Klicka här för öppna inlägget

Jävlar vilken fest det blev, massa dryck och underbara vänner

Jag dansade med dig igår, jag blundade och musiken tog över min kropp och din kärlek pulserade i varje ven



Vår låt i en video som jag gjorde under en natt när sömnen varit frånvarande under flera nätter i rad, därav lite missar

På slutet av natten kom vår låt och då brast det, vår låt med så mycket minnen och kärlek, vår låt som spelades på begravningen.. vår låt som får mig att känna dig ända in i själen, jag känner dig älskling, jag känner dig

Jag drömde om dig. Du var så nära och jag rörde dina läppar. Jag fick följa med dig till himlen och du sa att jag nu var trygg. Du släppte mig inte för en sekund under hela drömmen. När du lämnade mig tillbaka på jorden så grät jag, jag slutade andas för jag visste att du inte skulle komma tillbaka. smärtan går inte att beskriva men det var som att uppleva det igen, min själ slets ur mitt bröst. Du kysste min hand och sa att du väntar på mig

Samuel snälla säg att du väntar på mig, snälla snälla min älskade vänta på mig

Nu är det en sådan kväll, när tankarna är fruktansvärda. Jag ser hemska bilder och jag håller hårt händerna för ögonen för att på något sätt förinta dem. Jag stannar upp och ser tillbaka till en gång när jag och Samuel satt på sängkanten, jag hade bara en handduk på mig och jag tror att han grät. Han tog sina händer och rörde hela mitt ansikte, han rörde mina läppar, mina kinder, mina ögon och min hals. Samuel älskade att röra med sina händer men inte på det vanliga-smeka-sättet utan han kände verkligen. Det var som om han sög in varje millimeter av mitt ansikte med sina händer, det var som om han ville ta in varje kontur. Jag minns vad han sa. Jag älskar dig så jävla mycket, du är perfekt för mig och jag älskar att du inte sminkar dig sådär överdrivet mycket, du ser alltid så naturlig och fin ut och din kropp passar mig perfekt, du är inte trådsmal och du är inte för stor heller, du passar mig perfekt hela du, fan jag älskar din kropp. (det här var ju innan jag blev gravid) Jag minns inte varför han grät men jag tror kanske att vi precis hade blivit vänner igen efter ett bråk. Jag minns hans händer och hur mycket kärlek och ömhet han gav mig. Jag kommer aldrig tvivla på han älskade mig vad någon än säger.

 
Jag minns hur vi satt i bilen, det var solnedgång och vi åkte längst bergen i Norge. Det var helt sjukt vackert och jag bara gapade.

– Se Samuel, se hur vackert det är

– Ja det är jätte fint

– Vadå fint, det är ju hur vackert som helst

– Jag har aldrig sätt något vackert i hela mitt liv, vackert är något obeskrivligt och unikt, jag har inte upplevt det

– Men klart du måste ha sätt något vackert, en mamma med sitt barn, din flickvän, ett smycke, en bild eller en solnedgång i Norge

– Nej gumman, jag tycker mycket är fint, du är fin men jag har aldrig sätt något vackert.

– Jag tycker du är vacker älskling, sa jag och log mot honom och jag menade det verkligen

Jag minns att jag ändå blev ledsen över att min pojkvän inte tyckte att jag var vacker, men det handlade inte om det. Samuel ville inte att ordet vacker skulle förlora sin betydelse, vackert var för honom något som få människor får uppleva. Samuel dog innan han fick se någon vackert i sitt liv men jag hoppas att han nu i himlen, som den vackraste ängeln han är har fått uppleva något vidunderligt vackert.

You could have been all I wanted
But you weren't honest
Now get in the ground
You choked off the surest of favors
But if you really loved me
You would have endured my world


our song.. livets ironi?

Det här är en av världens bästa låtar
minns du hur mycket vi hade gemensamt när vi träffades

One last kiss for you

Länge har du varit mitt stöd i det tysta, den personen som vet mer om mig än mina vänner, du var den personen som rörde min själ och delade min sorg efter Samuel. I kväll tog allt slut och jag saknar dig redan. Jag vill att du är lycklig och jag vill att du ska må bra. Du finns inte längre för mig som du fanns förr och jag kan inte längre dela min sorg med dig. Du säger att jag lackar för allt du säger och du har rätt, jag är så känslig för att bli lämnad och det sårar mig så fruktansvärt mycket. Jag klarar inte av att vara dig nära igen efter att du en gång svek mig, jag vågar inte luta mig mot din axel igen för jag vet inte hur länge du stannar kvar. Min fina vän, jag kommer alltid att älska dig och jag kommer aldrig glömma det du har gjort. Jag är så ledsen för hur allt har blivit och hur arg jag faktiskt är. Min sorg påverkar så mycket och jag för över mycket på dig, ilskan av att bli lämnad får du ta mer än du förtjänar.

Mina tårar rinner för dig denna kväll och jag vet att jag gjort dig illa. Jag vet att du försökte laga men jag tror att du måste välja ditt nya liv, det går inte att ha båda kvar och du kan kanske inte finnas för mig längre som du säger att du vill. Du gjorde ett val för ett tag sen och nu får du stå för det valet. Jag har förlåtit hur du svek och sårade mig men jag kan inte glömma de, hela min kropp minns hur det var att bli sviken igen och jag verkar inte kunna komma över det.

Jag vill att vi ska vara lika nära vänner som vi var förr, men jag ser inte hur det ska gå för du är inte längre som du var då, du är någon annan, du är inte den personen som var min vän.

Jag älskar dig tomtebloss och jag kommer alltid minnas alla våra ord, din trygga famn och dina bananer.

Släpp mig nu.. släpp mig helt

And I'm too sexy for your party
Too sexy for your party
No way I'm disco dancing

I'm a model you know what I mean
And I do my little turn on the catwalk
Yeah on the catwalk on the catwalk yeah
I do my little turn on the catwalk

Klicka här för att öppna inlägget

Sara rekomenderar

0:28 - Devin säger åt sin gudfar Robin på skarpen
1:36 - Devin lägger sig och snarkar med grabbarna
2:01 - samma igen
3:19 - John, Robin och DEVIN Beat Boxar
4:23 - Nu blir det helt vilt RAAAVE!!
4:47 - Tysk porrfilm 
5:44 - hahahahaha det ser helt sjukt ut
6:21 - hahahahaha hur gör han?
6:42 - Stäng av!

Jag var 7 år gammal när jag träffade dig första gången, från första klass upp till femte så såg jag dig varje dag. När vi var nio blev vi tillsammans, vi gick på disco tillsammans, jag hade på mig din guldjacka, vi lekta uppe på din övervåning i hallen för du hade inte ett eget rum, jag satt i din fåtölj och du pussa mig på munnen och sa till din mamma Renate som filmade att det smakade jordgubb. Sen gjorde jag slut med dig men efter en tid så kom du fram till mig i matsalen och frågade om vi kunde bli ihop igen. Jag svarade nej för att jag var kär i Niclas då, då var vi 10 år gamla, tänk att jag släppte en kille som dig haha. Men i slutendan så tror jag nog att jag gjorde rätt beslut för i dag, 18 år senare är du ännu min vän, du är min familj. Du var hos mig samma kväll som Samuel dog, du var den första av alla mina vänner som träffade min son, du driver mig till vansinne med ditt skrämmande och du driver mig till okontrollerat skratt med din otroliga humor. Du har funnits för Devin sedan han föddes. Han låg på din underarm och hur stor han än blir så kommer jag alltid komma ihåg att han en gång var lika liten som din underarm. Nu ska du snart själv bli pappa, bara 17 veckor kvar så kommer du att hålla din egen dotter i din famn, hon kommer att kunna vila tryggt på din arm precis som Devin alltid kan vara trygg hos dig. Jag ser hur mycket du älskar Devin och jag vet att du kommer att bli en fantastisk pappa. John jag är så otroligt stolt över den personen du har blivit, jag är så otroligt lyckligt lottad över att jag har dig i mitt liv. Du finns alltid här för mig, du ställer alltid upp och jag vet att du kommer springandes för att skydda mig när jag behöver dig, det vet jag att du gör, det har du redan gjort..

Jag älskar dig och jag vet att Devin älskar dig om så är möjligt, ännu mer. Alltid kommer jag att ställa upp för dig och din familj precis lika mycket som du ställer upp för mig och min familj. I 18 år har du varit min vän och idag firar vi din 25 års dag och jag hoppas att vi har många fler att fira tillsammans, du, jag och våra familjer.

Vi är en familj

I sagan överlever Edward
I min fantasi överlever Samuel

I det här klippet är Edwart död
I min verklighet är Samuel död

I sagan.. I fantasin..

Min verklighet 

I will be
Strong on my own
I will see through the rain
I will find my way
I will keep on
Traveling this road
Till I finally reach my dream
Till I'm living, and I'm breathing

Ikväll blir det jag, film och melon
Devin har det så bra hos mormor och morfar, men jag saknar honom ordentligt så jag ska sätta på filmen nu så jag kan försvinna in i filmernas värld. I morgon firar vi John som fyller år.

They give me strength
When I am weak
They're always there to make me see
That there's a light at the end
I guess they are true friends

Jag vet att Samuel är så glad över att Robin finns i Devins liv

När jag läser sånt här så får jag  svart att kunna kontrollera min tankar Läs här

You'll come back
When it's over
No need to say good bye
You'll come back
When they call you
No need to say good bye

Jag inser vad jag tänker på, jag känner hur tårarna smakar salt, jag ser hur klockan har gått ytterligare en timme och bröstet är så tungt nu att varje andetag är en fruktansvärd ansträngning. Jag hade han så nära, han var ju tillbaka och nu får jag börja om igen. Jag vet att jag inte får tänka på det men jag känner honom nästan. Jag får känna mig älskad och trygg den tiden som jag är i min fantasi. Priset får jag dock betala när jag kommer ur "transen". Saknaden känns in i ryggmärgen, sorgen är så fruktansvärt tung att bära och jag får spendera hela nästa dag med att försöka intala mig själv att hans döda kropp var riktigt, den hemliga gruppen finns inte och min älskade kommer aldrig tillbaka.

Plötsligt ringer det på dörren och Samuel står verkligen här utanför, jag vågar inte tro det men Samuel smeker min kind, han drar sin mjuka tumme och torkar bort mina tårar, han kysser mina läppar och säger ”jag lämnar dig aldrig igen”, Samuel förklarade att han var tvungen att försvinna, aldrig mer skulle han betala skatt och *NEEEEEEEEEEEEJ*

Jag vaknar upp igen från tansen, jag har ännu inte somnat och ännu en gång får jag börja om, utan min älskade och med vetskapen av att jag hade honom tillbaka men att jag förlorade honom flera gånger igen under natten. Jag får inte ha mina fantasier, där allt är så fruktansvärt fint och fantastiskt, inga fel och inga skavanker bara fantasier och önskningar. Den hemliga gruppen existerar inte och när jag kysste hans panna, då var han död, han var död. Samuel kommer inte tillbaka till mig.

Idag är det två år sedan morden på Max och Saga, jag minns fortfarande när jag och Samuel pratade om det som hänt dom två små barnen från Arboga.  Jag kan aldrig jämföra min sorg, det är skillnad när man förlorar ett barn, sin älskade eller sin bror osv. Men en sorg är en sorg och jag tänker extra mycket på deras föräldrar idag, vi som blir kvar måste överleva, men sedan måste vi också försöka leva igen utan de som tidigare var vår anledning att andas.

En sång skriven till Max och Saga

Vila i frid Samuel, Saga och Max
Ni fattas oss

Jag skrev tidigare om min hand läs här, har fruktansvärt ont nu (varit och fått ett nytt stöd för handen idag), men nu på eftermiddagen/kvällen har smärtan blivit väldigt mycket värre och jag kan inte skriva med båda händerna så det blir inge mer blogg idag, och om det inte är bättre imorgon så blir det inget då heller.

någon som kan komma och hjälpa mig på med skorna på morgonen?? ;)

Ett ljudklipp.. bara några få ord.. men värt mer än något annat

Vem tror ni han har lärt sig plutmunnen av ;)

Devin valde sin egna kläder idag, självklart blev det den röda fleecetröjan som han har fått av gammelmormor, det blir alltid stora protester varje gång han skall ta av den, han älskar den. Sedan valde han dessutom att ha på sig pyjamas på dagen, han valde då pyjamasbyxorna han fått av sin farmor och farfar, alltså Samuels pappa och Kajsa. Man kan ju nästan tro att han inte ens gillar dom kläderna jag köper åt honom

Sen nådde Dev en ny milstolpe i sitt liv idag, på egen hand och då menar jag heeeelt själv utan hjälp så gick Devin och hämtade sida skor och fick på sig båda två helt själv. Dock hamnade dom på fel fot men jag sa inget till honom, ville ju inte såra hans känslor på första försöket haha.

Se va snyggt dom sitter

Jag ger min lilla älskling en puss och säger hejdå, jag stänger grinden bakom mig och ser på mitt vackra barn en sista gång innan jag går mot bilen. Han står där i sin röda overall och håller sin fröken i handen. Dom svarta vantarna som han knappt får in sin lilla tumme i. Jag är så glad över att Devin älskar att vara på dagis, trots att det känns i hjärtat varje gång när jag lämnar honom. Han är min livlina och jag är alltid orolig att något skall hända honom när jag inte är vid hans sida. Det handlar inte om att han skall skada sig, eller att han inte blir omhändertagen på ett bra sätt. Jag är så rädd att för att han ska dö utan mig. Att jag får ett telefonsamtal, eller att någon kommer och hämtar mig och berättar att något har hänt Devin.

När jag fick beskedet om Samuel så behövde jag bara titta på den personen som skulle berätta. Jag visst det redan innan han öppnat munnen, jag kände det ända in i själen

Jag förstår att det inte enbart handlar om att jag just saknar Samuel. Det är den ”upplevelsen” att förlora den jag älskar mer än något annat, den smärtan som det medför, dom skadorna som satte sig i mitt innersta. Sorgen är inte bara Samuel, sorgen är inte bara vår kärlek, sorgen är så mycket mer. Jag vet inte vad folk omkring mig tänker, folk som kanske känner mig eller vet vem jag är. Hör eller läser att jag skriver en blogg, att jag 20 månader senare fortfarande sitter och skriver om min saknad och hans död. Men det är just det som kanske inte alla förstår, som jag själv faktiskt inte alltid har förstått. Det är att sorgen är så mycket mer än Samuel. Det är att hela min själ, hela min personlighet är helt förstörd efter hans död. Ett trauma kanske man kan jämföra det med. Jag är skadad för livet, att förlora den man älskar mest är inget som går att ta bort. Det är inte bara att jag saknar honom, det är att jag blev så fruktansvärt skadad att jag inte längre kan fungera på samma sätt som innan, det finns inget mer jag kan ”komma över” som många kanske känner, jag är så här. Min skadade själ lever i sorg och jag kan inte få tillbaka den del som dog den dagen, den delen av mig är borta för alltid.

Jag ser både ljust och mörkt på livet, jag ler och skrattar och jag vill se morgondagen men jag är halv, alltid är jag halv efter den gången jag satte mig på soffan och fick det bekräftat. Samuel är död.

Jag lämnar Devin på dagisgården och rör mig mot bilen, den bil som jag och Samuel skulle ha när Devin kom. Mamma och pappa ville att vi skulle ha en säker bil så jag fick byta min lilla bil mot pappas kombi, min bror kör nu min lilla pärla så den är fortfarande kvar i familjen och pappa har en ny. Jag sätter mig och kör mot skolan. Trafiken flyter på bra då jag börjar lite senare. Jag kommer en bra bit innan tankarna börja komma. Jag vänder mig åt höger och ser Samuel sitta bredvid, jag kan ur minnet se hur han såg ut när han satt bredvid mig. Han gör en speciell min precis innan han bryter ut i skratt. Jag ser hur hans mun formar sig, jag ser hur han böjer bak sitt huvud en aning innan det åker fram i ett härligt skratt. Jag ser hans kroppsspråk så fruktansvärt starkt. Jag sitter i bilen med en minnesbild av Samuel bredvid mig och jag känner en sådan fruktansvärd saknad. Han ska ju sitta där, han skulle skratta åt mina tokigheter, han skulle skratta när jag berätta sjuka saker som bara jag kan som han älskade. Jag känner hur tårarna rinner ner för kinden och jag viskar tyst i bilen ”jag älskar dig Samuel”

Jag fortsätter köra den sista biten till Cissi, jag blir glad när hon trippar ut ur porten, försöker undvika vattenpölarna. Hon sätter sig i bilen och säger ”Heeeej hur är det?” och jag svar att det är bra. Jag behöver inte säga något, hon vet och trots att jag några minuter tidigare hade en sekund där jag kunde se en glimt av min älskade, bara ett minne och hur han precis ser ut innan han skrattar så mår jag faktiskt bra. Jag har saknat Cissi och hennes tippande gör mig glad, hon ger mig glädje och hon får mig att se ljus i mörker. Trots att jag sörjer så mår jag bra och jag är så glad för alla omkring mig. Mia som skrattar med hela sitt hjärta och som säger att hon kan åka från Tumba på kvällen och sitta och hänga med mig och jag vet också att hon menar allvar, eller Nicole som säger att jag ska ta lite tid för mig själv och inte stressa över plugget som inte blir gjort just nu för att jag har en nerperiod, hon säger att jag ska försöka släppa. Små sakar, små ord som gör så mycket gott inom mig. En kommentar på bloggen som säger att hon hör och känner min smärta, att hon faktiskt påverkas av det jag skriver. Hur hon ser på nyheterna och läser om människors öden utan att egentligen kunna sätta sig in, men när hon läser mina ord, då känner hon mina känslor. Jag får beröm och jag blir så rörd. Kommentarer på bloggen är från människor som tar med mig i deras liv, ni tänker på mig och jag känner mig alltid så trygg i era ord. Ni läker mig.

Jag låser bilen och närmar mig grinden och äntligen ska jag hämta honom, jag ser Devin i sin röda overall och jag går snabbt fram till honom, när han ser mig så hoppar jag upp i luften, inte för att vara rolig utanför att hela min kropp har saknat honom så fruktansvärt mycket. Han springer med öppna armar fram till mig och vi kramas. Hans kramar betyder allt. Den del av mig som är död kommer aldrig att återuppstå, den följde med Samuel och kanske en dag ses vi åter men under min tid på jorden så förblir jag halv, men min älskade son läker den del som är kvar.  Vi fortsätter dagen med att träffa Gudfar Robin, Linda, John och Jill. Robin som berättar för Devin om Samuel och korvar, Robin som kramar och säger att han tycker om heeela mig. Linda som skrattar och säger att hennes älskade Devin är den mest fantastiska människan på denna jord. Jill som visar helt nya sidor nu när hon är gravid och hon får mig att skratta så åt hennes små sovstunder och hur hon med lycka visar upp nya barnkläder. John som går in på toaletten och Devin som står utanför i panik och skriker efter sin "mamma", han springer efter honom hela tiden och vill ha en skruvmejsel för det har ju farbror John. Devin njuter av varje sekund som han är med sin extra familj. Han skrattar konstant och jag vet att jag alltid är rädd för att det en dag kommer ta slut, att vi en dag inte kommer att vara en familj eller att någon dör. Så som jag är rädd att Devin skall dö är jag rädd att någon annan omkring mig skall dö. Jag är rädd att förlora någon mer så som jag har förlorat Samuel. Det är så här jag lever nu, med sorg och tankar som har påverkat hela mitt liv och den person jag har blivit, en halv själ med oro och sorg, dock är den delen som är kvar en del som uppskattar allt ljus, all kärlek och all lycka, vilket också är ett resultat av sorgen. Min lillebror har åkt ner till gotland för att vara med farmor, jag är så orlig för henne men nu också för min bror. Som skall åka båten över till gotland, sen ska han köra bil till mormor och morfar och jag är hela tiden orolig att han ska råka ut för något, senare kör han ut till farmor. Jag skriver bara farmor. Det känns så fel, det har alltid varit farmor och farfar. Nu är det bara farmor och det är bara Sara. Sara och Samuel, Sara och Samuel, Sara och…bara Sara.

Mamma ringer också och frågar om jag och Devin vill komma över, hon saknar oss. Jag saknar henne också och pappa men vi bestämde att ses imorgon. Jag och Devin avslutar dagen med att hämta Mange från jobbet som berättar om sin dag, skrattar och värmer min kalla hand. Vänner och familj är min luft.

Nu sover Devin och jag har fått skriva av mig, som alltid släpper det jobbiga i bröstet och det känns som om jag kan andas lite bättre. Jag lyssnar på våra låtar eller mina sorglåtar och det känns skönt att berätta att allt inte bara är Samuel, sorgen är så mycket mer. Jag kommer aldrig läka men hålet kommer bli mindre i den del som ännu lever. Men jag vill att folk förstår att en del av mig är borta och det hjälper inte med att tänka ”hon borde ju ha kommit över det där nu” för så här är jag nu...

Devin gjorde värsta sötfula/fulsöta minen idag när vi lyssnade på rockspindeln (för 542 gången), sen körde han sin grej där han spelade teater säger då dramatiskt "AAAJ AJJAJ AJ" och håller sig för huvudet, sist men inte minst gör han sötaste pussmunnen och ger sin mamma en puss

Du är ljuset i mitt liv älskling

Det finns vissa filmer, vissa låtar, vissa serier, vissa böcker och scener som påverkar mig. Jag vet att det gör så ont att se, jag vet att jag på ett sätt åker tillbaka till den tid då det hände. Men jag kan inte hålla mig borta utan jag fortsätter se ändå. Jag känner allt, jag känner Samuel. Jag ser tillbaka på all den tid som har gått och jag känner, jag känner sorgen som om jag kunde ta på den. Jag minns hur jag pratar förvirrat med Linda och Jill efter att jag har fått beskedet. Jag minns hur hans kalla hud kändes. Jag minns hur jag verkligen inte kunde andas, hur jag kände att någon bokstavligen hade slitet ut mitt bröst, jag kände hur det svarta hålet i mitt bröst skar sönder all lycka och jag hade så fruktansvärt ont. Varje andetag blandades med blodet i bröstet och tårarna. Jag skrek så fruktansvärt den natten, jag skrek för allt jag var värd, jag skrek för det var det enda jag kunde göra. Jag skrek efter min älskade Samuel, jag skrek för att hålet i mitt bröst var saknaden av Samuel och än idag är hålet svart och tomt och än idag skriker jag. Hålet kommer aldrig gå ihop, det kommer alltid gapa och det fruktansvärda skriket kommer eka i det svarta och tomma hålet blandat med blod och tårar. Men hålet har blivit mindre sen han dog, Devin kom in i mitt liv, han hjälpte mig. Dev han läkt min själ så gott det bara går just nu och jag är skyldig honom allt, jag kommer spendera resten av mitt liv för att gottgöra honom

Men idag klöstes hålet upp och den brutala smärtan slet mig i stycken, jag försökte hålla för öronen för att inte höra det skrik som hemsöker mig om nätterna. När jag ser scener som dessa då är jag där igen, jag känner allt så fruktansvärt starkt och tydligt. Sen att sömnen har varit förförlig nu i två veckor hjälper nog inte heller, jag är så utmattad, jag är så otroligt trött. Jag vet att jag inte borde titta, jag vet att jag kommer känna allt igen men jag kan inte hålla mig, jag vill uppleva det för då är jag på något sätt nära honom, hans död är inte så långt bort för jag känner den och då betyder det att det inte var så länge sen jag var i hans famn.

Den  här scenen...
Jag tittar, jag känner, jag saknar och jag älskar... jag älskar dig så Samuel..



Jag ser mig
jag minns mig

0:44

så jäkla bra gjort!!

Stäng av ljudet på den ena och starta dom samtidigt, går den ena lite före så är det bara att pausa eller dra tiden så att dom blir synkade

Det har varit en fruktansvärd vecka med lite sömn och tankar som klöser sönder min själ.
Devin är glad iaf och får mig att orka gå upp ur sängen, men just nu orkar jag inget annat pga av sömnen, skulle ge rätt mycket för några timmar men det verkar som om det inte spelar någon roll hur många nätter jag går med att sova 2-3 timmar, jag ligger iaf vaken i timmar...

Sorgen går upp och ner, just nu är det ner




Flowers laid out for you
So many colors leave me blind
Seeing your face reflect from our babies eyes

I live my life in misery
I'd sacrifice this world to hold you
No breath left inside of me
Shattered glass keeps falling

Say...
Say goodnight
Just sleep tight
Say goodnight

So here I am
You're inside of me
So here I am
Our world is over

Jag och Samuel var galna i varandra, vår kärlek hade sitt eget lilla språk och vi älskade varandra på ett sätt som för andra kunde vara konstigt, jag försökte beskriva det i ett tidigare inlägg
(LÄS HÄR) 

Här är ett mail som Samuel skickade till sig själv (8 jan 08) så att han kunde titta på det när han kom hem. Det var ett recept på kyckling, sen skriver han till sig själv (det som är understruket)

Det suddiga är sexuellt, vi var lika grova i munnen båda två haha men man kan säkert räkna ut vad det ska stå. Det här mailet visst jag inte om, förrän han dog då jag gick in på hans mail. Varje sak som har med Samuel att göra är värt mer än något annat i hela världen. Tex en bild på honom, ett ljudklipp, en tröja, ett minne, ett sms och till och med obetydliga saker, som att jag vet att han har suttit precis här i den här soffan, att det är han som har spikat in den där spiken, att det är min älskade Samuel som hade skrivit upp en adress i ett block. Adressen betyder inget, blocket betyder inget men det är hans hand som har hållit i en penna som har skrivit dessa ord som står skrivna i blocket.

Samuel hade själv givit mig lösenordet till hans mail, den enda lösenord jag inte hade var det till hans dator, dock hjälpt några killar på mammas jobb med att knäcka koden så att jag till slut kom in på den också, där ovärderliga fotografier låg.

Det här mailet gav mig samma lycka när jag hittade det. Det var Samuels humor, det var hans och min kärlek och sexigt som fan. Jag skulle så önska att jag mindes hur denna kväll var, jag hoppas att jag var en snäll flickvän iaf haha.

Ett litet obetydligt mail kan en dag betyda så mycket. Det får mig att le, det får mig att minnas hur underbart passionerat vi hade det och det får mig att minnas hur ofta han fick mig att skratta. Jag minns våra fina stunder och trots att det är förödande att känna att jag aldrig igen kommer få uppleva det igen med min älskade Samuel så är jag så fruktansvärt lycklig över att jag har dom minnena, att jag har upplevt dom, att jag har fått delat delar av mitt liv med dig

Klicka här för att se videoklipp


Jag och Devin satte oss i soffan med en smoothie var i handen, jag slog på tven då plötsligt både jag och Devin frös till, vi satt helt blickstilla och bara stirrar, båda gapade och jag sa till Devin: "där var något jag aldrig trodde att jag skulle få se"

Senare fick man lite bakgrundstory och då fattade man mer, men när vi precis slog på tv vid (0:18 på klippen), då var jag i total chock och vid 0:52 då tappade både jag och Devin hakan.

Det är inte det att det är något jätte sjukt eller likande, utan helt enkelt bara något jag aldrig trodde att jag skulle få se

haaajje haaajje

Min lilla kille gör mig varje dag så glad och den här eftermiddagen har varit extra mysig då vi båda har skrattar och lekt ända sen vi kom hem. Men nu sover han och jag är helt slut efter 2 eller 3 timmars sömn i natt så jag skall lägga mig lite på soffan och hoppas på att den kommande natten inte blir som den som var, känns nu som om sömnen bara blir sämre för varje natt som går, hur jag känner att tiden går och går men hur sömnen inte infinner sig, hur jag vrider och vänder mig timme efter timme, jag viskar ibland till Samuel att jag saknar honom, jag frågar om han kan hålla om mig. Jag pratar med farfar och ber han vaka extra över farmor för hon behöver all kärlek hon kan få nu. Sen fortsätter tankarna, om hur allt kunde ha varit, var jag borde ha gjort och inte gjort. Jag ältar timme efter timme trots att jag säger åt mig på skarpen flera gånger att sluta tänka på det. Men jag ramlar alltid tillbaka och nätterna kommer nog aldrig att bli den tiden på dygnet då min själ finner ro och frid för det är då jag sörjer, det är då jag längtar, det är den tiden jag har med Samuel och jag hoppas så att han hör mig, för jag lever för honom och Devin, två skyddsänglar i himlen, Samuel och farfar och en älsklingsängel här på jorden, min lilla Devin som varje dag får mig att skratta trots att jag just nu hatar imse-vimse-spindel och den där jävla idollåten

Den här har jag säkert hör 84 gånger idag

ljudet blir lite konstigt runt 2:18 men försvinner igen vid 2:45

Jag, Devve, Jill, John och lilla bebis i Jills mage har haft en barndag idag. Vi har varit runt på flera barnbutiker och plötsligt hittade jag en säng som bara helt plötsligt ville följa med mig hem och helt plötsligt åkte plånboken fram och helt plötsligt så betalade jag denna specialgjorda säng som nu skall tillverkas och skickas till Sverige på 4 månader. Helt plötsligt blev Dev ägare till sin drömsäng. Bilar är hans liv och jag kunde ju inte säga nej när sängen plötsligt talade till mig och sa att hans öde var att bo hemma hos oss och göra Devins uppväxt till ett äventyr. Jag kan ju säga att jag själv är avundsjuk, det är så jäkla brutal!!

men Devin mitt hjärta, du vet att du får ha den här sängen fram tills då du

fyller 18 för vi kommer inte ha råd med en ny innan dess

Undrar om det går något bra på tv idag

3 veckor efter att jag fött Devin började jag få ont i min handled, efter ytterligare någon vecka så var det så illa att jag inte kunde bära Devin mellan tummen och pekfingret (som när man bär ett barn under dennes armar) och jag hade svårt att klä på honom för att det gjorde så ont. Jag kommer ihåg hur jag ringde till VC men det var långt kvar tills jag fick träffa en läkare och jag fick då rådet att själv ta mig upp till sjukgymnasterna och försöka få någon att se på den. Jag minns hur jag hade Devin i selen och jag hade ett helt tal som jag tränade upp, jag var nästan tårögd när jag kom dit bara för att jag var så beredd på att börja bråka. Jag visste att jag var tvungen att kräva att någon skulle hjälpa mig för jag var ensamstående och kunde inte ens lyfta mitt barn längre. Situationen var ohållbar och smärtan var nästan outhärdig.

Jag fick först förklara snabbt vad saken gällde och jag sa att jag hade ont i handleden. Sedan fick jag sitta ner, när en kvinna därefter kom och hämtade mig så frågade hon hur allt stod till och jag började direkt med  att dra hela långa talet och var redan i försvarsställning för jag visste att jag inte kunde fortsätta utan hjälp. Kvinnan hejdade mig fort och log med sina snälla ögon och sa att hon självklart skulle hjälpa mig, hon tog mig i handen och gav mig ett sådant varmt leende och ledde mig till ett rum. Jag var i chock för att det gick så lätt, jag var i chock för att någon ville hjälpa mig utan att jag ens hade bokat någon tid, trängde jag mig inte före någon eller gick jag inte emot systemt? Jag uppskattade att något i mitt liv faktiskt fungerade utan att jag var tvungen att betala med tårar.

När vi satt inne i rummet och hon gjorde i ordningen en stödskena som hon ljöt efter handleden så pratade hon så hjärtligt med mig, hennes varma röst gjorde mig lugn och jag kände att hon verkligen fick mig lugn. Hon berättade att det jag hade hette” Ganglion” och det hände ibland när man får barn, speciellt om man är ensamstående då man lyfter barnet på ett speciellt sätt och det skapas då en inflammation i senan vid överansträngning. Det händer något med den läckande ledvätskan och smärtan som kommer då kan vara så illa att minsta beröring smärtar något otroligt. Jag nickade instämmande då jag absolut inte kunde göra vissa rörelse och den kula som hade växt fram under huden som är fyllt med denna geléliknande vätskan kunde man absolut inte röra utan att jag skrek.

Den omtänksamma kvinnan frågade mig om Devin och hur allt fungerade, jag kände hur jag blev mer och mer orolig för vilka frågor hon skulle ställa. Hon var ju så snäll, så egentligen kändes det som om jag verkligen kunde berätta för henne men vad skulle jag säga?

Till slut kom den frågan jag fruktade, vart Devins pappa var. Det här var första gången jag fick den frågan av en främling jag förstod att det inte var den sista gången heller nu när Devin var född. Jag tittade in i den vänliga kvinnans ögon och sa att han var död, hon tittade på mig ett tag och jag väntade mig att orden ”men lilla hjärtat då” eller något liknade och nästan en klapp på huvudet. Men istället ler hon igen, och sen ser hon på Devin som fortfarande sitter i selen och sen börjar hon prata. Självklart hade hon ett medlidande men hon var så imponerad över hur jag klarade mig, hon var imponerad över att jag hade klarat allt med en liten bebis och hon sa att jag var stark, sen skattade hon och sa att om man redan får Ganglion efter så kort tid så har man kämpat otroligt mycket. Den här kvinnan hade dels hjälpt mig när jag i smärta skull erkänna att jag inte längre kunde lyfta mitt barn och hon hade också hjälpt mig att ta mig igenom den första gången då jag skulle få förklara om vart Devins pappa är. Hon fick mig att öppna mig, jag gick inte in på detaljer så men jag berättade ändå rätt öppen, för den här kvinnan med dom vänliga ögonen verkade faktiskt bry sig, hon höll ömt min hand medan jag pratade, hon frågade mig ibland saker och jag svarade så gott jag kunde. Hon fick mig att se att jag kunde klara av att få dom här frågorna, jag kan med styrka berätta, jag kan med kärlek berätta och kan med sorg berätta om min älskade Samuel, om Devins pappa. Han är en del av oss och frågorna har kommit flera gånger efter detta, ibland svara jag och ibland känns det inte riktigt rätt så då väljer jag att svara så lite som möjligt.

Något som innan stressat upp mig, jag undrade om jag skulle klara av att berätta om det för någon utan att bryta ihop. Jag insåg med den här upplevelsen att jag klarade det, jag kände mig till och med stark efteråt, dels för att jag klarade av det och dels för att den här kvinnan fick mig att känna mig stark, hon fick mig att se att det varje dag är en kamp, men att jag också kämpar och det är något som är beundransvärt. Jag får ibland denna känsla när jag skriver i bloggen och får en kommentar som värmer min själ.

Varför jag började prata om det här, varför jag plötsligt hittade det här minnet bland så många andra var att smärtan är tillbaka, det är inte helt ovanligt att man får återfall när man en gång haft ganglion men än så länge är det inte lika illa, det gör ont som fan men jag klarar mig ännu. Blir det värre får jag dock kontakta läkare igen, för jag är fortfarande ensamstående mamma och Devin väger den här gången flera kilo mer. Jag behöver kunna lyfta mitt barn, för jag är allt han har och då hänger allt på mig.

Klicka här för att öppna inlägget

Your love can move a mountain
It makes my world go round
It's always there to guide me
I'm so lucky that I found

Tobbe håller på att leka på FB så jag var ju bara tvungen att pröva jag me

Heta RockGreta




Heta RockSara

 
Tänk att jag fortfarande minns den enda gången i mitt liv som farfar höjde rösten till mig, jag var kanske åtta nio år eller något och han sa nog bara till mig att lugna ner mig. Jag kommer ihåg hur förskräckt jag blev när jag hörde hans arga röst. Min snällaste farfar som bara har sagt till mig en enda gång, han som alltid tog hand om mig, skrattade med mig, lärde mig. Han arbetade ju med trä, han hade en hel verkstad där han gav kurser. Jag, min bror och alla kusiner hade en egen träslöjd som vi växte upp med, han lärde oss från det att vi var små hur man arbetade med trä, alla maskiner och hur något så hårt kan bli så mjukt. Precis som min farfar. Hans arbete finns i alla barn och barnbarns hem, hans smörknivar, hans skålar, hans bord. Han finns i allt.

Farfar läste den här bloggen, han har läst varje inlägg. Han är stolt över mig, han berättade hur imponerad och duktig han tyckte att jag var. Farfar jag hoppas du fortsätter läsa, Samuel kan läsa över min ena axel, och du kan läsa över den andra.

Min farmor och farfar har varit gifta sen typ 2000 år tillbaka, deras kärlek är en sådan kärlek man läser om och blir varm i kroppen av att se, när två äldre människor fortfarande säger hur mycket dom älskar varandra, kysser varandra, håller varandra i handen. Dom har gått igenom allt som livet har kastat emot dom och farmor och farfar har gjort det tillsammans. När jag var mindre och önskade mig en framtid med en kille, en familj och allt som hör till. Då tänkte jag alltid på farmor och farfar, för efter så många år så var deras kärlek så otroligt stark och äkta. Min starka farfar lämnade nu jorden men jag är så glad för alla minnen. Jag minns ännu din lukt, jag tror att lukten till och med påminner om trä. Jag minns ditt tjocka vita hår, jag minns din röst och jag minns hur du alltid fick mig att känna mig speciell, som om du såg mig på ett speciellt sätt som ingen annan gjorde, vi hade ett särskilt band du och jag farfar och du kommer alltid att fattas mig.

Tjena… minns du nu farfar?

Idag får jag uppleva sorgen igen, min älskade farfar lämnade nu på förmiddagen jorden. Att uppleva döden igen har jag varit orolig för, hur jag skall klara det igen, vem det ska vara osv. Men jag känner väldigt annorlunda den här gången. Jag vet att min farfar har det bra där han är, jag vet att han har levt ett långt liv och har så måna som älskar honom och finns till tack vare honom. Min saknad och sorg finns med min farfar men min orolighet, den jobbiga känslan som gör mig förtvivlad, den ligger hos min farmor. Hon har nu förlorat sin livspartner som hon har spenderat nästan varje dag med i hela sitt liv. Mitt hjärta blöder när jag tänker på vad hon känner, jag kan aldrig jämför min sorg med hennes, och likadant tillbaka. Men jag vet vad ensamheten kan göra mot en, jag vet vad saknaden kan förstöra, hur man tappar så mycket vilja och lycka.

Det gör ont i mig när jag minns hur dom första dagarna efter hans död var, det gör ont i mig när jag minns hur första årsdagen kändes, det gör ont i mig när jag ser tillbaka över den tid som har vandra förbi sedan hans död. Min älskade farmor, det finns inget jag kan säga för att något skall kännas bättre och vetskapen av det är fruktansvärd. Men jag finns här!!

SMS från Samuel: 2008-02-20 kl 16.56

När är du hemma gumman? Jag skiter i att gå ut ikväll och så håller jag om dig hela natten ok?

Hillevi, Cissi, Mia, Nicole och Lille

Devin har dragit hem brudarna för en pluggdag eftersom att han är sjuk och inte kan vara på förskolan, mamma har köpt nybakade piroger som nu ligger i ugnen och gottar sig

Men nattens tystnad mig ej lugnet skänker
Jag minnes dig, den tid då du var min

Att tända ett ljus för Samuel har inte varit min grej riktigt. Jag hade ett ljus vid sängen ett tag men det varade inte länge som jag tände ljuset varje kväll. Men för ett tag sedan fick jag en ljusstake av Devins gudmor, det är änglavingar och det står Love. Jag tände idag ett ljus för första gången i den nya ljusstaken, Jag har ett kort på Samuel som står bakom. Vingarna gör skuggor mot fotografiet och mot den mörka väggen bakom. Jjag har för första gången hitta någon slags syfte med ljuset. Jag vet inte riktigt vad det är men det känns bra helt enkelt, iaf just nu, iaf just ikväll. Det känns som om han vet att jag tänker på honom, lite som om han behövde känna det, det känns som om jag känner Samuels lugn kanske.

Men jag hoppas att han förstår att jag tänker minst lika mycket även om inte ljuset är tänt. Det är därför jag inte har gillat ljuset förut, jag har fått dåligt samvete om jag inte tänt det. För jag saknar honom alltid lika mycket, jag älskar honom alltid lika mycket och jag minns honom inte bara när ljuset är tänt, jag minns honom alltid.

Devin vaknade i värsta hostattacken och jag springer in när jag hör att han börjar få svårt att kippa efter andan. Jag tar upp honom i min famn och känner hur hans lilla kropp spänner sig vid varje hostning, jag vet hur ont det gör och jag andas djupa långa drag med hans kopp nära mina lungor. Jag tog upp Devin för att ge honom något att dricka. Han ville snabbt ner från min famn och gick fram till sin pappas kort. Han stod länge och tittade. Men det speciella var att han inte tittade på ljuset utan han tittade på kortet av Samuel. Efter säkert 5 minuter av tystnad rör Devin sin hand och tar sitt finger och pekar på Samuel. Han säger ”pappa” och sen vänder han sig om mot mig. Det jag precis har sätt med mina ögon är så otroligt hjärtskärande och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna, men jag satt ändå och funderade långt efter varför Devin stod så stilla stilla så länge, varför han tittade så intensivt på bilden av hans pappa. Linda brukar säga att Devins ögonen ser ut att veta mer än någon av oss andra, kanske har hon rätt? 

Jag säger till min son att ”Nu får du säger god natt till pappa, för nu är det nattinatti”, vi gör båda slängkysser till fotografiet även om Devin blåser i handen som han trycker mot munnen. Sen tar jag min lilla älskling i min famn, ger honom vatten som han tackar nej till, lägger honom i sin säng och säger ”Jag och pappa älskar dig, du har en stolt pappa i himlen och en stolt mamma på jorden, vi älskar dig Devin” Devin nickar med sitt huvud och säger ”m-mm” och sen vänder han sig mot väggen och jag stänger dörren. Jag sätter mig i soffan och tittar på ljuset och på bilden av Samuel. En bild som är väldigt speciell men samtidigt väldigt smärtsam att se på. Jag ser ljuset fladdra till i den stilla lägenheten, jag viskar ”Jag älskar dig” och blundar och tänker på hur det kunde vara om Devin bara en enda gång skulle få säga god natt till sin pappa och ge honom en kram.

Nu skall jag blåsa ut ljuset och hoppas att sömnen kommer snart trots att jag tänkte dom förbjudna tankarna, tankarna där jag spelar upp en hel film om hur mitt och Devins liv hade kunnat sätt ut.. om.. inte..