dag åkte hela familjen till sös för vår remisstid hos neurologen. Devin förstod redan innan att det var läkaren vi skulle till och visade hr dom brukar vrida hans ben och fötter. Dock berättade han att han inte ville att doktorn skulle sticka (blodprovstick i fingret) och inte heller ville han att doktorn skulle använda kameran (röntgen). Då jag inte visste vad jag skulle förvänta mig så var jag ett totalt vrak och mitt inre skrek av panik nät vi gick längs dom otroligt långs korridorerna.

väl där träffade vi en snäll och trevlig läkare som började med att ställa frågor om Devves utveckling, tidigare sjukdomar och liknande. Sedan började hon undersöka honom och fred både ben och fötter åt alla håll, därefter kollade hon hur hans reflexer fungerade. Efter det kunde hon göra sin bedömning

Vilket var att hon inte kunde se några tecken på cerebral pares, som många kanske känner igen som en CP-skada. Både jag och mats satt som i chock, självklart var vi överlyckliga över att han är frisk och att hon inte kunde finna några som helst fel på honom. Men läkaren som hade skickat remissen hade aldrig nämnt att det var det här han misstänkte. Läkarens kommentar efter vår reaktion:

"men det är ju för cerebral pares som ni blev remiterade? eller hur?"

jaha.. ja tydligen.

Nu är vi ju så glada att inte så var fallet men tänk om och då hade jag fått det här som en jävla käftsmäll. fattar inte
varför läkaren innan inte bara var ärlig och berättade vad dessa symtom kunde innebära och att han misstänkte att det fanns en risk för cerebral pares.

Läkaren berättade att hon trodde att hans muskler och reflexer i bene hade reagerat felaktigt på akuten pga av att han var väldigt spänd, trötthet efter så många timmar på akuten och även rädsla efter att så många läkare hade klämt och vridit på honom så mycket. Det känns skönt att få släppa det här, jag har nästan svårt att tro att något faktiskt gick bra för oss

men allt ska ju inte vara bra samtidigt:

trasig bil och trasig dator... hej då tusenlappar!!... Men vi lever iaf