Mats är på kryssning och Devve sover, jag uppdaterar aftonbladet var femte minut för att se om det står något om någon katastrof och flera hundra drunknade. Ensamheten skapar ett inre kaos, jag känner hur ångesten tar ett fast grepp om min hals och stirrar djupt in i mina ögon och väser hotfullt att det var alldeles för länge sen vi två hade en helt egen natt tillsammans, och det ska jag straffas för.

Så jag skriver nu för att försöka finna vart mina andetag tar vägen, trycket på bröstet är kvar men mina andetag lugnar sig en aning.

Jag går kbt varje vecka och vi arbetar med min dödsångest just nu. Jag har fått erkänna allt jag undviker, allt som är farligt, allt där Devve kan dö, jag har fått berätta om hur mina tankar går av att gå på en trottoar och bilarna som åker förbi som kan plötsligt komma störtande emot oss, hur jag hela tiden är beredd att kasta mitt barn ur vägen och mig framför så att inget ska hända honom. Jag går aldrig bara på promenad utan jag går längst en av dödens vägar. Jag är aldrig lugn, jag är hela tiden beredd på döden, mina nerver är alltid på ytan och det är därför jag är virrig som jag är, det är därför jag är rädd för allt. Jag måste vaka, jag måste skydda honom och jag måste utan undantag alltid vara redo. Utan honom dör jag, det är också något vi arbetar med. Jag använder skyddsmekanismer hela tiden för att undvika ångesten. Jag vet att om han dör så dör jag kort efter honom, det är inte bara något jag säger utan det är tydligen en skyddsmekanism, ett sätt för mig att kunna hantera döden genom att jag lugnar mig själv med att vad som än händer så kommer jag inet behöva känna livets värsta smärta allt för länge efter hans död. Men jag måste lära mig. Jag får varje dag tänka vissa tankar nu. Om Devins död, jag ska tänka dom med ordet ”kommer”, att det kommer hända. Jag ska också skriva ner meningarna, för det är värre och ångesten ökar om jag skriver det. I skrift förevigas det och jag har ännu bara lyckas tänka. Jag tänker olika senarium, en olycka, kidnappning, brand, drunkna och jag ska tänka meningen med ordet kommer, att Devin kommer dö. Jag får såndan ångest att jag just skrev dom orden att han kommer d…, jag vill hela tiden nu gå tillbaka och radera. För står det i skrift är det som om det kommer hända efter som att jag har läst boken the secret. Faaaaaan det gör ont i varje cell nu, jag ska ju skydda honom och vad som helst kan ju hända nu när jag skriver dessa ord. Mina försvarsmekanismer är att jag tänker upp till Samuel eller om det nu finns en kraft vid namn gud, att det bara är ord, att jag inte menar det. Jag får inte tänka dessa banor utan jag ska träna mig med att ångesten lugnar ner sig, men det krävs så mycket mer träning och jag blir bara mer och mer rädd för döden. Det känns inte som om det kommer hjälpa.

Vet du att jag har ett hål i mitt hjärta min älskade, jag är sjuk och jag är så mörk. Mina tankar och hela mitt tankesätt är så mörkt, allt är liv eller död. Jag vet inte vem den här människan är, för inte var jag så här när du levde? Jag minns att jag skrattade så mycket med dig, du kallade mig godis, du lagade mat, jag satt på köksbänken och smakade av. Du hade förklädet på dig och inget annat, du spelade upp musik för mig och jag var trygg och mer älskad än jag någonsin varit innan. Sen kom ditt mörker och det krossade oss. Du tog på dig dina vackra och felfria vingar och flög till en plats där mörker inte existerar. Du hade levt ett i ett helvete och du fick äntligen frid, men nu står jag kvar här och mörkret drar i mig, sliter i mig och spottar med sin heta och illaluktande andedräkt i min nacke. Jag vet inte vem jag är Samuel, jag blir arg hela tiden, jag klarar inte av någon press alls, jag kan känna press av så små saker och jag förstår inte hur Mats orkar med mig. Jag har sagt att jag vet att det är så fel och att det är helt sjukt att jag är så här men det enda han kan göra är att acceptera det. Han försöker så men jag hatar mig själv att jag håller på att bli som du var mot mig i slutet. Samuel min älskade, jag vill inte vara så rädd hela tiden, jag vill inte vara ångestfylld, jag vill inte känna mig övergiven och sviken. Jag vill inte tänka på döden konstant.

Lyssnar du på mig, ser du mig? Jag lider och jag vet att jag aldrig kan lämna det här livet, det vill jag inte heller för jag vill se vår son växa upp, hans pussar och kramar är det kärleksfullaste jag känt och jag klarar mig inte utan honom. Är du här? Tittar du på mig? Känner du mitt krossade hjärta?  Jag ligger på golvet med datorn och känner mina andetag mot det svarta golvet. Det är golvet du aldrig har vandrat på, men under det nya, där finns det gamla. Dom gamla golvet som du rört vid. Våra fötter har stått samtidigt på dom. Finns du här? Känner du hur kall jag är? Gråter du med mig? Samuel ser du att jag skriver till dig? Känner du min ensamhet? Är du lika ensam eller har du helande kärlek omkring dig? Finns din biologiska mamma där eller ser du henne på jorden? Är du någon annan nu? Så som jag inte alls är samma person som innan du dog? Jag låg aldrig på golvet och lät tårarna fall och samla sig i en liten sjö på det svarta golvet. Det känns som om jag har förlorat så mycket tid under dessa tre år som gått, jag är en halv själ och lika så går samma tid förlorat åt det mörka och jag kan aldrig få tillbaka något. Du har varit borta för länge och jag saknar dig varje dag, jag saknar dig mer än någon kan förstå, jag är förstörd och trasig och ihålig. Vad har jag blivit? Jag är så långt bort från den jag var när vi var här tillsammans. Jag saknar alla dom små sakerna. Jag undrar om du bryr dig om mig, om du önskar att det fanns något du kunde göra för att få mig att må bättre.. tänk om det inte är så, tänk om du inte ens finns någonstans och jag sitter här och skriver till en kropp bränd till aska.

Jag har fallit för långt ner i det mörka och jag måste hitta upp för jag vill inte vara den här människan som har ett liv som bara kretsar kring döden. Jag har varit i mörkret för länge… jag minns snart inte vem jag var med dig min älskade och jag önskar att du kunde komma hit och påminna mig.

Bara en liten stund?

…jag väntar alltid på dig

This is a true story of Mother’s Sacrifice during the Japan Earthquake. After the Earthquake had subsided, when the rescuers reached the ruins of a young woman’s house, they saw her dead body through the cracks. But her pose was somehow strange that she knelt on her knees like a person was worshiping; her body was leaning forward, and her two hands were supporting by an object. The collapsed house had crashed her back and her head.

With so many difficulties, the leader of the rescuer team put his hand through a narrow gap on the wall to reach the woman’s body. He was hoping that this woman could be still alive. However, the cold and stiff body told him that she had passed away for sure. He and the rest of the team left this house and were going to search the next collapsed building. For some reasons, the team leader was driven by a compelling force to go back to the ruin house of the dead woman. Again, he knelt down and used his had through the narrow cracks to search the little space under the dead body. Suddenly, he screamed with excitement,” A child! There is a child! “ The whole team worked together; carefully they removed the piles of ruined objects around the dead woman. There was a 3 months old little boy wrapped in a flowery blanket under his mother’s dead body. Obviously, the woman had made an ultimate sacrifice for saving her son. When her house was falling, she used her body to make a cover to protect her son. The little boy was still sleeping peacefully when the team leader picked him up. The medical doctor came quickly to exam the little boy. After he opened the blanket, he saw a cell phone inside the blanket. There was a text message on the screen. It said,” If you can survive, you must remember that I love you.” This cell phone was passing around from one hand to another. Every body that read the message wept. ” If you can survive, you must remember that I love you.” Such is the mother’s love for her child!!

Nu har jag läst om allt som kriminalvården grundar sig i...

...och jag är helt nyförälskad

Tänk om det är det här jag ska göra.. tänk om...

När jag fick fakturan som kommer en gång varje år (99kr) för namnet saramedsinrocktiara.se så valde jag att inte betala den och stänga ner bloggen.

Detta gjorde jag utan förvarning och av flera anledningar.

Nu ska jag pröva och se om jag kan börja skriva igen, jag ska väl också ta att betala räkningen snart så det är förhoppningsvis bara tillfälligt som blogg.se står med och att ni kan gå in på den vanliga adressen snart.

Så vad har hänt, jag har ju börjat praktiken inom kriminalvården och jag såg det som en chans att för första gången gå in i en ny fas och lämna Samuel och sorgen utanför. Dock är det tydligen något som alltid kommer vara med mig. Alla omkring mig vet om det, till och med folk som jag aldrig träffat vet om det och nya människor som inte vet, ja… det kommer alltid fram eller så virrar jag in mig i massa konstiga ursäkter som efter ett tag blir för stora att hålla samman. Men förutom det har jag faktiskt funnit något som jag verkligen kan tänka mig arbeta med, för första gången sedan jag började den här utbildningen har jag funnit något som faktiskt drar i mig mer än allt det andra.

Det har varit på många sätt en turbulent tid sen jag försvann från jordens yta (läs internet) och mycket har att göra med Samuel, och jag får möta situationer som testar mig. Jag har till och med varit med om något nu som också skedde med Samuel under hans dåliga tid och jag kan ju säga att min reaktion var som förväntat.. den krossade mig så djupt att mitt blod som pumpas genom min kropp, har om så möjligt, blivit ännu svartare.

Jag har också varit med om rädsla, rädslan över att förlora mina vänner och jag kände mig så otroligt utsatt och jag kan inte förstå varför vi ska försöka förstöra för varandra, varför vill man krossa genom att hitta på lögner? Jag fick genom detta även känna kärleken, den kärleken som jag har förlorat så mycket av. Jag blev inte sviken, jag blev inte lämnad och mina vänner stod vid min sida trots att dom blev matade med tvivel om vad jag är kapabel till. Jag är så tacksam för mina vänner. Det är ofta jag som ställer upp för allt och alla, det är inget jag har emot utan något jag har gjort kanske ännu mer sedan Samuels död. Men jag tror att det här var första gången på länge som någon stod kvar vid min sida genom det svåra och jag fick då en känsla av att; Dom är mina vänner för att dom älskar mig, för att dom vill vara mina vänner och inte för att dom måste eller känner någon slags ansvar att vara med mig så att jag inte är ensam.

Ja jag är så förstörd i mitt huvud, döden har förstört mitt huvud och jag har till och med svårt att tro att någon vill vara min vän bara för att dom vill, mina känslor, mina galna tankar och mitt handlande i allt jag gör har ett namn. För ett tag sedan fick jag för första gången veta att allt mitt psykblaj har en förklaring:

Allt började den 9 juli 2008, min älskades död. Men innan det var det också en period där jag levde i en total skräck i hur jag skulle hålla honom i liv och samtidigt föda ett litet barn. Att Samuel dog blev början till hur jag fungerar idag. Nästan allt har sin förklaring. I maj 2010 blev mitt liv väldigt svart igen och jag sökte mig till psykiatrin där jag har spenderat många timmar efter Samuels död men efter ett år gav jag upp, det blev inte bättre och dövade sorgen med en destruktiv relation. Men i maj 2010 fick jag remiss till KBT och i september 2011 fick jag min första tid. Jag har nu fått min förklaring, min diagnos, min sjukdomsbild… kalla det vad ni vill och det är:

Posttraumatiskt stressyndrom vilket förkortas och i folkmun kallas PTSD. Jag har också den som kallas kronisk PTSD, vilket betyder att det är något jag kommer få leva med, men att KBT förhoppningsvis kommer kunna ge mig flera verktyg för att jag ska kunna hantera den bättre.

Ett av mina främsta mål är att jag ska kunna släppa ut Devin när han blir större för att leka med kompisar på gården utan att jag ska gå sönder inombords av smärta för att jag känner att han kommer kunna bli överkörd av en backande bil, ramla ner i en trasig brunn, bli kidnappad eller bara försvinna och att jag aldrig får veta vad som hände honom. Eller att jag helt enkelt håller honom inne, för över min rädsla på honom och gör honom till en man han aldrig hade blivit om Samuel hade levt. Jag vill inte skada mitt barn. Jag har också små mål som att bara kunna höra det plinga på dörren här hemma utan att direkt börja förbereda mig på att öppna för polisen som ska lämna besked någons död. 

När jag sitter och pratar med psykologen om mina tanker, min oro, min stress och min smärta över döden så förstår jag hur illa det har blivit. Mycket har jag gjort på automatik men mitt kontrollbehov över att hålla alla glada, lyckliga och levande tär egentligen mer på mig än vad jag vill erkänna eller förstå. Jag vill att alla ska vara glada så att ingen få för sig att svika, jag vill att alla ska vara lyckliga så att ingen tar livet av sig. Mina sömnlösa nätter och den lilla stumpen av själ jag har kvar är allt ett resultat av Samuels död och hur min hjärna har anpassat sig efter det. PDST är något som skett i min hjärna efter dödens trauma.

Nästa gång jag ska på KBT så kommer jag få lite mer information om hur lätt eller grav sådan jag har. Jag har läst lite om diagnosen på nätet och på ett ställe stod det att i ett partnerförhållande så är den svåraste människan att leva med, en sådan som lider av PTSD. Därför är jag väldigt tacksam för att Mats finns vid min sida. Idag är det 11 månader sedan vi blev vi och vi är idag en familj där vi gör allt för den andre. Men jag är varje dag rädd för att han ska dö och vi kan inte bråka utan att jag ska bli rädd över att han ska ta sitt liv, trots att han aldrig ens visat några som helst tecken. När jag skriver rädd menar jag skräckslagen och panikartad, vilket självklart är ett problem. Döden finns i alla mina tankar...

Annars har vi hittat på flera roliga saker den senaste tiden, just nu kommer jag bara ihåg grossebussen som vi åkte till konserten med och underbara Elviras dop och efterbjudning som var igår. Men det jag tänker på mest om den senaste tiden är hur jag och Devin verkligen har förlorat tid med varandra sedan praktiken började. 07.30 säger vi hej då på morgonen och jag är hemma någon gång mellan 17.00-17.30, och ska jag handla eller andra ärenden så blir det ju ännu senare. Devve var innan mellan 4-6 timmar på förskolan. Jag är verkligen inte van med det här och det känns som om jag missar tusen saker med honom. Mats har sedan praktiken började hela ansvaret för hämtning av Devve och jag vet inte hur jag hade klarat det här utan honom, som tur var hämtar han honom iaf oftast mellan 15.30-16.00 och dom dagarna det inte går ställer alltid mormor och morfar upp.

Men eftersom att jag inte har kontroll över Devve  och hans liv på så många timmar så är det totalt kaos inom mig, jag är inte där hos honom för att skydda och vad som helst kan ju hända.

Jag har konstant varje minut en panik när jag inte är med Devve och den har sån kraft att det ibland känns svårt att fullfölja praktiken.. men jag måste, det är ju för Devve jag gör allt.. även KBT.. det är bara för Devve.

Så jag tänkte så här, jag vet att jag har ett skrivbehov när jag går igenom saker och ting dock och tydligen så kommer det att bli väldigt tungt och fruktansvärt svår tid framöver när jag går KBT, detta har jag blivit förvarnad, då jag ska utsätta mig själv för allt vad döden har gjort mot mig. Så jag kommer behöva skriva då och jag behöver också stöd från dom som kan ge det. Så förhoppningsvis kommer jag igång och att det känns lika bra med skrivandet som det gjorde efter Samuels död.