I slutet av klippet får man se mästare Oogway dö, hans ande följer med vinden och upp mot ovan. Jag, Devve och Mats sitter nu och tittar på just den här filmen och när den här scenen kom för några minuter sedan börjar Devve vinka och ropa hej då till Oogway. Jag ser på min lilla bebis som ännu inte förstå. Devin fyller 3 år i sommar och jag undrar hur det här kommer att påverka honom.

Jag håller om mitt barn och säger:

-Oogway är i himlen nu, se Devin hur han försvinner nu och följer med vinden upp i himlen. Han kommer inte tillbaka. Din pappa Samuel är också i himlen, titta

Jag bär upp mitt barn, går fram till fönstret och pekar upp mot himlen

-Där uppe är din pappa Samuel

Jag sträcker mig efter Samuel foto som står vid sidan

-Titta här är kort på pappa Samuel, han är uppe i himlen. Han finns alltid där och vakar över dig

Devin tittar på fotografiet, han tittar upp mot himlen men säger inget

-Vill du ge pappa Samuel en puss?

Devin lutar sig fram, pussar försiktigt glaset som skyddar fotografiet och där Samuels läppar är

-Ska vi säga hej då pappa Samuel?

-Hej då pappa ääh ähh Samuu

Trots hinder som uppkommer i min vardag pga av sorgen och döden som jag bland annat nämnde i föregående inlägg och som genomsyrar hela bloggen så finns det också en annan röd tråd på den här bloggen. Förutom att den fungerar som en minnesbok, där jag samlar mina tankar, minnen och upplevelse, den är min terapi när jag försöker överleva i mörkret men bloggen har också ett annat syfte. Jag skriver om kärleken, jag skriver om att inte se förbi och att inte låta det gå för långt innan det är försent. Jag skriver för att jag vill både påminna mig själv om att aldrig igen ta något för givet och inte missa dom små sakerna i livet som i slutendan kommer vara dom som vi minns mest. Jag vill genom bloggen också påminna alla som läser den, att en extra gång se på den man älskar och uppskatta varje sekund, så länge livet finns så kan vi ta oss igenom det mest. När livet tar slut då finns inga mer chanser, vi kan inte säga förlåt, vi kan inte säga hej då, vi kan inte skicka ett sms och fråga hur det är, vi kan inte titta på en film tillsammans, en öm kyss mot en panna och godnatt. Det finns så mycket som aldrig någonsin kommer ges en chans till, det är borta för alltid och det finns ingen möjlighet för dig att gå tillbaka och uppskatta det som var. Det är förlorat för alltid. Jag har lärt mig det här den hårda vägen. Jag glömmer ibland men jag försöker att påminna mig att inte göra samma misstag. Så länge det inte är döden så kommer jag att klara det. Jag låter inget gå mig förbi, jag uppskattar varje leende, varje blick, varje ord och varje gång jag slipper handla på maxi själv. Genom min blogg har jag nått ut till människor. Jag har lyssnat och läst och förstått att mina ord tar sig från mina fingrar in i mångas själar.

Jag kan inte med ord beskriva hur innerligt det här läker mig, när jag vet att kanske någon om, så bara en gång, vid ett enda tillfälle inte gör om mitt misstag, som att säga åt Samuel att jag inte vill vara med på kort för att jag har en fuldag. Nu står jag här, med kort på oss tillsammans som jag kan räkna på en hand. Jag kan aldrig gå tillbaka och jag kommer alltid ångra varje gång som jag inte uppskattade och såg det jag hade framför mig, för han är borta, han är död och det finns inget jag eller någon kan göra för att ta det tillbaka.

Mina ord, mina upplevelser kan förändra någons sätt att leva sitt liv. Om det bara är under en enda situation så är den här bloggen värt det. Kan jag ge av mitt mörker och göra om det till någons ljus, då kan jag, kanske, en dag se något gott i min älskades död.

tack för era underbara ord, tack Kornelia för att du delade med dig av det här. Det ger så mycket läkning, det ger mig styrka och jag hoppas att du fortsätter att påminna dig om att inte ta förgivet

för en dag kan döden förgöra allt, och du vill inte ångra att du inte tog vara på det enda som finns kvar… minnen

Nu klickade jag precis på godkänn. Jag och Mats har tagit ett lån som jag nu har betalt av skulden till CSN med, nästa steg är att ta reda på hur mycket jag kommer att få under resten av terminerna och hur mycket jag behöver ta av lånet varje månad för att kunna betala räkningar och mat.

Mats är min hjälte, han har räddat mitt liv på så många sätt och jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna ge tillbaka ens en bråkdel av allt han har gjort för mig. Nu ska vi iaf betala av våra bilar också med lånet och sedan har vi tittat på en resa till sommaren, men just nu vågar jag inte riktigt, jag vågar inte släppa kontrollen, vad som helst kan ju hända.

Rädslor med resan:

·          Devin blir kidnappad

·          Flygplanet kraschar

·          Giftiga spindlar och ormar som dödar Devin eller Mats

·          Rånmördare som riktar in sig på turister

·          Hajar som äter upp mig, Devin eller Mats

·          Brand på hotellet

·          Jordbävningar

·          översvämningar

·          Devin drunknar i hotellpoolen

Listan kan nog fortsätta långt efter detta. Jag ser ju hur det låter när jag läser föregående inlägg. Hur panik som infinner sig inom mig egentligen är helt onödig. Det är en jäkla klätterställning, FÖR BARN! Men när jag måste gå emot varje impuls i min kropp som säger att jag ska hålla i mig, eller gå ner, så måste jag stå emot för jag håller i mitt barn med mina armar. Vi är 5 meter över marken och jag ser fallet framför mig, jag ger efter för smärtan i foten och faller mellan repen, vi stannar upp när det tar i mellan benen på mig och vi kastas fram och Devin ur min armar ner mot marken med huvudet före. Jag ser sedan hans nacke. Att rädda honom går före att rädda mig själv men jag måste rädda mig för att rädda honom. Det är impulser som är förankrade i den mänskliga överlevnaden som jag kämpar emot. Smärta som jag tar för mitt barns skull får mig skrika inombords. Jag tar den för jag måste hålla oss levande trots att det gör så ont. Jag håller inte i mig med båda händerna för jag håller i honom. Jag gör allt fel, men jag måste för att ta oss ner.

Paniken och kanske i vissa ögon är patetiska och överdrivna känslor, men för mig är det ren paniken. Den är förlamande, den är smärtsam, den är utmattande men jag förstår även hur mycket den hämmar mig. En resa med min familj, en resa till en solstol och en fin middag vid solnedgången. Men nej jag vågar inte, jag är livrädd. Jag vill inte uppleva mer död, jag vill inte förlora någon av dem och jag lovade mig själv och Samuel att jag skulle göra allt för att skydda oss, bara för att han inte längre kan. Men att resa bort från mitt trygga hem, till faror som kan förstöra våra liv, är det att skydda oss? Jag har en kontroll, jag har kontrollen här hemma innanför dessa väggar, här gör jag allt för att ingen ska dö, när Devve är på förskolan förlorar jag kontrollen och timmarna när vi är ifrån varandra lider jag igenom med en tanke ”snälla dö inte, snälla dö inte mitt barn, mamma kommer snart och hämtar dig”. Utomland känns det som om jag kommer förlora kontrollen ännu mer, jag kan inte kontrollera allt omkring oss, vad som helst kan hända och jag känner att jag har mer kontroll över våra liv om vi stannar här. Som när vi är hemma, när jag kör bilen, när jag ser mitt barn varje sekund. Utomland vet jag inte hur jag ska hålla oss alla i liv hela vägen dit och hem igen. Tänk om jag får ångra mig, tänk om det är något litet som är avgörande för vår överlevnad, tänk om jag kommer få ångra något och älta varje steg fram till just den avgörande tidpunkten.. precis som jag ännu gör idag, varje dag, med min älskade Samuels död. Jag är så skadad, så otroligt skadad efter hans död och hur mycket det går ut över mitt liv, mitt barns liv och även Mats liv är inte bra. Det hindrar min vardag, men det är ju det den här bloggen handlar om:

"...lever ett liv där saknaden och sorgen är ett återkommande hinder i min vardag."

Dock lovade jag mig själv att om skulden gick över 80 000 så skulle vi inte resa någonstans. Den stannade på 63 000 kr, så om pengarna räcker så ska vi om jag håller mitt löfte resa någonstans i sommar. Men jag fattar inte hur jag ska våga, jag fattar inte hur jag ska kunna avnjuta en semester med min familj när jag hela tiden kommer oroa mig över vad som kan hända oss, och är det egentligen en semester?

Det snöar mycket mer än det som syns på filmen och i skrivande stund börjar marken bli vit

Den 22:a oktober 2010 föll första snön här hemma, jag fotograferade den vita marken och la in på bloggen. Idag är det den 3:e maj och det snöar och är 0 gradigt ute. Men förhoppningsvis snöar det för sista gången för den här vintern nu. Jag hade precis träffat Matz runt den tiden och han sov över hos mig för första gången samma kväll som den första snön föll.
Det betyder att jag har fått vaknat upp brevid älskling i 191 dagar nu (alla förutom två, på julafton och jobb utanför stan) 

Den första snön gav tillbaka mitt liv
För 1028 dagar sedan förlorade jag min älskade Samuel och livet med honom, jag trodde aldrig att jag skulle börja tro på livet igen. Men dom senaste 193 dagarna har varit fyllda med en kärlek som kommer att fortsätta växa sig starkare, för under alla våra dagar älskling, under alla våra dagar.. du och jag.. alltid

jag vill uppleva den första snön med dig älskling, för resten av mina andetag