Jag vet inte om det är så att jag lurar mig själv, eller om jag trycker undan och stänger in det i en liten kista inom mig. Jag vet inte hur jag gör men något är det, för jag nästan fungerar helt normalt, bryr mig om vardagsproblem och stressar över sådant som jag gjorde innan döden. Men det blir så tydligt plötsligt, att det inte alls är så, att allt ligger så otroligt djupt rotat inom mig att det krävs så fruktansvärt lite för att få mig på fall, ett ord, en känsla eller kanske bara en blick.

Jag börjar gråta och tårarna falla i snabb fart och dunsar ner i golvet, andningen ökar och jag hör hur orden kommer ur mig, det är långa meningar av känslor som jag inte alls visste om att jag hade. Det är mörka ord, det är hemska känslor och jag blir rädd när jag förstår att dom kommer från mig, från min mun men framför allt från mitt inre. Jag kämpar fortfarande varje dag med att fortsätta andas, gå upp ur sängen, vara mamma till min lilla älskling och även bra tjej till min stora älskling. Men någonstans emellan det där, så finns det som faktiskt aldrig kommer försvinna. Ibland kanske det går lång tid och jag kanske tror att jag har tagit ett steg till längs vägen. Men nej, jag har aldrig det utan jag har gömt undan det i min gamla kista, jag har tryckt ner det mörka och med hela min kraft tvingat igen locket precis så mycket för att jag skall kunna låsa. Men låset är trasigt och fungerar inte som det ska. Kistan var med om ett stort trauma, en mörk händelse som skadade låset så pass mycket att det aldrig skommer kunna lagas ordentligt. Låset tillhör kistan så det går aldrig att byta ut, det enda som går att göra är att hoppas på att det inte går sönder helt och för alltid. Kistan kan helt oväntat öppnas upp trots att den varit låst, det krävs inte mycket, en lite knuff av ett ord, en känsla eller ibland bara en blick… det är då det mörkar tar sig ur och kastar sig över mig med sådan fart och när det väl sker, så vet jag att det kommer ta några dagar innan jag lyckas trycka ner det mörka i kistan igen och låsa med det trasiga låset och hoppas på att det håller längre den gången… Jag blir chockad när jag hör vilka känslor jag går och bär omkring inom mig och det blir på något sätt väldigt sorligt, för jag var inte medveten och jag blir lika förvånad över vad som kommer ur mig… jag förstår då vilka sår min sorg fortfarande ger mig.. jag blöder tårar, men inte ens tårar kan laga mitt trasiga lås

men det är en ny dag nu, och jag ska försöka somna trots smärta i halsen, ångesten klöser lite exra men det hjälper att skriva, och snart borde även Devve vakna för att komma och lägga sig mellan oss, och jag tror faktiskt att jag ska gå in och hämta honom redan nu, så slipper vi krångla med det senare plus att jag får hålla om mitt hjärta och det är i den sekunden som jag ser ljust på morgondagen.. som faktiskt redan är här

mamma kommer och hämtar dig nu mitt lilla hjärta och sen håller jag om det hela hela natten.. och under hela mitt liv kommer jag att skydda ditt lås från att gå sönder som mitt har gjort...

inget ont får hända dig min älskade unge, jag älskar dig mest av allt..

för du är ju hela min morgondag

Jag fick för ett tag sedan en otrolig kommentar, otrolig på de vis att jag blev helt varm innombirds, det var som om en del i mig läktes ihop (vilket i stort sätt aldrig sker), jag kunde inte rädda Samuel och jag kommer aldrig komma över skulden jag har över det. Det kanske verkar för många vara endast en liten antydan, men för mig är detta helt tvärt om och det är en väldigt mäktig känsla det här, tänk att jag har givit någon perspektiv som många gånger kanske har upplevt det Samuel kände inom sig

När jag sedan kom in på hennes blogg fann jag även detta otroliga inlägg

om natten smyger jag runt och hittar små guldkorn

Hos Bea hittade jag en länk till en blogg (Sara) vars skribent skriver om sin mans självmord - 2008

Jo, jag berörs av hennes berättelse och kärleksfulla beskrivande av deras familjs historia

För mig som är en av de som försökt att ta mitt liv några gånger pga sjukdom är det ett bra perspektiv att verkligen få läsa riktiga tankar från någon som upplevt det som anhörig

Sjukdom är inte begränsad till enbart den som får diagnosen, det vet vi redan

Men att få insight i hur våra nära känner, tänker eller bara vad som helst är att be om antingen ingenting eller krig om hur jävla fucked up man är, ingenting mitt emellan

Men SaraMedSinRockTiara skriver med kärlek

De anhöriga till mig och andra jag mött till vänner i samma situation har inte yttrat sig så öppet, utelämnat och viktigast av allt kärleksfullt samt förstående.

Vackert.

Tack Bea för det indirekta tipset

Ni kan läsa det inlägget HÄR, jag blir totalt golvad av henne, jag får tårar i ögonen när jag tänker att jag kanske gör något rätt, att jag har gjort något med mening. Jag kan inte riktigt få fram vad jag menar men det jag vet hur skuldens förgörande styrka har tagit över så stora delar i den jag är idag och när jag får höra att jag gör rätt, så kanske jag kan återta små smulor och göra rätt för det jag för det jag gjorde fel, jag skulle ha gjort mer, jag skulle ju egentligen rädda honom... nej nu blir det för mörkt, men det jag vill säga till dig Inzi som skriver dessa otroliga ord och känslor, det är inte mycket i mitt liv som har förmågan att läka, men jag vill att du ska veta att jag kommer leva och andas dina ord väldigt väldigt länge

Tiden går, och jag skriver inte längre, båda mina datorer har klappat ihop, den lilla sitter jag vid nu som fungerar ibland. Jag vet att jag antagligen måste se mig om efter en ny snarast men det är ju lättare sagt än gjort. Senaste tentan klarade jag och nu är den nya terminen igång, jag och Cecilia ska skriva c-uppsats och jag hoppas vi överlever. Jag har också fått ett jobb, inom kriminalvården, så det blir 2-3 gånger i veckan som jag jobbar 5-6 timmar på kvällen. Kul att få göra något annat och även lite extra pengar som alltid behövs. Sedan har jag också påbörjat min minnestatuering för Samuel, en sittning av tre är gjorda. Jag var fruktansvärt nervös men det var verkligen inte alls så farligt som jag trodde att det skulle vara. En annan stor grej är att jag har tagit beslutet att sluta dricka alkohol, helt och hållet. Jag vet ännu inte hur länge men iaf ett år framåt, det tog mig 3½ år innan jag fattade detta, att jag inte längre kan hantera alkoholen, att jag dricker på ett destruktivt sätt, inte så att jag dricker ofta, kan gå veckor om inte månader men när jag väl sitter där så kan jag inte sluta. Sen är dagarna efter fulla med fruktansvärd ångest som jag inte längre kan hantera. När jag tog beslutet, när jag förstod själv att det egentligen är så ”lätt” att bara inte dricka mer, då kändes det som om jag kunde andas, som om jag kunde lämna den tunga bördan bakom mig och nu styra mitt liv mot ett nyktert liv utan ångest och minnesluckor.

Mitt liv med mina killar lever på som vanligt, Devve är kärleksfull och jag skrattar så med alla hans små egenskaper. Mats är min stabila sten som alltid finns vid min sida och får mig att skratta.

Jag har avbrutit min KBT, dels för att tiden inte längre fanns till men även för att vi fastnade, precis som jag gjort i tidigare terapi efter Samuel. Jag blir medveten, jag förstår hur mitt handlande och tankesätt har ett mönster och att det beror på reaktionen från hans död… men sen då? Jag förstår att det inte går att fixa med ett knäpp, men jag blir ändå frustrerad att det inte verkar bita på mig. Men jag har en ny tid om några veckor och vi får se om vi kan ta oss förbi den här etappen då.

Men Samuel då? Jo det är som vanligt, jag tänker på honom, ser honom i allt, han lever vid sidan om mig alltid. Jag ältar ännu på nätter och vissa tider, när jag blir stressad t ex så ältar jag mer än vanligt och sömnen tar över. Förra terminen mådde jag inte speciellt bra, men när jag är tillbaka i skolan så känns det bättre, det som tar upp mycket tid nu är det här med gravplats, att han inte har stenen och jag har börjat tänka mer på hur Devin ska kunna förstå det här, hur vi ska berätta. Självklart vet han nu att hans pappa Samuel är i himlen, men vad betyder det. Nu i helgen satt vi på badrumsgolvet, jag spelade upp minnesvideon jag gjort till Samuel, med vår låt och bilder. Då säger Dev med sin ljusa lilla röst:

-ååh ja äääskar honom

Mina ögon vattnades ju direkt och jag undrar direkt vad han har fått det ifrån, det kom så naturligt utan att jag har sagt att jag älskar pappa Samuel, vi har pratat om himlen och död, men jag minns inte att jag har utryckt att jag älskar honom, vilket jag självklart borde säga och ska säga mer nu. Men det lät så fin, så innerligt och jag hoppas att Samuel satt bredvid oss på golvet och hörde.

Som sagt tiden går, och jag skriver mindre, och jag vet inte varför, men just ikväll kom viljan, viljan att skriva om vad jag tänker på, viljan att filtrera mina tankar och se vad det egentligen handlar om och som så många gånger innan, handlar det nog endast om att jag saknar honom lite extra ikväll och antagligen är det väl alla hjärtans dag som spökar och bilden av vita rosor som han gav mig etsar sig fast på min näthinna…

Men jag ser också Mats röda rosor och jag håller båda dessa bilder nära och försöker ser igenom och känna kärleken från båda mina killar. Jag älskar er.. Devin, Mats och Samuel..Ni är min kärlek och jag kommer att försöka tänka på allt det fina imorgon, alla gånger som ni har fått mig att skratta och alla gånger ni har sagt att ni älskar mig, för det är just den lilla ingrediensen som får mig att vakna varje dag.. er kärlek

Jag har egentligen inte firat jul sedan du dog, jag har legat i hög feber varje år. Det här är första gången. Det är tungt med dagar som handlar om familjen, dagar jag hade kunnat dela med dig och det känns i hela kroppen att saknaden bubblar inom mig och försöker gräva sig upp genom ytan.

När jag stänger in mig i sovrummet för att få lite egen tid tänker jag på dig, jag minns allt så dåligt. Jag ser en bild framför mig när du sjunger snappsvisor hemma hos mina föräldrar och släkten var där, haha jag ser hur du skrattar åt något väldigt roligt, du har det där leendet jag älskar. Du tyckte om pappas köttbullar, vi var hemma hos din pappa och jag var gravid men vi höll det ännu hemligt, jag minns inget mer, såg vi på Kalle? Jag minns att vi åkte upp till Östersund med julklappar i bilen förresten, va det på julafton? Jag är rädd för att jag håller på och glömmer. Jag tror aldrig att julen kommer kännas helt rätt. Du är ju inte här, du är och kommer alltid att vara en del i min familj och det är ju det julen handlar om.

Du fattas mig min älskade och jag vill önska dig en god jul... från din son också och hans pappa på jorden också

Det var jag, Mats, Devin, Devins storasyster och Samuels dotter N som var med vid minneslunden för att lämna blommor. Jag och N satt kvar ett tag efter och pratade och skrattade åt fina minnen med pappa Samuel. Sen sprang hon iväg för att leka och jag var själv. Jag tittande då ut över gräset där hans aska är spridd och bad om ett tecken, vinden tog vid men räckte inte som tecke och jag sa till Samuel att jag behöver något mycket tydligare än det där. Jag pussar på hans namn på den kalla stenen, lika kall som hans panna sista gången jag kysste den. Jag tog barnen i hand och gick mot bilen. Mats körde och när han satte i nyckeln och vred om så var bilen helt tyst. Han vred av och prövade igen men den reagerade absolut ingenting. Jag tittade på Mats och bad honom sluta skoja och starta bilen. Men den var totalt död. Bilen är bara 6 år gammal och har aldrig och då menar jag ALDRIG inte startat på första försöket. Som tur var så kom det precis då en bil med en kille som hade råkat ut för samma sak veckan tidigare och hade full koll på minus och plus och bilen startade igen med hjälp av startkablar. När vi kom hem igen kollade vi på batteriet och ringen som visar om det är slut, som inte påvisade något utan det verkade hur bra som helst. Detta hände i somras och ännu har jag inte bytt batteri och det har aldrig hänt igen, inte än så länge iaf. Utan bara då, med två av pappa Samuels barn i bilden, utanför kyrkogården vid min älskades minneslund, som jag är så sällan vid. Då hände det..

Det behöver inte betyda något men det känns som om känsla inom mig ändå borde var helt säker på att det var Samuel. Två gånger i mitt liv har bilen slutat fungera. Den gången när jag och Samuel körde till östersund (det var en annan bil och bensinen tog slut) och den här gången utanför kyrkogården vid Samuel minneslund. Känslan inom mig säger att jag borde förstå att det är Samuel, men jag vågar inte tro på sånt som har så många andra förklaringar (nu hör jag en annan tanke: allt har inte en förklaring gumman). Var det du som gjorde att bilen inte startade min älskade?

Jag önskar så att jag hade en gravplats till min älskade. Jag blir så avundsjuk på alla bilder folk lägger ut under denna helg, på allhelgonahelgen och jag känner mig dels elak och dels bara helt makaber som  sitter och känner avundsjuka i döden. Men sorgen gör människor till något som ibland kan verka omänskligt eller överdrivet dramatiskt.

Men det är en jobbig tanke att jag aldrig kan ångra, jag kan ändra så att det finns en gravplats med hans namn och en sten som jag kan sitta vid och berätta om för Devin. Det är slutgiltigt och det är ingen möjlighet, det är ett stopp som jag aldrig kommer förbi. Det gör ont när frågan kommer om varför jag inte har en gravsten, och jag har ju inget svar, bara att det inte går att ändra, precis som Samuel aldrig kommer tillbaka…