Han sjunger för mig, han kan alla låtar som finns, hans röst och hans ord blandas med hans kyssar, han andas mig och jag andas honom. Han städar och jag lagar mat, jag tvättar och han målar. Vi sover i sängen, jag med det tunna täcket och han med det tjocka, vi gillar att ha många kuddar runt oss. Han drar hela min kropp nära hans, hans händer rör min kropp och han får mina ben att skaka. Han säger varje dag hur mycket han känner för mig och han blir för varje dag som går en större del i min sons liv. Han köper 25 röda rosor och gör sånt som jag inte klarar av på egen hand, han bär på matkassarna när vi handlar och han har koll på allt som jag glömmer, han vet vart min mobil är, vart mina nycklar var sist och vad det var jag skulle gör imorgon. Han är orolig när jag inte svarar i telefon, han vill vara vid min sida när vi är ute så att jag inte blir rädd eller ensam, han vill skydda mig från kladdande händer och osmakliga förslag. Han gör allt för att jag skall våga lita på honom och han accepterar mig för den jag är trots min tankar om döden som alltid är som en mörk skugga över livet.

Min kille får mig att leva igen och jag är lycklig för första gången sedan min älskade dog. Det är väldigt stora ord som jag nu skriver och det gör nästan ont när jag inser hur starka dom är. Dock är jag inte rädd för mina känslor för honom, nej för dom är sanna och dom blir starkare för varje sång han sjunger och för varje blick han ger mig. Men jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för hur jag kommer hantera den dagen då han lämnar mig. Eller värst är dom tankarna om hur det skulle vara om också han tog samma väg som Samuel. Matz försöker lugna mig och säger att han är kvar hos mig så länge som jag vill att han skall stanna. Jag försöker leva i nuet, jag försöker att inte tänka på att inget gott kan vara. Det är så många människor som har förstört mig och mitt sätt att vara en positiv och glad tjej som ser på livet med glimten i ögat. Den tjejen verkar vara borta för alltid, även nu när jag faktiskt kan säga att jag känner lycka. Men hoppet? Är det borta för all evighet? Hoppet om att en man skall stanna vid min sida, finnas kvar i livet, inte vara otrogen och inte utnyttja mig för sex, känslor, pengar och allt vad det nu kan vara. Är du på riktigt?

Min kille har ett hjärta av guld som slår i takt med mitt hjärta, våra hjärtan andas våra kyssar och jag försöker att inte tänka dom mörka tankarna. Men idag är första dagen och kvällen som jag spenderar själv här hemma med sonen sen han och jag träffades. Idag har det varit fotbollsmatch för Hammarby och sedan krogen. Han har ringt flera gånger under tiden, kanske för att han saknar mig, kanske för att han vill visa att det är bara mig han tänker på. Det uppskattas oavsett men ensamheten drar ändå ett mörkt och djupt andetag och tankarna som så länge har trycks utan kommer som en käftsmäll, ångesten om döden ger ett hårt tryck mot mitt bröst och jag tänker på Samuel, jag har inte dåligt samvete eller något liknande utan jag är rädd för mina känslor som var så fruktansvärt starka för Samuel håller på att kännas igen. Jag känner för en ny kille, för första gången på riktigt sedan hans död och det är svårt att våga ta till sig det. Jag vill inte förlora igen, jag vill inte dö mer, min själ är så sargad efter allt som hänt att jag är orolig för hur mycket mer den klarar.

Jag har träffat en otrolig kille, han sjunger för mig och jag är trygg. Men det är så otroligt tråkigt att så fort jag är själv så kommer verkligheten ikapp mig, jag är inte klar med mina tankar, dom finns alltid där. Min kille är nog det bästa som kunde hända just nu och jag brukar kalla honom för superhjälten men det är inte hans ansvar att läka mig, det finns ingen som kan läka mig. Han kan göra mig lycklig och han kan få mig att leva men min sorg försvinner inte bara för att en ny kille kommer in i mitt liv. Jag måste lära mig att hantera ensamheten för det kommer alltid finnas kvällar då Matz är ute och gör annat och jag är hemma i mörkret. Det var inte så att jag trodde att allt skulle försvinna men jag är ändå chockad över hur hårt ångesten kom över mig, hur jag först inte förstod var det var, att trycket över halsen och bröstet först förväxlades med röksug. Men nu vet jag till nästa gång, mina sår kommer aldrig att läka men jag lever igen, med mina köttsår som kvällar som dessa blöder okontrollerat, dom kommer alltid att finnas, hans död är inget jag kommer "komma över" "gå vidare" ifrån. Men skillnaden är från alla andra kvällar dom senaste två åren, det är att jag vet att min kille snart kommer hem, han kommer lukta sprit och antagligen fumla sig fram till sängen, han kommer kyssa mina läppar och lite hårdhänt röra min kropp, då kommer ångesten att lätta en aning, den kommer inte försvinna, inte idag, inte ikväll, kanske inte ens imorgon men han gör mig lycklig och jag vet att trots rädslan så får han mig att skratta och jag vet att jag kommer få somna i hans famn många nätter framöver.

*1 minut sedan ringde han (igen :D)*

”-Hej, jag ringde bara för att berätta att jag är otroligt kär i dig”