite bättre. Jag lyssnar på våra låtar eller mina sorglåtar och det känns skönt att berätta att allt inte bara är Samuel, sorgen är så mycket mer. Jag kommer aldrig läka men hålet kommer bli mindre i den del som ännu lever. Men jag vill att folk förstår att en del av mig är borta och det hjälper inte med att tänka ”hon borde ju ha kommit över det där nu” för så här är jag nu...
When love and death embrace
Det finns vissa filmer, vissa låtar, vissa serier, vissa böcker och scener som påverkar mig. Jag vet att det gör så ont att se, jag vet att jag på ett sätt åker tillbaka till den tid då det hände. Men jag kan inte hålla mig borta utan jag fortsätter se ändå. Jag känner allt, jag känner Samuel. Jag ser tillbaka på all den tid som har gått och jag känner, jag känner sorgen som om jag kunde ta på den. Jag minns hur jag pratar förvirrat med Linda och Jill efter att jag har fått beskedet. Jag minns hur hans kalla hud kändes. Jag minns hur jag verkligen inte kunde andas, hur jag kände att någon bokstavligen hade slitet ut mitt bröst, jag kände hur det svarta hålet i mitt bröst skar sönder all lycka och jag hade så fruktansvärt ont. Varje andetag blandades med blodet i bröstet och tårarna. Jag skrek så fruktansvärt den natten, jag skrek för allt jag var värd, jag skrek för det var det enda jag kunde göra. Jag skrek efter min älskade Samuel, jag skrek för att hålet i mitt bröst var saknaden av Samuel och än idag är hålet svart och tomt och än idag skriker jag. Hålet kommer aldrig gå ihop, det kommer alltid gapa och det fruktansvärda skriket kommer eka i det svarta och tomma hålet blandat med blod och tårar. Men hålet har blivit mindre sen han dog, Devin kom in i mitt liv, han hjälpte mig. Dev han läkt min själ så gott det bara går just nu och jag är skyldig honom allt, jag kommer spendera resten av mitt liv för att gottgöra honom
Men idag klöstes hålet upp och den brutala smärtan slet mig i stycken, jag försökte hålla för öronen för att inte höra det skrik som hemsöker mig om nätterna. När jag ser scener som dessa då är jag där igen, jag känner allt så fruktansvärt starkt och tydligt. Sen att sömnen har varit förförlig nu i två veckor hjälper nog inte heller, jag är så utmattad, jag är så otroligt trött. Jag vet att jag inte borde titta, jag vet att jag kommer känna allt igen men jag kan inte hålla mig, jag vill uppleva det för då är jag på något sätt nära honom, hans död är inte så långt bort för jag känner den och då betyder det att det inte var så länge sen jag var i hans famn.
Jag känner allt så tydligt men när jag tittar på Devin som gör hela min dag, han som får mig att skratta, han som ger mig kramar. Att jag står vid spisen och lagar hans mat vilket jag hatar men att jag gör det för honom och att jag gör det med glädje ger mig så mycket. När jag ser hur han har lärt sig saker, hur han skall och inte skall bete sig. Jag är hans mamma och jag är hans förälder. Jag gör ett sånt jäkla bra jobb med min son, för den människa som han växer till att bli varje dag är så otrolig. I all sorg, på tv och i mina tankar så hittar jag kärlek, min son läker hålet varje dag men verkligenheten är den att detta hål aldrig kommer att försvinna, men det är min verklighet och jag gör allt för att skriken skall tystas och smärtan minskas. En scen som för snart 20 månader sedan inte betydde någonting kan idag gå så djupt in i min själ att jag i tanken inte längre är kvar här i nuet, antingen är jag i bårhuset, på begravningen, dagarna efter Devins födelse eller dagen innan Samuels död. Det upprepas om och om igen ända tills jag på morgonkvisten någon gång äntligen får sova, och imorgon är det en ny dag och jag gör som jag alltid gör, hoppas att den blir bättre än den här. Sen fick jag världens varmaste sms från Nicole som fick tårarna att rulla, jag är tydligen väldigt känslig nu haha. Nicole tack för att du försöker förstå!!
Den här scenen...
Jag tittar, jag känner, jag saknar och jag älskar... jag älskar dig så Samuel..
Jag ser mig
jag minns mig
0:44
Ett ljus för dig min älskade från gumman och sonen
Men nattens tystnad mig ej lugnet skänker
Jag minnes dig, den tid då du var min
Att tända ett ljus för Samuel har inte varit min grej riktigt. Jag hade ett ljus vid sängen ett tag men det varade inte länge som jag tände ljuset varje kväll. Men för ett tag sedan fick jag en ljusstake av Devins gudmor, det är änglavingar och det står Love. Jag tände idag ett ljus för första gången i den nya ljusstaken, Jag har ett kort på Samuel som står bakom. Vingarna gör skuggor mot fotografiet och mot den mörka väggen bakom. Jjag har för första gången hitta någon slags syfte med ljuset. Jag vet inte riktigt vad det är men det känns bra helt enkelt, iaf just nu, iaf just ikväll. Det känns som om han vet att jag tänker på honom, lite som om han behövde känna det, det känns som om jag känner Samuels lugn kanske.
Men jag hoppas att han förstår att jag tänker minst lika mycket även om inte ljuset är tänt. Det är därför jag inte har gillat ljuset förut, jag har fått dåligt samvete om jag inte tänt det. För jag saknar honom alltid lika mycket, jag älskar honom alltid lika mycket och jag minns honom inte bara när ljuset är tänt, jag minns honom alltid.
Devin vaknade i värsta hostattacken och jag springer in när jag hör att han börjar få svårt att kippa efter andan. Jag tar upp honom i min famn och känner hur hans lilla kropp spänner sig vid varje hostning, jag vet hur ont det gör och jag andas djupa långa drag med hans kopp nära mina lungor. Jag tog upp Devin för att ge honom något att dricka. Han ville snabbt ner från min famn och gick fram till sin pappas kort. Han stod länge och tittade. Men det speciella var att han inte tittade på ljuset utan han tittade på kortet av Samuel. Efter säkert 5 minuter av tystnad rör Devin sin hand och tar sitt finger och pekar på Samuel. Han säger ”pappa” och sen vänder han sig om mot mig. Det jag precis har sätt med mina ögon är så otroligt hjärtskärande och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna, men jag satt ändå och funderade långt efter varför Devin stod så stilla stilla så länge, varför han tittade så intensivt på bilden av hans pappa. Linda brukar säga att Devins ögonen ser ut att veta mer än någon av oss andra, kanske har hon rätt?
Jag säger till min son att ”Nu får du säger god natt till pappa, för nu är det nattinatti”, vi gör båda slängkysser till fotografiet även om Devin blåser i handen som han trycker mot munnen. Sen tar jag min lilla älskling i min famn, ger honom vatten som han tackar nej till, lägger honom i sin säng och säger ”Jag och pappa älskar dig, du har en stolt pappa i himlen och en stolt mamma på jorden, vi älskar dig Devin” Devin nickar med sitt huvud och säger ”m-mm” och sen vänder han sig mot väggen och jag stänger dörren. Jag sätter mig i soffan och tittar på ljuset och på bilden av Samuel. En bild som är väldigt speciell men samtidigt väldigt smärtsam att se på. Jag ser ljuset fladdra till i den stilla lägenheten, jag viskar ”Jag älskar dig” och blundar och tänker på hur det kunde vara om Devin bara en enda gång skulle få säga god natt till sin pappa och ge honom en kram.
Nu skall jag blåsa ut ljuset och hoppas att sömnen kommer snart trots att jag tänkte dom förbjudna tankarna, tankarna där jag spelar upp en hel film om hur mitt och Devins liv hade kunnat sätt ut.. om.. inte..
Dom vita rosorna på din kista
Jag såg precis klart ett nytt avsnitt av Greys Anatomy som hette Valentines Day Massacre. Mina tårar rann både av glädje och sorg. Det finns så mycket kärlek omkring oss och så många människor med olika livsöden. Alla har en egen historia att berätta, en egen kamp och förhoppningsvis också egen lycka. Att vissa också hittar någon att leva med, en människa som delar ens inre drömmar och tankar. En människa som känner en så väl att man våga lägga ens liv i dennes händer, en människa som bara genom en blick och ett speciellt leende kan få hela marken att gunga. Två själar som har ett band som är förevigt, ett band av kärlek och liv. Jag är så lycklig över att jag fann den människan. Min älskade Samuel.
Avsnittet fick mitt minne att vandra, mina tårar rann av smärta när minnet av dom vita rosorna som Samuel köpte hem till mig på alla hjärtans dag, hans händer runt min midja och hans kyssar i min nacke, hans kropp mot min rygg och hans starka armar om mig. Jag minns den dagen, jag minns dom rosorna, jag minns hans andetag.
Hela jag är varm, mitt bröst håller på att spricka. Det känns som om något ska sprängas under bröstkorgen och jag försöker skrika. När jag minns något så starkt, när jag minns rosorna så går jag sönder. Jag blir förstörd när jag försöker förstå att han är död, att det jag hade är borta för alltid, minnena gör ont och bilden av dom vita rosorna och hans armar om mig får mig att brista ikväll. Det skulle inte vara så här, jag skulle inte sitta och minnas en alla hjärtans dag med min döda pojkvän, det är så jävla svårt att förstå att det har hänt. Det är så sjukt att jag har spenderat hela kvällen med mina vänner, hur jag har skrattat och sätt Devin haft lika kul han, att jag då mådde så bra, mina skratt var äkta för jag tänker inte på det just då. Sen kommer jag hem och jag blir som överkörd av det mörka, och jag kan inte förstå hur jag bara för ett tag sen skrattade, för nu ser jag inget ljus, allt jag ser är dom där rosorna, allt jag känner är saknad och längtan, och jag vet att hur mycket jag än längtar, hur mycket jag än saknar så kommer han aldrig tillbaka, den tanken är än idag för stor att ta in. Jag hör den, jag läser den, jag säger den. Men den är fortfarande helt oförståelig och jag vet inte om jag någonsin kan ta in den helt. För det var inte så här det skulle vara.
På Samuels begravning hade jag med mig blommor som Renate hjälpte mig med, hon åkte och valde blommor med mig, vi åkte till flera olika florister och hon gav inte upp förrän hon hade hittat det jag ville ha. Renate köpte också ett glashjärta och fina band som blommorna bands ihop med. Vi skapade ett hjärta av blommorna till min älskade Samuel, dom vita rosorna för honom, för det var alltid vita rosor han gav mig. Dom röda rosorna för mig, mitt hjärta blöder av sorg, men också för vår kärlek. Dom små ljusblåa blommorna för våran då ofödda son Devin. Hela den grejen var helt sjukt och nästan overklig. Just då körde jag på som ett ångvält, det var just då helt normalt att jag åkte runt och letade efter blommor som jag skulle lägga på mina döda pojkväns kista. Nu när jag tänker tillbaka så var hela den situationen helt bisarrt. Bara två veckor innan vår sons födelse la jag på Samuels kista ett hjärta av blommor, ett brev från mig, ett fotoalbum med bilder på oss och ultraljudsbild på Dev. En stor bild på oss med låttexten till vår låt. Allt la jag där på hans kista, en kista som hans kropp låg i, allt brändes med honom. Jag vet att allt det här har hänt, men jag kan ännu inte fatta att det är min verklighet, jag kan inte fatta det är min historia.
Jag släpper dig nu min älskade...
I spent my time just thinkin thinkin thinkin bout you
Every single day, yes I'm really missin missin you
I love you alway... way
Can you meet me half way
Right at the boarderline
That's where I'm gonna wait, for you
I'll be lookin out, night n'day
Took my heart to the limit, and this is where I'll stay
jag tänker ofta på dig nu, tror att ledigheten från skolan sätter sina spår, idag drog en ny kurs igång och det kändes skönt trots att jag nästan är hundra på att jag kommer få göra om juridiktentan då jag har hittat alldeles för många fel nu i efterhand för ett godkänt (jag tänker faktiskt skylla en del på tidspress, en del på kuggfrågor och resten ligger hos mig) Men mina tankar vandrar väldigt lätt till dig, jag pratade med David igår och vi kom in på något som fick mig att minnas en sak jag helt glömt bort, hela jag fylldes med lycka över att kunna vandra runt i det minne som så länge varit borta, det kändes som om jag fick tillbaka en del som jag trodde var förlorad. Tänk vad ett litet obetydligt minne kan ha sådan otrolig betydelse.
Men tankarna vandrar också till första tiden efter din död, hur jag hela tiden levde som om du fortfarande var kvar. Jag levde som om du satt bredvid mig i soffan och kunde läsa det jag skrev, jag minns hur jag inte vågade säga saker för jag ville inte att du skulle höra, jag ville inte gråta för att du kunde då se hur ledsen jag var, jag pratade med dig konstant, hela kvällarna och nätterna gick jag runt och pratade högt med dig, jag undrade om du kunde titta på mig när jag satt på toaletten och undrade vad har man för regler där uppe i himlen? Till slut orkade jag inte mer, jag var helt utmattad för jag kunde inte röra mig. Jag gick in i något som inte var riktigt, jag kände mig kvävd av saknad men också kvävd av att du såg allt jag gjorde. Jag fick hjälp på olika plan därefter. En kväll släppte jag dig, jag förklarade att du alltid kunde finnas vid mig men att jag måste släppa dig nu, jag älskar dig alltid men jag måste släppa dig nu, jag vill alltid att du skall finnas hos mig med du har funnit frid nu och jag släpper dig nu. Vaka över mig men jag släpper dig nu. Jag har släppt dig nu min älskade... efter den kvällen kunde jag andas igen.
Jag grät för varje ord, varje ord var som om jag svek dig. Jag ville inte släppa dig men jag var tvungen för jag kunde inte andas, jag kunde inte röra mig, jag kunde inte prata. Jag var tvungen att leva ett liv där du inte finns, där du faktiskt var död, inte ett liv där jag trodde att du egentligen fanns, att du inte riktigt är död. Jag var tvungen att acceptera att du gått över till andra sidan. Det går inte en dag sen dess som jag frågar dig, Ser du mig? Väntar du på mig? Varje dag tror jag, det måste jag. För om du inte finns någonstans, då finns inte jag heller. Du är jag och jag är du, vi är ett. Om ett minne kan komma åter så måste även vi det, en tid då det är sagt måste det vara då vi ses åter. Vår kärlek var något speciellt, den var vidunderlig som David säger när något är helt över denna värld. Allt kan inte bara försvinna, du måste finnas, någonstans. För jag kommer alltid att vänta på dig…
Jag står inte själv, men jag är ensam
And I'm waiting on an angel, And I know it won' t be long
To find myself a resting place, In my angel's arms
jag har nu för mycket inom mig, jag får inte ut det i ord. Jag vill fortsätta mitt skådespel i bloggen och säga ”Nu läggar jag allt bakom och kör galet”, men jag får inte ens ut det.
Jag är rädd när jag kommer hem till mamma och pappa och ser in i deras ögon, jag är rädd att dom ska fråga mig om hur jag mår, så jag ler och skrattar. Jag vet redan att dom vet att det inte är så bra just nu, det vet dom men jag vill inte tynga ner dom när dom redan ha gjort så mycket och hjälpt mig med Devin hela julen. Sen kan jag inte ens börja förklara hur mycket som är fel, jag orkar inte prata om det.
Hela kvällen har jag varit med mina vänner som också vet att det inte är så bra, jag säger snabbt att jag inte orkar prata om det. Dom kommer och ger mig en extra kram och jag ser i deras ögon att dom önskade att dom kunde göra någon för att hjälpa mig.
Men det är kanske det som är grejen. Alla ni som älskar mig, ni kan inte hjälpa mig. Jag vet att ni finns, tro aldrig något annat. Både familj och vänner, jag vet att ni finns, jag vet att ni bryr er och jag vet att ni älskar mig.
Men jag kan inte få hjälp av er.
Jag har/hade två vänner som ger/gav mig trygghet. Båda är killar som har legat och hållit om mig om nätterna. Dom båda har jag haft hela min trygghet i, jag har tagit all den tryggheten som Samuel gav mig och gjort om den och hittat den i dom två, kanske tvingat in den i dom två. Det här är inget som förvånar varken mig eller min psykolog, då jag bara av någon anledning har hittat trygghet i killar som visar intimitet och närhet med mig. Men det har gått över styr sedan Samuel dog. Så fort jag är med någon av dom är det lugnt för stunden, då kan jag andas, då kan jag sova.
Olyckligtvis så har båda delvis försvunnit och det påverkar mig för mycket, jag klarade av det när den ena försvann, men nu när även denna andra vän ”lämnade” mig så gav hela jag upp. Men det är inte rätt av mig att sätta in Samuels trygghet i någon av dom, det är inte deras ansvar att hålla mig flytande.
Jag är för labil just nu och jag har inte samma spärrar som jag hade innan, jag är ännu mer otrygg om det nu är möjligt och jag skriker efter att få vara i Samuels armar, jag skriker efter att få känna hans ena arm om min midja om natten och den andra under huvudet, känna hur han drar mig närmare hans kropp. Att dessa två vänner inte står mig lika nära längre är nog inte det som är själva grejen, utan det är att dom gör allt med Samuel så mycket värre, känns som om jag förlorar alla, jag blir lämnad gång på gång och jag går ner i ett djupt svart hål där jag sitter och tycker synd om mig själv och skriker efter Samuel.
Så ni som står mig nära, jag vet att ni så gärna vill och önskar att ni kunde göra det lättare för mig, men det enda som kan hjälpa mig är att Samuel kommer tillbaka, vilket aldrig kommer hända. Det här kommer ta tid, och det finns inget ni kan göra för att hjälpa mig mer än ni redan gör, så känn aldrig att jag inte är tacksam för att ni finns, för det är jag. Mer än ord kan beskriva.
Lösenordsskyddat inlägg: Den värsta tanken
Lösenordsskyddat inlägg: PsykSara på söndagar
Jag saknar din kärlek älskling...
En bekännelse: Mitt missbruk
Jag har börjat med något otroligt dumt och jäkla onödigt, men det har under dom senaste dagarna blivit som en drog, det påverkar mig otroligt mycket och jag kommer efter i tentapluggandet. Jag har under hela veckan haft tid på dagarna för att plugga, Devin har varit på dagis och det var bara måndagen som gick bort pga av praktiska saker som behövde göras, men dom andra fyra dagarna, då har jag kunnat plugga. Men jag har ju börjat missbruka något, det är inte droger, det är inte alkohol… det är sömn. Varje morgon lämnar jag Devin på dagis för att gå hem och plugga, men en dag hade jag knappt sovit nåt på natten och bestämde mig för att ta en powernap för att få tillbaka lite energi. Jag slöt ögonen och kände hur lätt kroppen flöt i väg.
Och där var han, min fina underbara älskade och vackra Samuel. Han rör mig, vi skrattar. Han berättar att han har det bra och hur mycket han saknar mig. Jag visar kort på Devin och han säger att han är hos honom alltid, speciellt när jag inte är i närheten. Jag får ligga i sängen med hans armar runt mig, jag HÖR hans hjärta, jag HÖR hans andetag. Hans ord är verkliga och allt jag ser är verkligt. Jag vaknar av att alarmet går av, jag trycker på snooz och inom några sekunder är jag tillbaka.
Och så här har jag hållit på, varje dag, snooz efter snooz. Så länge jag fortsätter så är han där, han är så verklig och jag är så jävla helvetes lycklig. Jag är lycklig!! Jag hade glömt bort den känslan. Jag skrattar med min Samuel och jag skrattar på riktigt. Vi är ett igen och även om andra hinder kommer i vägen så klarar jag och min älskling allt. Att se honom och känna honom på det här sättet går bara om jag sover på dagen, om jag snoozar. Jag vet att jag måste plugga om jag ens skall vara i närheten av att klara av tentan men jag saknar honom så, varje andetag jag tar utan honom är smärtsamma, varje sekund som går med vetskapen av att han är död är förödande. Jag har hittat ett sätt där jag slipper denna förbannade ångest, jag har hittat något som tar bort det mörka och hemska. Jag har blivit beroende av att få se honom igen, även om jag vet att det inte är verklighet, det spelar ingen roll för även om jag lurar mig själv så är jag i den stunden helhjärtat lycklig för första gången på 16 månader 11 dagar. Jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig ur det här, att hålla mig borta från att bara vara hans minne nära, en fantasi… ett jävla missbruk som påverkar mitt riktiga liv. Jag måste sluta och det är nog kanske lite därför att jag skriver här, så att folk faktiskt ser vad fan jag håller på mig, att jag ligger hemma och lever ett liv i mina fantasier istället för att plugga, vara med vänner, vara med min son och göra praktiska saker som att slänga skräp, städa, sortera, på nåt sätt få ner min trasiga byrå för trappen osv osv. Jag sover bort dagarna för att jag lever i en låtsasvärld där jag umgås och gör mysiga saker med Samuel.
Nu är det helg, och Devin går inte på dagis, och på måndag är det skola, sen på tisdag är nästa gång som jag kan se Samuel igen, jag längtar redan… men jag måste sluta, jag måste göra nåt åt det här, det kan inte fortsätta!!
Men jag älskar det, för jag saknar honom så, i mina drömmar är jag hans och han är min igen, det är en del av mig som alltid är halv, den känslan försvinner och jag känner mig hel, är den känslan värd det här, att jag inte klarar av tentan, när den inte ens är på riktigt?
Du och jag är ingen verklighet längre, men i min fantasi, där jag kan röra din händer där är du så levande, när jag vaknar vill jag tillbaka, till den plats som annars är så långt borta att jag knappt ser den. Men om man tittar noga så kan jag skåda två gestalter, som ler och skrattar, antagligen åt samma sak och de är lyckliga.
So what if you can see the darkest side of me?
Vem är jag? Vem har jag blivit? Jag är ibland rädd för mina känslor och tankar, dom är så långt borta från den jag var innan hans död. Jag kan uppriktigt säga att en del av mig dog med Samuel, han tog med en bit av mitt hjärta till andra sidan och tills vi ses åter så är den delen borta.
Vad lämnades kvar? Ett skal som ler och skrattar, en tjej som letar efter trygghet på fel ställen, ett inre som alltid är ensam . Men det enda som är riktigt äkta, det som lämnades kvar som håller mig över ytan, det som gör mitt skal levande är: Kärleken till mitt barn. Men jag saknar ändå mitt gamla jag, jag saknar att inte veta hur det känns hur sorgen gör ont i bröstet, hur smärtan finns i varje cell i kroppen, smärtan som pressar och skapar ett sånt otroligt tryck men den kommer ingen vart, den är en del av mig. Jag saknar känslan av att inte vet hur det känns när en människa inte kan komma tillbaka, han finns inte mer på jorden, skulle jag spendera resten av mitt liv för att leta efter honom, bara för att få se honom i ett ögonblick så skulle jag misslyckas, att förstå tanken att han är död gör ont i mitt innersta. Jag saknar att inte leva med frasen "det kan alltid bli värre", jag förväntar mig mer smärta. Jag saknar att leva utan att tro att alla omkring mig skall dö, hur jag nästan varje gång Devin är tyst förväntar mig att hitta honom död. Jag saknar den tid då jag inte visste vad sorg och döden var, det var något långt borta och inget som händer min sambo och pappa till mitt barn, min kärlek. Jag saknar dig Samuel, jag saknar den jag var när du var hos mig.
Kortet är taget en väldigt kort tid innan jag träffade Samuel
ovetande av vad som komma skulle.
Framtiden är dold och tur är det, hade jag vetat mitt öde då,
så hade jag givet upp kampen direkt!
Jag nu:
No one will ever change this animal I have become
I can't escape this hell
So many times i've tried
But i'm still caged inside
Somebody get me through this nightmare
I can't control myself
So what if you can see the darkest side of me?
No one will ever change this animal I have become
Help me believe it's not the real me
Somebody help me tame this animal
(This animal, this animal)
I can't escape myself
(I can't escape myself)
So many times i've lied
(So many times i've lied)
But there's still rage inside
Somebody get me through this nightmare
I can't control myself
So what if you can see the darkest side of me?
No one will ever change this animal I have become
Help me believe it's not the real me
Somebody help me tame this animal I have become
Help me believe it's not the real me
Somebody help me tame this animal
Samuel firar fars dag med sin son
Idag är det Fars dag, Jag undrar så hur det hade sätt ut om pappa Samuel hade varit här. Jag hade nog hjälpt Devin att måla en teckning och framkallat något jätte fint kort på far och son, jag hade lagat en god middag (för annars är det alltid Samuel som står i köket) , jag hade lyssnat på mina pojkars busande i vardagsrummet och jag höra Devins skrattar av förtvivlan när pappa Samuel kittlar honom. Jag tittar ut mot fönstret, mot himlen och tackat för min underbara familj, att vi alla är friska och mår bra, att vi är tillsammans och att vår familj är lyckliga. Efter middagen tar Samuel ett bad med sin son, jag kommer in med en kall öl till min älskade att ha på badkarskanten, Devin plaskar av glädje och kärleken lyser i pappa Samuels ögon, han är stolt över sin son och bebissimmet som dom har gått på sen Devin föddes har verkligen gett resultat, båda mina pojkar älskar att bada. Efter badet sitter pojkarna i badrockar, först klipper Samuel sina naglar och sen klippar han sin sons, han skrattar och säger: Vi killar måste hålla oss snygga för mamma, sen tittar han på mig med en blick som gör mig helt knäsvag, jag kysser hans läppar och smeker hans kind med min hand, värmen sprider sig genom hela min kropp. Jag tar Devin och sätter på honom hans pyjamas. Pappa Samuel byter också om till dom gråa mjukisbyxorna och den blåa t-shirten. Samuel kommer och tar över och bär in sin son i sovrummet medan jag går och gör en flaska välling, jag kommer in till sovrummet och ser hur Devin ligger med huvudet mot sin pappas axel, Samuel sjunger för sin son precis som han alltid gör, han pussar hans panna och tar flaskan från min hand, snuddar mjukt mina fingrar och ger mig ett leende som säger mer än tusen ord. Jag går ut och låter killarna få vara ifred. Efter bara en stund kommer Samuel ut och Devin sover tungt, han säger att han är så glad att Devin har så lätt att somna, han frågar hur vi kunde ha sådan tur med att få ett så lätt barn, alltid glad och gråter aldrig. Jag bara ler kaxigt och säger att han brås ju på sin mor, Samuel skrattar och tar tag i mig och håller fast mina armar bakom ryggen: Jasså gumman, du tror att det bara är dina gener? Tror du inte att farsan hans också har varit med och haft nåt att säga till om. Vi skrattar och jag erkänner tillslut att vi båda har lika stor del i Devin, men i hemlighet så vet jag att Devin är så mycket mer Samuel än vad han är mig och inget kunde göra mig lyckligare än just det. Efter att Samuel har plockat i lägenheten och jag har tagit tvätten sätter vi oss ner i soffan, Samuel har gjort i ordning en ostbricka och sätter på en film, ingen av oss hade sätt den men det var en ny komedi och vi brukar gilla samma filmer. Filmen går och osten börjar ta slut, vi lutar oss bak i soffan och jag pussar han på kinden, Samuel vänder sig mot mig: Tack gumman för en underbar fars dag, maten var underbar och fotot på mig och Devin var helt otroligt, det skall jag sätta upp imorgon ovanför hans säng. Jag lutar mitt huvud mot hans axel och blundar en stund, jag kan inte förstå att vår lilla bebis snart redan är 15 månader, lyckan i mitt liv är min familj, min son och han pappa, vi är mamma, pappa, barn. Jag har allt jag någonsin önskat och även om vi självklart bråkar som alla andra och ibland orkar man inte med småbarnsperioden, men just nu, i denna stund, när jag ligger mot min älskades axel och med vår son sovandes i rummet bredvid, då är jag lycklig, då är jag hel, då är jag trygg. Jag och Samuel går och lägger oss, han håller om mig hela natten precis som han alltid gör, varje gång jag rycker till håller han mig hårdare för att han vet hur rädd jag är om nätterna. På morgonen vaknar jag upp, jag vänder mig om men inser att Samuel redan har gått upp, jag går upp och letar, inte i vardagsrummet, inte i köket, inte i badrummet, jag ropar SAMUEL, Devin vaknar av att jag skriker. Jag ropar igen, paniken kommer, vart är min Samuel, SAAAAMUEL!! Tystnaden fräter genom mig, jag inser att allt var en dröm, han finns inte, han har aldrig firat en fars dag med sin son, han har aldrig busat eller kittlat hans mage, han har aldrig nattat sin son. Fars dag är plågsamt och jag önskar att den dagen kunder försvinna.
Men min älskade Samuel, du vet att jag tänker på dig, och jag och din son önskar dig här nere från jorden en bra fars dag. Vi saknar dig och jag hoppas du är hos oss extra mycket idag. Du fattas mig älskling, ALLTID!
Berättar om pappa i natten
Jag och Lille ligger i soffan och lyssnar på Lullaby medan jag berättar historier om pappa Samuel
sömnen fungerar inte som den ska för någon utav oss, allt känns så mycket mer när man hela tiden går på reserver. Jag pussar min son på hans fjuniga huvud och säger att jag älskar honom, och att det en dag faktiskt kommer att bli bättre, en dag kommer din mamma att må bättre och allt vi kan göra är att vänta, tiden som går är läkande säger dom, men jag vet också att det finns skador som aldrig läker. Jag ser ner i min sons bruna ögon, lika bruna som pappas och mammas. Jag ser in i dom och tackar för att han inte förstår hur mycket han redan går igenom, han förstår inte att han är faderslös. Jag fortsätter berätta historier för Lille om en underbar människa vid namn Samuel. Jag vill att han skall lära känna honom genom mig, jag vill att hans minnen skall vara fina och jag vill att min älskade skall vara en del av oss.
Imorgon kommer David och då blir jag trygg, det var länge sen nu.
Jag lägger min Lille i hans säng och lovar att det en dag blir bättre. En vän sa en gång till mig: Lova aldrig något du inte kan råda över, men jag måste lova, jag måste ha något som driver mig, och jag sviker ALDRIG mina löften.
Jag lovar att älska dig Samuel, i all evighet
Lösenordsskyddat inlägg: Sorg vs Lycka
jävla-ord-jävel "ARE YOU FUCKING KIDDING ME??"
Minnen… eller jag skulle vilja använda ett annat ord, minnen är för mig något bra, en tid som har skapat ett fint avtryck i min själ. Men det som händer mig nu är mer som att bli omkull kastad i ett tumult, vetskapen av farbror på sjukhuset får mig att minnas den gången Samuel hamnade i respirator efter ett av hans självmordsförsök, jag minns hur hans livlösa kropp låg framför mig, hur maskinen andades åt honom . Jag vet att jag försökte föreställa mig honom död, men nu i efterhand vet jag att det är något man aldrig kan göra. Jag kan än idag höra ljudet från apparaterna, hur jag hela tiden hade kolla på alla hans värden och tog reda på vad allt betydde från läkare och sjuksköterskor, jag satt vid hans sida hela natten och hela morgonen, tills han vaknade, det är ett ljud som jag heller aldrig kommer glömma, hur han försöker andas med slangar ner längs hans hals, ljudet av att dom drar ut slangen och hans hostningar. Min lättnad över att min älskling var vid liv, känslan av att hans hand trycker tillbaka mot min, hans levande ögon, Men det var inte över vet jag nu, min lättnad var kortvarig och byttes tillslut ut mot sorg efter min älskades död.
Ordet död kommer upp i alla sammanhang, men ikväll när jag skulle läsa min kurslitteratur så fick jag en stor käftsmäll av ordet självmord, det var inte bara någon enstaka gång utan det verkligen stod hela jävla tiden, jag försökte läsa om och om igen med det gick helt enkelt inte, jag kunde inte komma ihåg ett enda ord förutom ordet självmord. Samuels kropp blixtrade framför min näthinna, Samuels skratt blixtrade i min trumhinna.
Till slut gav jag upp, idag är jag inte tillräckligt stark för att klara av att läsa texten om Durkheim men det är en dag imorgon med och jag kan bara hoppas att det går bättre då, för jag vet att Samuel vill att jag skall gå i skolan, jag vet att han vill att jag skall plugga till socionom men ibland är det helt enkelt för jobbigt, ibland kraschar jag och det enda jag kan göra nu är att invänta natten, som jag förmodar kommer bli relativt sömnlös och ångestfylld. Men som sagt, det är en dag imorgon med…
Du fattas mig Samuel, mitt hjärta blöder av saknad
Detta är den andra sidan som jag skulle läsa, jag har markerat rött när
ordet.. ja ni vet vilket, förekommer. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta,
det är nästan komiskt att jag skulle hamna i just den här gruppen
som skulle läsa om just det här snubben
Det är komiskt på ett jäkla sjukt och brutalt sätt
Jag vill skrika upp mot himlen till den makt som styr
-ARE YOU FUCKING KIDDING ME??
ge upp, bara för en dag
Jag var helt slut igår, gick och la mig tidigt och tänkte att lite sömn gör mig gott, huvudet värkte och en röst inom mig blev allt tydligare, fröken samvete var på besök. Jag kunde inte sova, jag vred och vände mig, ville så gärna ta Devin till min säng och bara ligga och viska i hans öra att mamma bara är slutkörd och egentligen bara vill att vi ska må bra, leva och må bra i ljuset av Samuels kärlek som lever vidare genom oss, men jag ville inte väcka mitt lilla barn så jag låg och viskade till Samuel, förklarade hur jag kände, att Devin inte får tas ifrån mig, att jag ska kämpa vidare, men att jag faktiskt bara är människa, ibland måste man få ge upp om det bara är för en dag, få gråta ut och faktiskt känna alla förbjudna känslor. Jag önskade att smärtan jag har skulle försvinna, känslor av smärta och hopplöshet kan driva en människa till det yttersta, jag är bara utmattad och vill ha en trygg famn att krypa upp i, min Samuels trygga famn som säger att det en dag kommer bli bättre.
Igår satte jag på radion efter ett tags tystnad i bilen, jag sa innan till Samuel att jag skulle sätta på hans kanal, det var reklam jag grät fram en önskan, om att nästa låt skulle vara ett tecken, om bara något litet oväsentligt tecken på att han finns någonstans, låten som kom har jag lyssnat på många gånger, men egentligen aldrig reflekterat över texten.
Samuels kärlek spred sig i bilen och jag vågade tro på att han kanske finns någonstans och vakar över mig, vakar över gumman hans.
det som fick mig att gråta var:
I miss your heart I miss your lonely eyes
I want to come back for more, I want to take care of my memories, welcome me, welcome me tonight.
There's been tragedies and hard times,
there's been luck and real good times
Lösenordsskyddat inlägg: Förbjudna tankar om döden, tårarnas dag
Samuel är tillbaka!!
Som vanligt när jag kommer till nya ställen så blir jag sjuk, hosta och lite feber, just nu är det bara hostan kvar med lite krydda av en förkylning på det. Dev verkar ha klarat sig bra men jag tror säkert att det nästa vecka kan det vara hans tur.
Lördag natt när jag stängde ner datorn, och skulle försöka sova så kom det plötsligt, Dev var på kräftskiva med hela släkten men jag hade stannat hemma eftersom att jag dels var dålig och dels behövde plugga. Jag var ensam, jag hade inte min älskade unge sovandes i rummet bredvid, och det kom som en våg, antagligen så har jag tyckt undan min sorg i för många dagar i sträck så den måste nästan ta igen allt känns det som, jag blir som förlamad och jag vet inte hur länge jag blir borta i den mörka dimman, till slut somnar jag och plötsligt kommer Samuel hem, han plingar på dörren och jag ser hans ögon framför mig, mina tårar rullar ner på min kind och min röst darrar när jag försöker få fram hans namn mellan mina läppar, han kommer in och håller om min midja, han kysset mina läppar och torkar mina tårar. Han förklarar att han var tvungen att försvinna ett tag men nu var han tillbaka, och om jag fortfarande ville ha honom så skulle han fortsätta älska mig för resten av våra liv. Han kom in i lägenheten och gick bara runt och log, han tittade ner i Devins säng och luktade på hans kudde, han grät av lycka över att han var hemma hos sin familj igen, Samuel var så nervös över att få träffa Devin, han var nervös över om han kunde vara en bra pappa till honom efter så lång tid. Samuel och jag började städa lägenheten och efter ett tag så kände jag hans närvaro bakom mig, han andades tungt i mitt öra och kysste min hals, han tog hårt tag i mig och lyfte upp mig, jag kände hans breda axlar och hans muskler, jag smekte hans kropp och tog till vara på varje centimeter som så länge hade fattats mig. Hans ögon tårades, jag kunde känna hans lycka över att vi var tillsammans igen, jag kunde känna hur hans närvaro läkte alla djupa sår i min själ, jag kunde klara allt och vi två och vår son skulle nu få vara en familj, min sorg skulle vara ett minne blott och nu var det min tur att få vara lycklig, trygg och älskad.
Sen vaknade jag, flera minuter gick innan jag hade förstått vad som är riktigt, för tanken av att han är död är helt overklig, det är mer troligt att han flyttade någonstans och kom tillbaka. Jag får ta fram minnet om hans döda kropp, hur jag kysser hans kalla panna och ser hans underbara skäggstubb för sista gången, känner hans hår som jag kunde stryka i timmar, hans läppar som inte längre såg ut som hans läppar, han gråa hudton som inte riktigt såg mänsklig ut, hans stillhet som inte var levande, jag måste, när jag har gått igenom det minnet inse långsamt att allt bara var en dröm, mitt liv är fortfarande helt jävla förstört, den jag älskar mest i hela världen är död, jag har ingen liten familj, jag har ingen som älskar bara mig, jag har ingen som är min partner, ingen som tar tag i mig och kysser mina läppar och får mig att känna mig älskad, säger att jag är den enda. Samuel såg på mig med enbart kärlek och saknad. Att vakna upp från en sådan här dröm är inget ovanligt, det händer då och då men aldrig kommer jag vänja mig, allt börjar om på nytt, när jag inser var som faktiskt är verklighet då kommer sorgen tillbaka dubbelt upp, jag får börja om på nytt och att gå vidare finns inte ens på världskartan.
Söndagen är som vanligt mest ångestfylld, min älskade är död, han kom tillbaka men försvann igen, han fattas mig ännu mer och min själ blöder mer än vanligt.
Dagen kommer gå, klockan tickar för varje sekund, jag kommer snart att få träffa mitt barn, kvällen kommer komma, då blir det lite värre men sen kommer natten och jag får sova, då kommer drömmarna, sen vaknar jag och jag ska åka då lämna Dev på dagis och sen iväg till skolan. Det fortsätter alltså bara, ingen frizon där jag får slippa smärtan och sorgen, men det är en vardag, det är en del av mig. Jag får helt enkelt enbart fortsätta, för jag kan inte lämna Devin föräldralös, han har bara mig nu.
Samuel, du var så vacker i natt, jag såg och kände din saknad, din lycka över att få vara hemma om det bara var för en sekund. Kommer jag att få träffa dig igen älskling? Jag skulle döda för att få veta att du finns någonstans, att din själ lever vidare, för du förtjänar det bästa min älskling och dessutom så är du mitt allt, vi två hör ihop, vänta på mig älskling!
Lösenordsskyddat inlägg: Alltid ensam
Ensam på bio [ilska, sorg och kraft]
Jag gick fram till kön, såg flera par framför mig som väntade på att ha en mysig kväll med sin älskade, ett par var gravid och killen kysste sin flickvän ömt och höll hela tiden en vaktande hand mot hennes rygg. Jag tror att det är första gången sedan Samuel dog som jag reagerar på andra, hur jag känner avundsjuka. Varför ska andra få vara lyckliga? Vad har jag gjort för att att förtjäna detta? Jag vill inte tycka synd om mig själv men ibland tar ilskan över. Väl framme i luckan säger jag att jag vill ha en biljett till Harry Potter. Att jag skall gå på bio själv var ett medvetet val, jag har inte varit på Heron någon gång sen Samuels död utan att tryckt undan alla mina känslor. Jag var och såg någon film med familjen inte långt efter att Samuel dog, jag skulle få komma ut och tänka på något annat, jag kommer inte ihåg så mycket av den tiden eller det besöken, av någon anledning kommer jag ihåg vad jag hade på mig och hur jag går ner för trappen efter filmen. Sen var jag där och såg Twilight med Linda. Den gången kände jag inget, tillät inte mig själv att göra det heller.
Det var den här gången som jag skulle ta tag i min rädsla för att komma till Heron och minnas alla våra stunder här, hur vi egentligen skulle ha åkt och bowlat bara några dagar innan han dog. Hur han tog min hand i rulltrappan, Hur han tog min hand inne på biosalongen och ville leka, vilket jag var alldels för feg för. Alla filmer som vi såg, Heron var vår plats, det var där det blev vi, det var där mitt liv fick en helt ny vänding, det var där jag hittade mitt hem, i min älskade Samuel.
Efter att jag hämtat min biljett går jag förbi affären där vi köpte Devins barnvagn, det var Samuel som betalade både den och bilbarnstolen, och det var inga billiga saker, han var väldigt tveksam först tills han fick reda på vad den egentligen kunde göra, alla detaljer och dess egenskaper. Han fick aldrig köra den.
Det var en timme kvar tills filmen började och jag valde att sätta mig på Olearys, jag satte mig vid baren och beställde en Corona med lime i. Där satt jag, ensam vid baren och drack en öl, sneglade i en tidning och njöt, några killar som också satt vid baren sneglade åt mitt håll, kanske undra varför jag satt där själv, eller om jag kanske väntade på någon. Jag kände mig speciell och stark när jag satt där själv vid baren, jag var någon hemlig, någon som många kanske undrade över men aldrig får veta.
Efter ölen gick jag ut för att röka, framsidan tar också fram minnen, hur vi en gång dansade lite vid högtalarna och skratta, hur han diskuterade lekplatsen och hans planer om ett lekland.
Jag går upp och beställer en popcorn och en cola, men känner sen att jag måste gå på toaletten, jag blir arg och ledsen över att jag är ensam, att jag inte hade någon att ta med mig, för nu var jag ju tvungen att ta med min popcorn och dricka in på toaletten, jag råkar pressa min cola mot mig när jag öppnar dörren och jag svär högt. Många tyckte nog säkert att jag överreagerade på lite spilld cola, men dom skulle bara veta att egentligen så skulle min sambo stå utanför och vänta, hålla i min cola och då skulle den inte spillas ut över min tröja, men nu är han död, så nu har jag cola på min tröja, tur att tröjan var svart iaf.
Väl inne på bion får jag en hel rad för mig själv, vilket var skönt. Men allt eftersom filmen gick så blev jag mer och mer otrygg. Jag är en väldigt nervig person, hoppar för minsta lilla och är väldigt rädd av mig. Även ifall jag har läst böckerna och vet vad som händer så är det ljudeffekterna som skrämmer mig. Jag har ingen att hålla tag i, ingen som kan skatta åt mig för att jag är så rädd och löjlig. Så där satt jag, ensam på min rad och hoppade för minsta lilla, dom bakom mig fick nog ett gott skratt varje gång mina popcorn flög rätt upp i luften.
Efter filmen tar jag mig ut till bilen, när jag kör ut så kör jag fel en gång i parkeringshuset för att jag blir förvirrad av alla pilar och skyltar, jag svär lite tystare den här gången. Det är mörkt ute, det regnar. Jag kör för fort, jag njuter av känslan av turbon, många som kände Samuel sa att han körde som en galning, men den sidan såg då aldrig jag, han tog det alltid så lugnt och körde försiktigt (men han hade ju en dyrbar last), mellan han och mig var det jag som var fartdåren. Jag tänker på Devin och saktar ner, men så fort jag är ensam på vägen så gasar jag upp lite igen. Jag har kontroll över bilen. Det är väldigt tyst, jag har inte radion på. Jag låter min tankar och känslor komma, tårarna släpper jag fram när jag kommer hem.
Filmen var bra, jag klarade det, jag är ensam men jag klarar det ändå. Det ger mig kraft även om det faktiskt också får mig att stänga in mig mer i min bubbla, där ingen kan komma mig nära längre, håller många på ett bekvämt avstånd, känner egentligen inte att jag kan lita fullständigt på någon, ingen är bara min, Samuel var bara min, nu är jag ingens…
Men jag klarar mig själv för jag gick på bio på egen hand!
Förskola, Svininfluensa och Döden
Som tur var så känner jag mig ändå väldigt trygg med att lämna min son på förskola redan nu (i september) Jag jobbar själv inom förskola så jag vet hur barn reagerar i olika åldrar och även ifall åsikterna delar sig bland många människor så har jag inget val, självklart hade jag varit hemma med Devin i ett år till, men jag vet också att den inskolningen är svårare för barnet, men nu om någon gång är det otroligt viktigt att pengar kommer in, innan var vi två. Det är vi nu också, men den ena av oss har inte fyllt ett år ännu och tjänar inga egna pengar, så det är jag som är försörjaren i det här huset. Vad som än händer så får det inte hända nåt med mig, jag kan inte lämna Devin föräldralös. Ingenting får hända Devin för jag lever enbart för honom. Jag tänker på svininfluensan, hur han är för liten för vaccination, att han precis skall börja på dagis den månaden som forskarna tror att viruset bryter ut på riktigt.
Jag är konstant rädd för döden, att någon snart dör igen, att jag dör så Devin inte har någon förälder i liv, att Devin dör. Varje natt förbereder jag mig på att hitta en kall bebis i sängen när jag skall kolla om han andas. Jag kan fortfarande känna hur Samuels hud kändes under mina läppar när jag kysste hans panna, Hur han såg nästan liten ut när han låg under det vita täcket, Hur han vackra händer inte längre var så vackra, hur han låg där framför mina ögon, hur jag kunde skrika och slita i honom utan någon reaktion, hur hans bara var en kall och känslolös sak som inte svarade när jag bad på min knän om att han skulle komma tillbaka. Samuels döda kropp är ett minne som aldrig kommer försvinna, men jag kommer aldrig ångra att jag valde att se honom, det har hjälpt mig i att acceptera att han inte finns här på jorden längre, att hans kropp faktiskt är död, inget blod som pumpar hans hjärta, bara något kallt, nästan ömtåligt. Samuel var inte en kall och ömtålig person, därför var nog det som låg framför mig så otroligt främmande. Det var inte så det skulle vara.
Snart börjar min son på dagis, hans pappa är död och kan inte hämta honom, hans mamma måste se till att vi har mat på bordet och en bra framtid, så mycket kan hända när han är där, svininfluensan men även andra olyckor som barn kan råka ut för. Det får inte hända mig något, Devin måste känna sig älskad, om jag skulle dö idag vet jag inte hur Devin kommer må i framtiden, detta underbara barn har inte bett om att få bli född, Det var mitt och Samuels beslut. Samuel vakar över Devin från himlen och det är mitt jobb att vaka här, men en epidemi är inget jag har kontroll över, att en pedofil kommer och tar honom är inget jag har kontroll över, att han sväljer en leksak och slutar andas är inget jag har kontroll över, att förskolan börjar brinna är inget jag har kontroll över. Det finns så otroligt mycket som kan hända mitt underbara barn, och det värsta är nog att jag egentligen bara sitter och väntar på nästa tragedi. Det kan alltid bli värre.
