När jag för 2½ år sedan skulle bland dom första gångerna ge min son ett bad så satte jag mig ner med honom i ett bad, jag höll honom så varsamt och lät honom känna vattnet runt hans lilla kropp, med små snabba rörelser och en förundran i hans blick som förklarade att han inte riktigt ännu hade greppat vart han var någonstans. Jag vet att jag öppnade munnen och i en millisekund var det en självklar tanke att ropa på Samuel som skulle komma in och ta kort på oss innan Devins skrik kom då vatten inte var någon storfavorit. Men jag stängde munnen snabbt, knep ihop ögonen hårt för att tårarna inte skall kunna tränga förbi. Jag öppnar dom snart och ser ner på min lilla son. Jag vet att det inte kommer bli som jag tänkt mig, men hur kan det vara möjligt att jag inte ens skall få en fotografi av min sons ansiktsuttryck när han ligger i vattnet och för första gången inte gråter.

Det här med badandet och fotografin har följt mig sedan dess, jag har haft fruktansvärt svårt att se en förälder sitta i ett badkar med sitt barn i famnen, för jag vet att det står någon och tar kortet på dom. Att inte någon gång under 2 ½ år som min son  är idag har jag ett kort på oss två i badkaret. Det är sorg, det är smärta och det är en hatiskt känsla som jag många gånger har haft när jag hållit min son över vattenutan i badkaret. Vi har ingen. Hur kan det vara så att det skall vara något som vi går miste om, bara för att vi är ensamma. Jag har velat vara stark hela tiden för Devin. Jag har velat klara allt som jag klarade innan när vi var två vuxna. jag ville bära alla kassar från bilen hur tungt det än var, jag vill ge all tid, energi och lek som Devin hade haft om Samuel varit i liv. Allt som två kan göra har jag velat klara själv, jag har velat bevisa för andra, för mig själv och för Dev att vad som än händer så fortsätter jag, jag gör allt för att allt omkring iaf kan fortsätta, jag har inte kontroll över död och liv men jag kan iaf kontrollera att jag på egen hand bär ut TV-bänken till förrådet som egentligen behöver två personers armar (utan att den nuddar och skrapar upp nya golvet).

Men idag fick jag äntligen uppleva det, det som jag har drömt om så länge, det jag innan hatat, föraktat och känt sådan avundsjuka inför. Jag har badat med min son, och jag har haft någon som har suttit bredvid och tagit fina bilder på oss två bland bubblorna

Jag tror att något som jag kan ge er, något som jag har lärt mig genom att förlora min älskade. Är att försöka uppskatta saker som ännu finns. Uppskatta bilderna som någon tar på dig och ditt barn, för det finns så många pappor och mammor som aldrig får se en sådan bild. Det som du har nu kan försvinna så fort, det är tiden nu du ska se det som finns framför dig. Så jag väljer idag  att uppskatta dessa bilder på ett alldeles speciellt sätt, jag väljer också att se hur min kille som kommer hem, är med och lagar mat, tar disk, går med sopor, leker med sonen, kysser mig (alltid två gånger och aldrig mindre), säger att han älskar mig, säger att han vill leva varje dag för resten av hans liv med mig. Han säger varje gång han kommer hem "hej mina älsklingar". Devin springer fram och slänger sig i hans armar och skriker med lycka "PAPPA PAPPA", precis då i den stunden uppskattar jag och tar inget för givet. Min lycka som jag känner, kramen som min son får av pappa Matz. Den tar jag aldrig för givet för jag vet hur många som aldrig får se sina barn springa och ge sin pappa en kram. Jag vet också hur snabbt livet kan förändras, jag lever i det ännu.

Jag uppskattar när det finns, och inte när det är försent

Mina fotografier på mig och min son i badkaret bland bubblorna kommer alltid att få mig att tänka på något som jag under så lång tid inte klarade av på egen hand trots att jag kämpade för att klara allt, men det kommer också att få mig att tänka på att jag inte längre behöver kämpa till mina knän blöder. Jag har någon.

Jag älskar dig Matz

Jag älskar hur du får mig att känna mig älskad

och jag älskar hur du får mig att älska

Jag uppskattar

Ja jag vet inte hur jag ska förklara det. Men jag märker redan hur det börjar uppta min tid. Så fort det står något om big brother så läser jag det, för någonstans kanske någon skriver om honom. Jag måste av någon anledning ha kontroll, och ångesten bubblar i mig. Som om hans minne inte får vila, som om det ska rivas upp igen.

Jag minns ännu när aftonbladet ringde på kvällen för att förvarna mig om att morgondagens framsida kommer att skriva om min sambo som inte längre lever. Jag bad honom att inte skriva om att jag var gravid vilket han respekterade. Sedan frågade han mig konstigt nog om det fanns något han kunde göra för mig, om det fanns någon som tog hand om mig nu. Jag minns att jag förundrades över att någon som inte kände mig visade omtanke, men det har jag fått erfara många gånger efter, främst här på bloggen. Hur främlingar visar sin medmänsklighet på ett sådant ärligt och varmt sätt att det fungerar som fina små plåster som håller mig samman i all sorg.

Hela sverige kunde läsa om hans död, känslan av det var helt sjuk och jag förstår inte än idag hur jag hanterade det. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som då, hans död pratades om av alla, det var inte privat och det var inget hemligt, detaljer som i andra dödsfall skulle ha endast stannat hos dom närmsta låg ute för allmänheten att läsa på nätet och begrunda. Allt var så fel, han skulle inte dö, inte när vi va så unga, jag skulle inte bli ensam med ett barn, jag skulle ju ha en familj, hela Sverige skulle inte veta hur min sambo dog. Sånt vet folk omkring men inte att det står på framsidan av alla tidningar. Det var bara helt enkelt bisarrt och att det var mitt liv som hände då, detta kaos i kärleken och sorgen fick mig nog att förlora och förgöra delar av mig själv, som aldrig kommer komma tillbaka. Det är så mycket som har hänt i min sorg, men det som hände med mig efter allt som skrevs om hans död är nog inte något som många kan förstå, eller jag ens förklara.

Jag minns inte om det var direkt eller senare, men jag hade koll på allt som skrevs om Samuel över hela nätet, varje blogg, varje forum och varje kommentar har jag läst. Jag satt i timmar, dygnet runt för att inte missa ett ord om honom eller om oss. Jag har läst om mig själv, sett bilder läggas ut på mig av andra och jag har läst felaktig information som andra människor sprider. Det har varit allt ifrån min ålder till min och Samuels relation. Det står så otroligt mycket skit, det står så mycket lögn men självklart också sanning. Lögnerna är svåra att läsa, hatet och vedervärdiga åsikter får min själ att vrida sig av avsky.

Men nu kommer det tillbaka, det står om big brother. Oroligheten och ångesten växer inom mig, jag vill igen börja ha koll om vad som skrivs på nätet, jag har nog redan börjat kanske. Jag är rädd för att någon ska nämna något? Något som får skrivandet om honom att starta upp igen, jag är rädd för att någon kommer att hitta på lögner eller skriver om mig, saker som inte alls stämmer. Jag vill bara bearbeta sorgen, att hans minne skall leva vidare i mig och att min älskade skall få vila i frid, utan utomstående människors åsikter.

Att big brother börjar igen är inget som Samuel hade velat, han hade aldrig gått in i huset igen om han fick chansen berättade han. Efter att allt hade lagt sig såg han att programmet gjort honom mer ont än gott. Efter hans död fick jag verkligen se baksidan, för då var jag en del av det. En pytteliten del, men ändå en del som fick se och höra för mycket, för mycket för en sörjande nybliven ensamståenden mamma att klara av. Nu skulle jag klara av det antar jag, men ändå orkar bara inte att det skall börja om. Jag hoppas att det förblir tyst, att hans heder respekteras och att minnet av honom skiner av min kärlek och inte andras spydigheter och lögner.

Så jag vet inte hur jag kommer att må nu, jag är rädd för hur mycket tid det här kommer att ta av mig, i både tanke och kontroll. Jag kommer att tänka på allt mycket mer, det påminner inte om min Samuel och inte om vår kärlek utan det påminner om hans död, det påminner om mediaskriverierna efter hans död, det påminner om den bild folk hade om Big Brohter-Samuel som jag aldrig delade och det påminner om alla människors åsikter som i många fall var så hemska att dom skrev om att han förtjänade att dö. Det ger bara med sig mörker och ett bakslag i min bearbetning.

Jag kan nog aldrig riktigt förklara känslan, hur den man älskar har precis dött, vårt barn ligger ovetandes om detta tryggt i min mage och jag står själv inför livet utan min älskade. Till detta får jag läsa om människors åsikter, hatet mot honom och tacksamheten för att han inte lever längre. Det var så fruktansvärt att läsa, men jag kunde inte sluta läsa, jag var tvungen att läsa allt, varje ord så att ingen skulle kunna ha mer kontroll än mig, för då kan ingen annan vinna, jag måste vinna, jag måste leva med vårt barn utan honom med all sorg, jag måste ha kontrollen så inget överrumplar mig och förgör det sista av mig.

Så kommer jag att hamna där igen? Sökandes efter allt som sägs och skrivs, sålla allt och konstant hålla söka efter att hans namn nämns. Ja nu skriver jag om det, men det har jag gjort länge nu, jag har skrivit om min älskade här i snart två år. Men jag hoppas så att jag är helt paranoid över något som inte finns, att hans död eller deltagande inte ens kommer läggas märke till.

Du är min hjälte, det har du varit från första dagen du klev innanför dörren. Från första stund fick du mig att skratta och rodna inför dom komplimanger du öste över mig. Fortfarande idag får du mig att skratta, våra skämt och våra skratt får mig att leva. Det går ännu inte en dag utan dina komplimanger och jag tror nog aldrig jag kommer tröttna på dom.

Jag kan om jag blunda se din blick mot mig, ditt speciella leende du får som ger mig sådan trygghet i att det är mig du älskar. Jag ser hur dina ögon ser allt som jag inte ser och jag känner hur dina händer känner det jag annars gömmer. Matz du tog hand om mig från första stund, efter krocken visade du din ömhet, och med möblerna visade du din omtänksamhet. Idag vet jag att det var bara början på vårt liv och inte en dag har gått utan att du gör allt för att jag skall må bra, du finns alltid för mig, i både tårar och skratt, i min sorg och i vår kärlek. Jag önskar ingen annan än just dig, du är det bästa som jag någonsin velat ha och jag kommer aldrig kunna ge tillbaka allt det du givit mig. DU är min hjälte min älskling, du fick mig att andas igen, du fick mig att skratta igen, du fick mig att leva med en längtan till framtiden, du fick mig att älska. Jag har drömmar igen, jag vill en dag ha barn med dig. Jag vill ge Devin ett litet syskon, kanske två. Nej ett blir nog bra förresten, annars blir jag alldeles för gammal. Jag vill flytta till ett fint hus och jag vill ha nya tuttar, en glittrig ring och en hummer, en svart vill jag ha. Visst har vi drömmar men egentligen spelar det ingen roll om om vad som slår in och vad som förblir drömmar, för jag får tillbringa tiden och livet med dig Matz. Jag har lärt mig den hårda vägen att uppskatta dom små sakerna och det gör jag. Vad som än sker vill jag fortsätta skratta med dig, jag vill titta på dig när du ger mig en komplimang, jag vill känna dina händer mot min kropp och jag vill leva med dig, jag vill leva med oss tre som en familj. Jag vill fortsätta drömma och älska med dig.

Jag älskar dig Matz, du är min värld. Jag vill leva varje dag med dig, jag vill uppleva livet med dig, jag vill ligga i dina armar om kvällarna och prata som vi brukar. Jag vill ringa dig när jag står i köer, jag vill prata med dig när du målar. Jag vill kyssa dig när vi ses efter en lång dag ifrån varandra. Jag vill se när du och Devve badar tillsammans, när ni kissar och när ni kramas. Jag vill göra allt för att du skall må bra, jag vill ge dig min kärlek till dig, för tuttar, ringar och bilar betyder ingenting. Matz jag vill bara ha en sak av dig och det är din kärlek, den är min luft, mitt liv och jag skall för resten av min tid på jorden skydda den från allt ont. Jag älskar dig, jag älskar oss och jag uppskattar varje sekund som jag får dela med dig.