Have you learned yet, that in the end, you have only yourself

Vi är väldigt stolta idag, med ”vi” menar jag mig själv och Matz. Våran lilla kille har varit helt torr nu i två dagar. Det är så typiskt honom att han gör så här, från det att han föddes så har han alltid varit ett sånt barn som bara en dag plötsligt sätter sig upp, innan har han inte ens försökt utan det är som om han sitter och klurar på det för att sedan plötsligt bara göra det. Likadant med att ställa sig upp, krypa och gå, plötsligt händer det bara.

Jag har ju hållit på med den här jäkla pottan sedan i somras, det har funkat lite ibland men han har inte alls varit på humör att vara utan blöja. Men det var som om han plötsligt bara bestämde sig och nu har han inte kissar på sig en enda liten droppe, han säger även till när han vill gå på pottan och han har dessutom lärt sig att dra ner sina kalsonger och upp dom igen efter att han är klar.

Matz och Devin har killtid varje dag på toaletten. Lille följer med och står bredvid med stor spänning inför vad som komma skall. Devin håller andan och tittar intensivt på Matz ”manhood” och utropar plötsligt när förta droppen faller ”NUUUUUUUUUU”, efter att Devin har börjat gått på pottan igen har han också börjat klappa händerna och även klappa mot Matz ben samtidigt som han med en mjuk och rar röst säger ”dutidd, jätte dutidd”, eftersom att han själv får mycket beröm varje gång han har presterat i pottan.

Vi tre lever ett bra liv just nu, helgen har gått åt till att rensa hela förrådet/garderoben i hallen för att jag och Matz skall få plats med alla våra kläder, och att det skall bli lättare att få dit tvätten, istället för garderoben som ligger i Devins rum. Sen skall vi göra om en den garderoben som finns i Devs rum för att kunna förvara lakan, handdukar och lite av mina kläder. Efter Det skall Devin få ny möbelförvaring till sitt rum, Matz skall också måla om då, eller tapetsera. Sedan köper vi också någon byrå för Devins kläder för när han är torr så kastar vi ut skötbordet på toaletten som just nu också är förvaring till hans kläder. Sedan har vi förrådet där ute som skall få hyllor och klädstång för jackor och andra säsongskläder. Hyllor fyllda med lådor för att kunna sortera ännu mer, vi flyttar också ut källsorteringen dit och ett litet gym med min crosstrainer och sedan skall vi få låna någon större grej för att se om det kan vara något för oss.

Känns som att allt kommer att underlätta här hemma, att allt får sin plats, ordning i hemmet ger ordning i livet. Det tror jag på. Som sagt, vi har det bra här hemma, vi tre. Jag och Matz, min kille som älskar mig mer än något annat, sen har vi våran unge som får oss att skratta och som ger varje dag en anledning att leva. Är jag rädd för att det skall ta slut och att jag skall förlora allt igen?

Ja, var eviga sekund, i varje andetag finns rädslan.

Men Matz säger till mig att det är så här det skall vara nu, att vi skall vara med varandra för resten av livet. Vi är en familj och Devin gör oss stolta för varje litet framsteg han tar, och för första gången i hans liv har han inte bara en förälder som är stolt, utan han har två som står och applåderar och bussvisslar för lite kiss i en potta.

Kiss och familj, det är lycka för mig

Jag älskar oss, vår familj

Jag tro mig veta mer, jag tror mig se mer, jag tror mig även känna mer. Jag tror mig veta era tankar och dess äckliga trångsynthet får min feber att stiga till skyarna. Jag tror mig se era blickar när jag vänder ryggen till och jag kan se hånskrattens gropar i all hast. Jag tror mig känna av det ni hämningslöst lämnar efter er i en odör av dynga. Jag tror mig veta mer om det här än er, jag tror mig se mer än vad ni någonsin kommer att göra, jag tror mig känna det mörkaste och det ljusaste på ett plan ni inte ens kan avbilda i era oskuldsfulla sinnen.

Jag avundas er, trots er tystnad så är den saknad var evig sekund. Men inget är som det borde vara, inget är som jag önska att det vore. Men jag avundas er oskyldighet eftersom ni inte vet bättre. Jag vet mer, jag ser mer och jag känner mer.

Ni kan komma med bortförklaringar men det frö som jag redan nu sått kommer att vakna till liv, ni vet det ännu inte men jag känner era tankar, jag ser era blickar och jag känner av er ovilja längs den långa vägen jag vandrat sen urminnes tider. Den väg jag vandrat under så mycket längre tid än er. Ni är oskyldiga och ovetande små barn som inte vet bättre. Jag avundas er.

Under så kort tid i mitt liv förändrades det som jag trodde var fast efter att marken raasade under mina fötter, det som precis tidigare visat sådan oskiljaktig gudomlighet att mina andetag inte alltid togs från det djup som dem var menat ifrån, i rädsla att förlora mer än det som redan förintade halva min själ.

Utan att ni inte vet det ännu, utan att ni inte ser det ännu och utan att ni inte känner det ännu så finns det redan. Jag har det så tydligt framför mig och tiden är kommen för en mur att ömsorgsfullt byggas omkring mig, en mur som skall skydda mig från undergången som era trångsynt tankar, era svarta blickar, hånskrattens gapande ihålighet och känslan av den förruttnelse ni lämnar efter er.

Min kärlek till er dör aldrig men jag tänker inte längre kämpa mot er, ni är för många och jag ser inte denna kamp som rättvis, ni är sju hela och jag är en halvsjäl med en man vid min sida som håller den delen av mig levande, och ett barn som ger själen skälet att fortsätta varje dag. Det är mitt enda, det är det jag håller kärast och det jag skyddar till döden. Utan dom hade mina tankar varit mörka och andetagen smärtsamma just nu efter det skador ni orsakat. Glöm aldrig att jag vet mer än er, glöm aldrig att jag ser mer än er och glöm aldrig att jag känner mer än er. Det är kanske därför ni gör så här utan att riktigt förstå det själva. Vi är på helt olika plan och ni kommer aldrig förstå vad jag har blivit och ni kommer aldrig erhålla förståelsen om era egna handlingar mot mig.

… men jag förstår varför, för jag är jag

Jag orkar inte med sjukstuga längre, folk omkring mig kommenterar ”det känns som om ni har varit sjuka sedan ni träffades” och ja, jag kan bara hålla med, sen den dagen Matz klev in i mitt liv har någon av oss tre varit sjuka, en gång har jag och Matz legat samtidigt men annars, börjar det med någon av oss, sen Devve och sen den andre. Så dagen började med att jag knappt fick upp ögonen, smärta i alla leder, tempen visade senare på 38° och det är bara ett faktum att jag inte ens hann bli av med ögoninflammationen innan det skulle dra igång igen. När jag är ynklig och febrig, när tankarna kommer emot mig med en takt jag inte riktigt är van med, när det kryper i kroppen av obehag och det är nästan så att känslan av mardrömmarna följer med i vaket tillstånd, då känner jag allt som mest och det gör så fruktansvärt ont. Devin sover nu, Matz jobbar och jag har inte ork att kämpa emot. Alla tankar som jag försöker att inte röra vid annars, alla känslor som jag har valt att inte beröra kommer emot mig som ett stormande hav. Vatten är lurigt på det viset. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer, de kommer över dig ändå. Det spelar ingen roll hur hårt du slår tillbaka med knytnävarna, vattnet formar sig ömsesidigt runt din kropp och drar utan ansträngning ner dig i djupet. Jag undrar om det är tankarna som gör mina andetag tunga eller om det är febern som påverkar. Allt jag vet är att jag ältar, jag ältar dagarna innan hans död, jag ältar varje steg jag tog, varje ord jag viskade och varje beröring som skulle bli den sista.

Trots ett nytt liv med världens bästa kille är jag fortfarande den tjejen som för 2½ år sedan inte kunde se hur hon skulle orka andas ett enda andetag utan min älskade, det kommer aldrig att försvinna. Jag kommer alltid att minnas, jag kommer alltid att känna och jag kommer alltid veta hur det mörkaste mörker äter upp en hur mycket jag än kämpar emot.

Det är dagarna i ensamheten som sorgen kommer och trycker upp mig mot väggen och kväver ur mig mina andetag. Annars kan jag hålla sorgen under relativt stor kontroll. Den kommer när jag går på ica och jag ser hans favoritbröd, den kommer när jag ser på filmer och Matz säger åt mig att blunda och att jag inte får titta förrän han gett klartecken, då det är någon som hänger sig i en snara. Sorgen kommer varje gång jag ser dina fotografier som finns här hemma. Den kommer när tentaångesten nästan tar över och jag undrar hur jag ska orka och klara av livet utan honom.

Innan Matz kunde det ta lång tid för mig att ta mig ur det mörka, jag fann mina små vis under tiden för att det skulle bli lättare att ta sig upp, men konsekvensen blev att fallet blev hårdare och längre efter varje incident, där jag blev nersparkad från kanten ner i mörkret av någon kille som såg mig inte ens värd deras omtanke. Men med Matz är det skillnad, och det är kärleken som är avgörande. För första gången är jag älskad sedan Samuel, men trots många likheter dem emellan så är den största skillnaden att Matz är frisk. Samuel var sjuk och mådde dåligt, alla killar jag nånsin haft har ett problem, droger, pengar, psykiskt mående, ensamhet, sex, you name it. Jag går då in i den roll att jag ska ordna upp alla, jag gör allt för den här människan och hela mitt liv kretsar runt honom, allt för att han skall må bra igen. Men jag fick sällan något tillbaka, Samuel gav tillbaka i början, men i slutet mådda han för dåligt. 

Matz har inget fel, han behöver inte mig till att fixa något. Han har jobb, pengar, bil, hem, vänner familj, inga drog eller alkoholproblem, han mår bra och ja, han behöver inte fixas.

Frågan är då om det är jag som behöver fixas den här gången, efter allt som har hänt? Dock försöker jag att hålla honom utanför så gott det går, när jag behöver Matz trygga armar runt mig så ber jag om det, behöver jag prata om Samuel så lyssnar han. Det är bara Matz som kan svara på om jag behöver fixas, men jag vet att jag gör allt för honom, jag älskar honom mer än någon annan tjej, jag ställer upp och aldrig att jag sviker honom för någon annan. Jag kommer aldrig ta din kärlek för givet, och varje dag ser jag dom små sakerna, för det är dom små sakerna som betyder mest när livet tas ifrån en. Jag vet inte hur det är att leva med en flickvän som sörjer en annan man, allt jag vet är att jag är evigt tacksam för varje dag du är hos mig, och inte bara mig, utan allt du gör för Devin, som är mer än jag någonsin hade vågat hoppats på. Du är vår hjälte och jag lovar att det är kärleken till dig som får mig att leva igen.