Sedan jag kom hem från skolan idag har jag suttit med mina papper tills nu, alla räkningar, försäkringar, garantier, pensioner, alla Devins papper och Samuels papper. Det sträcker sig från 2008 tills dagens datum. Allt är sorterat och på sin plats. Men ändå är jag inte klar med allt som skall skickas in till csn, varje krona innan skatt skall redovisas och jag får inte ihop det ännu. Så jag måste ringa mer för att få reda på vart den och den kronan kommer ifrån eftersom att allt måste stämma exakt. Det är så många myndigheter inblandade att hela vardagsrummet är fylld med högar av papper som gång på gång får ny ordning och plats. När jag tror att det stämmar så inser jag att jag får börja om.

Det har också kommit fram så många papper jag helst inte vill se när jag måste gå igenom allt, det är faderskapsutredningen med dna test, det är dödsbevis, det är bouppteckning och papper från advokaten och ordet ”avliden” kommer gång på gång i alla papper som ska vara med. Jag läser min födelseplan till förlossningen där det står om hur jag vill att förlossningen skall gå till med allt från smärtlindring till födelseställning och också om varningen om att jag kanske inte reagerar som andra nyblivna mödrar då det inte bara är lycka utan också sorg över att jag föder mitt barn till den här världen på egen hand och att pappan till barnet nyligen gått bort. Jag läser om socanmälan och den får mitt blod att koka av ilska, lögner om att jag missbrukar, att mina vänner har strula liv, att jag har haft en destruktiv barndom och lögner om Samuels familj, varje ord är lögn och jag kan än idag inte släppa den enda känslan jag har för den personen som ringde in, jag önskar dig allt ont som har hänt mig, jag önskar att du får gå igenom det jag går igenom men tio gånger mer. Jag känner mig inte ond utan det är det du ska få känna, du förtjänar inget annat. Jag hoppas innerligt att det har kommit ifatt dig nu, iaf att det har börjat. Man brukar säga, det här önskar jag inte ens min värsta fiende. Jag är inte som dom, nej för jag önskar just det för dig, du ska lida!

Jag tas med alla papper, tillbaka i tiden. Månaderna och dagarna efter hand död. Jag hittar ett kvitto från den 21 juli, du dog den 9:e. Jag har varit på Babyland, Johns namn står på kvittot då han jobbade där då och hjälpte mig med allt, jag tror nog att mamma var med också. Jag undrar hur jag tänkte då. Jag gick ju runt och handlade till mitt barn som snart skulle födas, men Samuel är död och det är jag själv som skall fixa allt plötsligt. Förstår inte ens hur jag klarade av att handla, kanske mamma fick mig att följa med.

Men jag blir lycklig när jag ser pappret där mitt dna, Samuels dna och Devins dna jämförs och det står att vi tre överensstämmer med varandra. Det är ett litet bevis på att vi tre har ett band, det som hade kunnat bli en familj finns det spår av på ett papper, med 99,99% säkerhet, så står det.

Jag hittar också papper från förlossningen, jag ser hur det lilla strecket som visar tiden från när jag kom in och när Devin låg på min mage, från det att jag la mig på sängen på förlossningen tog det 12 minuter. Jag var fullt öppen när jag kom in och jag hann även med att kissa framför alla i rummet. Det står att han var slö när han kom ut och fick syrgas och handmassage för att 10 minuter senare reagera som vanligt. Det står ”snabb förlossning” på förklaringen, kanske var det avstängande för honom. Klockan 11.33 den 18 augusti 2008, 6 veckor efter Samuels död föddes Devin. Än idag tror jag att det var Samuel som fick allt att gå så snabbt, alla på bb som kollade i mina papper hade aldrig sätt en förstföderska föda så snabbt, från första värken tog det 2 timmar och 45 minuter, och 12 minuter på förlossningen helt utan något smärtstillande, inte ens lustgas. Jag tror att det gick så snabbt så att jag skulle slippa känna att han inte fanns vid min sida, höll min hand, sa åt mig att andas, massera min rygg, pröva lustgasen, hämta något att dricka, gå runt med mig på avdelningen. Allt det som jag hade fasat för försvann. Allt jag gjorde hemma var att bada, raka mig, klocka värkarna på datorn och sedan plötsligt var ambulansen här och jag skrek eller var totalt knäpptyst i min smärta. Jag låg och höll handen mellan benen hela vägen in, kanske var det för att jag kände att egentligen kunde jag redan då krystat ut honom. Som tur var hann vi in men det ska bli väldigt spännande och se, om jag får fler barn, hur snabbt gå då. Tar det längre tid så kommer jag vara övertygad om att Samuel hade något med det att göra.

Det är tungt att gå tillbaka, det är som om sanningen om allt kommer ifatt mig. Allt har faktiskt hänt. Det är svårt att förklara vad tiden gör med känslorna. Det är nästan så långt borta nu att när jag tänker på det, på bara Samuel och allt omkring hans död så blir jag chockad och får en tung klump i halsen ”han är borta, han finns verkligen inte längre, han är död och han kommer inte tillbaka”. Än idag kan jag inte hantera dom orden, och det är på något sätt som om jag tror att tiden lägger sig som en dimma över den verkligheten, dom minnena. Jag har det alltid med mig men dimman får mig att fungera och jag hålls utan räckhåll från den absoluta förgörande sorgen. Jag har hanterbar sorg med mig dagligen men det är bara då och då, som när papper på papper tar upp någon som har varit hela min värld är ”avliden”, det är då dimman skingrar sig och allt blir så tydligt. Det blir för tydligt och jag känner det som om det hände igår. Hans död kommer aldrig att försvinna, och det kommer alltid finnas stunder när jag inte kan hantera sorgen och känslorna som kommer ur hans död.

Jag blundar och låter tårarna falla, tyst och stilla ner på alla papper, jag viskar till honom att jag älskar och saknar honom. Jag tittar ut genom fönstret i den tunga natten och redan nu vet jag att det kommer bli en sömnlös natt. Jag fungerar och lever, jag skrattar och är lycklig men jag är samtidigt så otroligt bräcklig att jag ibland inte förstår hur jag har tagit mig igenom alla dom dagarna som varje papper visar, från 2008 till 2011. Snart har det gått 3 år, om bara 3 månader är det Samuels årsdag och jag andas fortfarande. Jag har ett helt nytt liv som Samuel aldrig kommer att få se och den tanken är för mig som lever i det här helt ohanterlig, jag kan berätta om det, jag kan skriva om det men det är bara jag som lever i det och därför är det kanske svårt att förstå hur jag menar nu. Livet innan Samuel, efter Devin och tills jag träffade Matz är helt olika liv, men samtidigt är allt så sammansvetsat och allt hänger ihop med varandra. Men jag kan inte förstå allt som har hänt, jag kan inte ta in den verkligheten och jag är glad för att tiden ger mig en dimma som på något sätt får mig att fungera.

Stunder när dimman skingrar sig kommer alltid att vara fruktansvärda och det kommer falla många fler tårar, men det får mig iaf att se att Samuel har funnits, hans liv var inte en av mina drömmar och hans steg här på jorden har rört så många människor. Mitt liv med honom har faktiskt hänt även om jag inte kan förstå det, hans liv tog också slut även om jag än idag har svårt att förstå och klara av att känna ändå in i själen om hur det egentligen känns att leva utan honom.

Papprena hoppas jag snart skall ta slut, att allt ska komma i ordning och skickas iväg, för då tjocknar dimman till sig igen och kanske nätterna innehåller lite mer sömn då.

1012 inlägg senare och idag exakt två år sedan jag skrev min första rad i den här bloggen

"På ett sätt känns det dumt att börja skriva nu, det känns som en hel livstid sedan jag förlorade min älskade Samuel, men samtidigt känns det som igår."

Den känslan finns fortfarande, det känns som om det var igår han stod i köket och lagade mat, jag satt på en stol. Jag kan höra oss skratta, jag kan se hur han böjer tillbaka sin kropp och jag kan gå tillbaka till den känslan "vi två, bara vi två, han älskar mig, han älskar mer mer än något annat". Men det är en del av vår tid tillsammans, jag minns också alla tårar, min kamp om att hålla honom vid liv, smärtan av att se en människa falla så snabbt och så djupt ner i depressionens mörka hål, våra bråk som fick mig att känna otrygghet och vår lilla son i magen som snart skulle födas. Jag minns poliserna som berättade, jag minns hans almanacka som innehöll hans sista ord, hans sista tid men också det vi skulle göra som vi för alltid är förlorat.

Bloggen är ett bevis på att tiden efter hans död är och var precis som vårt förhållande, det är antingen otroligt ljust och lyckligt, eller otroligt mörkt från smärtan av sorgens brutala klor. Det är lycka och det är sorg.

Men det som kanske är tur det är att jag väntade till april innan jag började skriva. Dom första månaderna var obeskrivliga, jag kommer aldrig få ut i ord hur jag ens andades, jag vet än inte hur jag klarade allt. Jag vet inte hur jag klarade av att föda vår son och vara hans mamma, kämpa med amning, med magont, med förstoppning, med olika ersättningar, varanndan timme mat dygnet runt i veckor etc. Jag vet inte hur jag gjorde det men jag vet när jag för första gången efter hans död fick upp huvudet över ytan. Det var kanske ett halvår efter hans död som jag träffade någon som gick igenom något väldigt liknande som jag gjorde. Våra älskade hade dött med inte alls långt mellanrum från varandra. Vi började leva genom varandra igen, genom kanske förståelse eller kanske något annat oförklarligt. Men sorgen var alltid med oss. Vi pratade om dem, berättade om dem och grät när det var som mörkast. Jag tror att det var den relationen, att den kontakten var räddningen att klara av tiden efter döden. En kontakt som jag antagligen inte kommer få med någon annan, som jag aldrig vill få. Döden förstör människor och dom sidorna som vi visade varandra visar vi nog ingen annan. Vi har idag inte behovet av det heller. Det var han som fick mig att börja skriva. Där jag nu skriver mina ord, jag fick uppleva den bästa terapin jag någonsin haft genom att jag började skriva. Jag har fått läsa och uppleva andra människors tankar och omtankar för mig. Jag har gråtit och gjort allt för att hålla orken och livet levande, genom att skriva. jag har fått klarhet, jag har fått bearbeta och jag har fått en ny chans att ta mig an det som tynger.

Bloggen har varit min räddning många gånger, sömnen är långt borta, ångesten äter upp mig, jag får panik, jag springer upp, vart ska jag, Dev sover, hjääälp, jag dör, jag andas inte….. jag skriver…. Jag får ut det jag känner… jag andas… jag lever… försöker sova igen.

Bloggen är ju inte bara ljus eller bara mörk. Den är båda, mörkret är ibland puckade kommentarer, folk som misstolkar och förstör medvetet min kamp när jag inte klarar mer egentligen. Det är en risk att lägga ut allt på nätet, för allmän beskådning men jag har fått så mycket att på något sätt får jag säga att det i nästan alla fall har varit värt det.

Idag handlar bloggen om sorg, min son, familj, vänner och nu även min nya sambo, min kille, han som älskar mig mest av allt. Det är ett nytt liv som ger mig lycka och trygghet. Jag har kämpat i så många år att det är en obeskrivlig känsla att få stänga ner datorn, tassa in till vår säng, lägga mig nära honom på hans bröst. Höra hans andetag och känna hur hans hand söker sig runt min kropp. Den handen är min trygghet och jag kysser honom (två gånger) vi säger att vi älskar varandra, han säger att vi ses imorgon och jag svarar ”vi ses hela natten”. Hans hand och arm håller om mig hårt och han sover inom en minut. Jag ligger vaken, ibland i timmar. Jag tänker på hur livet, på hur det är ljus och hur det är mörkt. När det är mörkt går timmarna långsamt men till skillnad från förr så kan jag nu ligga tyst och lyssna på hans andetag och känna hans trygga arm om mig.. nu sks jag gå in till honom, ska bara avsluta på ett bra sätt..

Grattis lilla bloggen på två års dagen. Tack för varje ord, för varje känsla, för varje låt och för varje fotografi. I mitt mörker så är orden min räddning

det här är min historia… fortsatt förhoppningsvis trevlig läsning