Du är min enda stolthet i livet och jag skulle önska att vi kunde åka långt långt bort, köpa ett fint hus där du har ett eget rum, jag önska att vi kunde ha en liten asfalterad väg där jag kunde lära dig cykla. Jag skulle kunna köra till träningar om du skulle vilja börja spela någon sport. Sedan kunde jag träna dig på baksidan av huset. Du hade fått haft dina vänner hemma hos oss, för vi har plats ändå. Varje sommar kommer mormor, morfar och morbror och hälsar på, Vi firar även jul hos dom och hälsar på då och då om helgerna. Men i det här huset långt bort, som är vårat hem där kan inget skada oss och jag ägnar hela mitt liv till dig min son. Något eller någon skulle aldrig få mig att ramla av min väg, den väg som bara handlar om dig. Jag skulle lämna allt och alla för dig om jag bara hade pengar till det.

Men min son, livet har inte givit oss ett litet hus med en baksida långt bort. Livet har satt oss här och jag kommer inte ifrån det. Andra omkring ger mig motgångar och jag har fått lägga kraft på att försöka resa mig igen på egen hand. Den kraften borde gå till dig.

Devin, din mamma önskar att hon kunde ge dig så mycket mer, att hon vore helare och starkare. Men hon är din mamma och hon är allt du har. Hon kommer göra allt för att resa sig igen, hon kommer kämpa för allt hon är värd men det gör ont… det gör så ont men ingen smärta kan jämföras med den dagen din pappa dog, klarar hon det så klarar hon allt

Ge henne tid… hon kommer att resa sig igen.. hon kommer resa sig

Jag har förlåtit för länge sen, jag kanske till och med har glömt det som hände, eller nej det har jag nog inte. Att överge mig var ditt val, om det vara bara för några sekunder och sedan ångrade du dig, så var det ditt val. Du tog min kropp i din famn, du lyfte upp mig och mina fötter lämnade marken, du höll mig hårt till din kropp och sa att vi tar oss igenom sorgen tillsammans, din sorg efter din älskade, och min sorg efter min älskade. En dag släppte du min kropp, du ställde mig inte försiktigt ner på mina fötter igen, så att jag kunde hitta ballansen, utan du släppte mig hårt mot den kalla marken och förväntade dig att jag skulle ta mig upp på fötterna snabbt och glädjas med dig. Men jag låg kvar i tårar över att du övergav mig. När du insåg det du gjort försökte du ta upp mig igen, du försökte krama mig hårt och säga att du gjort fel men jag putta det undan, jag sprang ifrån dig. Jag kände dina steg bakom mig, jag kunde höra dina andetag när du jagade mig i dom mörka skogarna som vi så många gånger tidigare sprungit i tillsammans, men jag kunde springa fortare än dig, jag tillät dig inte komma ifatt mig. När jag märkte att du var borta, då skrek jag genom skogen ”jag lämnar dig nu” och det var sista gången jag pratade med dig. Jag gjorde också då ett val, att vandra i sorgen själv. Jag visste att jag lämnade dig i din sorg men jag lämnade dig med någon som älskar dig så mitt samvete var ändå rent. Skogen har varit tyst en längre tid nu och jag har inte saknat dig, jag minns knappt hur det var när vi sprang tillsammans. Du vet ju hur duktig jag är på att stänga av.

Sen en kväll, när jag sprang i skogen med både en gammal sorg och en ny sorg, då hittar du mig, dina ord i din nattfylla vädjade till mig och jag hade svårt att ta till mig dina ord om kärlek och vänskap. Idag ramlade ditt brev ner i brevlådan, jag läser dina ord och jag ser änglarna du ritat med våra älskades namn, deras gloria och hur du drömmer om dom och om oss.

Mitt svar skriver jag nu, vi kommer aldrig igen springa på samma sätt vi gjorde förr, för vi har kommit så långt och jag tror kanske att du har kommit längre än mig men jag vill att vi ibland skall kunna gå bredvid varandra vid enstaka tillfällen, prata om livet och döden som vi alltid gjort men jag vet att du har någon att luta dig mig och du skall veta att jag har mer än en att luta mig mot, vi behöver inte längre lut oss mot varandra varje sekund. Men några minuter ibland, kan vi ta varandras händer och låta tankarna få andas, dom tankarna som bara du och jag kan andas tillsammans, dom tankarna som ingen annan har styrkan att höra, inte ens dom som står oss närmast, för dom har inte levt det liv vi har levt.

Jag förlåter dig, att du släppte mig hårt mot marken, och jag ber om förlåtelse för att jag inte lät dig ta upp mig igen. Så nu inväntar jag ditt samtal, där du vill dela dina tankar med mig, dom tankarna som du bara kan dela med mig.

With all my love /W

Jag har kvar allt..

Att göra saker själv, på egen hand ger mig styrka, att jag klarar mig själv får mig att se ljust. Jag lägger stor vikt på just detta och bakslag tar då extra hårt, jag var uppe på närakuten i lördags och fick konstaterad öroninflammation, förutom antibiotika fick jag också örondroppar som skall droppas i 3 gånger dagligen. Jag har alltid haft väldiga problem med just droppar, nässpray fungerar absolut inte och jag minns hur Mauri och Johan fick hålla fast mig och fjanta med mig hur länge som helst för att få i en liten droppe i mitt öga för några år sedan, och det har inte blivit bättre och jag får lätt panik av just sånt här. Så nu sitter jag här, med mina droppar som skall in i mitt öra tre gånger dagligen. Jag har fått hjälp dom andra gångerna och även då är det grymt jobbigt och det har även gjort ont. Men nu är jag själv och jag fixar det helt enkelt inte, dels ser jag ju inget och jag får mig inte till att trycka. Jag hör Cilla ”Sara lägg av nu, gå och kamma dig och tryck till bara”, jag blundar och tänker nu jävlar, nu får jag lägga av och fjöla. Det är ju bara att göra det. Men jag inser snart bakslaget. Jag fixar det inget på egen hand och vad betyder det? Jo ensamheten ger mig en käftsmäll och jag går snabbt ner mig i tankarna. Jag minns tillbaka till tiden med att ha en sambo. Samuel som väntade på mig när jag kom hem, eller jag som väntade på Samuel. I slutet sålde vi Samuels bil och delade på min och den åkte vi runt med tillsammans. Började han jobba först körde jag honom eller tvärtom. Jag kan vägen till hans jobb i huvudet, jag minns våra resor tillsammans som vi tog dagligen, på vägen dit pratade jag i telefon med linda och vägen hem så pratade jag med min älskade. Vi gjorde mycket tillsammans och jag kunde bo honom om hjälp.

Jag tittar ner på min hand som håller i tuben fylld med medicin, som faktiskt kan hjälp mig att bli bättre och ändå kan jag inte använda den. Jag blir arg på mig själv och arg för att jag ens tog emot den, jag skulle ha sagt att jag behövde något som inte krävde två personer då den personen som borde vara här hemma med mig, faktiskt är död.

Jag har haft det väldigt bra dom senaste dagarna då Mange har varit både med mig och Devin. Men det blir nästan som om jag ångrar det, för att så fort jag vänjer mig vid att någon hjälper mig så blir bakslagen så mycket värre. Men livet är upp och nedgångar, dock är mina toppar väldigt höga och mina dalar väldigt djupa. Jag har ingen gråzon, jag mår antingen väldigt bra eller väldigt dåligt. Jag får betala mina bra dagar med dåliga dagar. Just nu känns det som om det inte är värt det, att jag ska undika dom bra för att inte känna dom dåliga lika starkt. Men imorgon, när jag har fått ur mig en del av sorgen, då vet jag att jag ser det fina, då kommer jag att uppskatta att trots att det är mörkt nu, så hade jag det ljust. Ska bara skrika lite mer på tuben och slänga den i väggen några gånger, gråta efter Samuel och gå in och titta till mitt barn, se att han andas och uppskatta varje andetag… han lever… han lever.. han lever, för det är ljus i allt mörket.

Har inte skrivit på ett tag, av olika anledningar men jag har haft fullt upp med både det ena och det andra. Jag vet något som tog mig många år tillbaka, till en tid innan Samuel, då jag inte kände mig älskad och gav hela mig själv, alltså för mycket, till en annan människa. Det är svårt att se att mönster man arbetat med så länge fortfarande har minnen. Men trots att jag har ägnat mycket tid och tankar åt det så njuter jag av det på ett sätt. Varje tanke som inte är ägnad till Samuel känns som en vinst, att något annat äntligen får ta över mina tankar. Men när tårar kommer, oavsett vad jag är ledsen för så tänker jag bara på honom, smärtan som jag känner är hans sista andetag, smärtan jag känner är hans sista ord, smärtan jag känner är hans sista tankar. Det spelar ingen roll vart mina känslor egentligen bottnar, dom förankras alltid i Samuel oavsett. På ett sätt gör det mig stark, du kan göra vad du vill, jag kommer inte låta det komma längst in ändå, för där längst in, närmast mig, i min själ, där finns bara Samuel, det har bara plats för hans öde. På ett annat sätt gör det mig svag, det är lätt för dig att röra mitt innersta, att sätta igång smärtan som är förankrade i alla känslor omkring mig. Ett elakt handlande förvandlas till saknaden till Samuel snabbare än vad jag tidigare förstod.

Blundar jag för dina elakheter? Eller känns det inte längre? Försvinner allt snabbt förbi och inget förblir. Inget stannar kvar och påverka mig på samma sätt som det tidigare gjort, det tar inte plats, för den enda platsen som finns, där är bara min Samuel och ödets smärta.

Men eftersom att jag bara känner saknaden och det mörka över Samuel, är jag en person som man trampar på för jag känner inte det lika starkt ändå, utan det påverkar mig negativt, men det får mig bara att tänka mer på Samuel, det får mig bara att sakna honom mer, det får mig bara att känna smärta över hans död. Du har inte rätt att röra mitt innersta, det är bara Samuel och min sorg där, men ändå lyckades du, men det försvinner mer och mer för varje dag som går. Är det förlåtelse? Nej det har inte med förlåtelse att göra, det kan helt enkelt inte stanna kvar, ditt handlande kan inte stanna kvar och sårar mig, för det bleknar fort med tiden i jämförelse med hans död, hans död bleknar aldrig. Det går inte ens att jämföra. Jag är redan över det och bryr mig inte tydligen, vilket är för mig egentligen väldigt svårt att förstå, hur kan det göra ont en så kort tid, hur kan det blekna så fort? Det känns nästan omänskligt, jag borde vara mer ledsen..

Är det en styrka eller svaghet? Att inte ta åt sig? Att andra företeelser inte får den platsen, den platsen där jag borde vara ledsen och sårad, det känns ett tag, men det bleknar som sagt väldigt fort och slutligen känner jag bara "det" igen, hans död... och allt känna som vanligt igen.