Något vill ut, jag kan inte sluta, det fortsätter, jag ser inget och hur mycket jag än torkar så faller det fler. Jag har stängt det inom mig, nu vill allt ut. Nu sa hela jag ifrån, kroppen och själen kan inte ta mer nu och måste få släppa ut det som förgiftar mig. Tårarna visar att det inte står rätt till, dom faller och något kommer ut med dom.

Min älskade, jag vill ha dig tillbaka, jag vill ha tillbaka den jag var med dig. Min älskade vet du vad du missar, han växer upp framför mina ögon och blir bara vackrare och mer fantastiskt för varje dag som går. Min älskade det kommer komma en tid när han vill ha sin pappa, när någon kille i skolan har varit elakt så vill han ha sin pappas skydd, om mamma kommer och säger ifrån så blir det bara som om han är en tönt som skvallrar för mamma. Det finns stunder när han kommer att fråga saker om dig, kanske något om din uppväxt eller annat som jag kanske inte vet om för att jag inte hann fråga dig allt innan din död. Min älskade minns du hur du skyddade mig, det saknar jag nu mer än något annat, jag är rädd men jag vet inte för vad, men jag är rädd och otrygg och jag oroar för att någon skall bryta sig in här och skada oss, döda mig och lämna Devve ensam. Min älskade vad gör jag om någon bryter sig in? Vem ska skydda mig? Tänk om jag inte kan skydda honom själv. Min älskade jag känner mig ensam i sorgen, jag känner inte att jag har någon som förstår, det känns som om jag inte längre är en människa, jag känner mig annorlunda och jag känner ett stort gap mellan mig och alla andra, att jag inte tillhör. Jag förväntar mig inget av livet, jag lever för att Devve och att hans skall vara glad och må bra, det räcker för mig. Men eftersom att jag inte går och väntar på vad som härnäst skall ske, jag drömmer inte om en framtid med en glassko och ett slott, jag står stilla och ser på utifrån dagarna gå. Försöker göra allt det jag bör göra. Jag lever utan hopp, jag lever inte för min egen del, jag drömmer inte, jag önskar inte, jag bara forstätter och jag tror att det är därför jag känner ett utanförskap. Det finns så mycket jag inte delar med mina vänner och familj. Dom lever på ett annat sätt än mig och det är hårt när jag inser detta. Jag kan gå veckor utan att röra vid dessa tankar men när jag sitter här, i mörkret med låten som spelas om och om igen så tvingar jag mig själv att känna, vad handlar det här om? Vad hände idag? HUR MÅR JAG EGENTLIGEN? Jag lever halvt, jag lever utan hopp och drömmar.

så hände det igen

Vi var hemma och skulle åka till Devs mormor och morfar på middag, jag hade lånat pappas systemkamera för att ta lite bilder på Nelly, eftersom att det regnade satte jag på Devin hans skinnjacka och tänkte ta lite coola bilder på honom innan vi skulle åka, men han fick värsta utbrottet vilken i stort sätt aldrig händer och drog och slet i sin jacka, han ville absolut inte ha på sig den. Jag började försöka förklara att han måste ha jacka när det är kallt ute men ungen skriker så det låter i hela området, dörren är öppen och jag känner paniken inom mig om att grannar hör och anmäler mig till soc för att jag skriker på mitt barn. Vi fortsätter skrika på varandra och det slutar med att jag tvingade honom att ha på sig jackan och bär ut honom till bilen. Jag slängde igen dörren när jag hade knäppt fast honom i stolen och jag skrek inom mig:

"-KAN DU KOMMA TILLBAKA! JAG ORKAR INTE DET HÄR SJÄLV! HEEEELVETE SAMUEL KOM TILLBAKA TILL MIG!".

Jag drog om nyckeln och kände motorns kraft genom mig, hade jag varit ensam i bilen hade jag använt gasen för att få ur mig frustrationen, ilskan, sorgen, saknaden, ja allt. Jag drog på stereon och stängde av ljudet bak så inte Devs öron skulle skadas, jag kom upp på motorvägen och känner hur bilen hela tiden är nära på att få vattenplaning, det måste ha något med vägarna att göra när det inte har regnat på så länge och marken antagligen är väldigt torr och hård. Jag kände hur jag ilskan bubblade inom mig, jag skrek utan att det hördes för musiken var så hög, jag skrek efter min älskade och kände hur det började släppa. Jag körde av motorvägen och hade inte så långt kvar, farten och ljudet hade hjälpt. När jag kommer in på mina föräldrars väg händer något, helt plötsligt slår det ner som en blixt med smärta i bröstet vid hjärtat, det sprider sig ut i vänsterarmen och jag tappar nästan kontrollen över bilen. Hela kroppen viker sig i smärta och jag har helt släppt på gasen. Smärtan sprider sig upp mot axeln och på sidan av halsen och jag kunde knappt köra. Bilen kröp hem mot mina föräldrar och när jag körde fram bilen till dörren så ser jag min mamma i köket, jag försöker vinka och få hennes uppmärksamhet, men hon ser inget. Jag bestämmer mig för att försöka ta mig fram till dörren själv, jag lämnar mitt barn i bilen och staplar framstupandes fram i mammas famn som mötte mig i dörröppningen, jag får fram orden "TA DEVIN" och sen faller jag ner mot golvet. Mamma skriker på pappa och springer ut och hämtar Devin, tårarna börjar rinna och jag kan inte kontrollera känslorna, mina föräldrar står över mig och frågar vart det gör ont, jag får fram att det är hjärtat och armen men att det börjar gå över. Tårarna fortsätter rinna och jag känner när jag ligger på golvet att några tårar har runnit in i mitt öra. Hela rummet snurrar och jag får en kudde att ligga på. Sedan släpper det och jag får tillbaka kraften och kontrollen, smärtan är borta. Jag förstår rätt snabbt att det var en ångestattack.

Jag var ännu skakis efteråt, mamma gav mig cola och jag tror att sockret gjorde mig nästan helt återställd. Jag är så tacksam för att det inte hände på motorvägen då vägarna redan var så otroligt ostabila och jag hade säkert kört av vägen. Det här är andra ångestattacken jag haft, förra gången var jag på statoil och höll på och svimma, hela rummet gungade som om jag var på en båt och pappa och bror fick komma och hämta mig.

Den kom antagligen av att jag kände mig så hjälplös, Devin skrek så högt och var så arg och jag hade helt enkelt inte tid med det då och jag blev pressad. Att inte ha någon som kan hjälpa mig, att jag var ensam och att Samuel egentligen skulle ha varit här och antagligen tagit Devin eller resten. Men jag står själv med mitt barn och ibland är det svårt, ibland känner jag att jag inte orkar och ibland blir Samuels död för stor för att hantera och jag känner att han fattas mig, hålet i mig exploderar i storlek och jag tappar fästet. Nu efter är jag trött men det är mycket bättre, vi ska åka och träffa Jill, John, Nelly och Robin nu efter Devin har lekt klart med familjen.

Nu är det en dag kvar innan jag går på semester, jag hör människor omkring mig som nästan inte kan bärga sig inför de sista dagarna, det kryper i kroppen och dom har konstant ett leende på som ingen kan förstöra eftersom att semestern närmar sig och dom vet att då kan sommaren och det härliga livet börja på riktigt, det är under dessa veckor dom kan leva på det sätt vi alla drömmer om, bara nöjen, mys och inte bekymmer. Hakuna Matata helt enkelt!

Jag satt senast idag och skrattade med några på jobbet och visade hur härligt det skulle bli semester, men sanningen är den att jag egentligen inte alls längtar och att jag gärna hade jobbat lite till, vilket egentligen bara handlar om att jag vill fly från verkligheten. Jag kan känna hur min kropp för varje sekund känner av paniken. Min själ vet vad som komma skall, min själ känner igen varje andetag som andas med en ökad takt. Semester är för mig också en tid då min hjärna får tänka, förr läste jag böcker om somrarna, jag hängde ute om kvällarna och badade om nätterna. Men nu har jag svårt att koncentrera mig på en bok, mina tankar vandrar alltid motvilligt till en tid eller en plats där jag kan älta ett minne eller en längtan. Nu om dagarna på jobbet så kan jag hålla tankarna borta, likadant i skolan. Men nu vet jag att jag kommer tänka på det så otroligt mycket mer under dom här veckorna, vardagen blir fri och likaså mina tankar.

Dev är mitt hjärta, men han är också halva Samuel, varje dag kommer jag undra vad vi som familj hade gjort under semestern, varje dag kommer jag försöka träffa vänner och hitta på aktiviteter men jag kommer inom önska att Samuel hade varit här, för som familj hade vi kanske tagit bilen och åkt långt bort till något roligt ställe för Devin, men jag kan inte åka själv, för min lille fixar inte hur många timmar som helt själv bak i bilen. Varje dag som går när jag jobbar fattas Samuel mig alltid, men det kommer bli mer påtagligt nu när jag är ledig, tankarna kommer klösa sig fram när jag står i badrummet på morgonen och borstar tänderna, hur jag ännu minns hur hans sista tandborste såg ut, hur länge jag hade den kvar och lät den stå i glaset på sin plats innan jag en dag pressade mig att slänga den, att den inte på något sätt kunde ge mig min älskade tillbaka, han skulle aldrig komma och borsta sina tänder igen med den, jag var tvungen att slänga den trots att jag skrek ut gråten till Samuel att det inte betydde att jag inte ville ha honom här, att jag älskade honom trots att jag slängde hans tandborste, som om han aldrig någonsin hade borstat sina tänder i vårt handfat. Tankarna kommer tränga sig fram när jag gör frukost till mig och Dev, när jag vet att jag och Samuel hade gjort frukost till varandra och honom varannan dag, vi skulle ha gjort våra smörgåsar som vi gjorde varje söndag. Tankarna kommer pressa sig fram när jag tar Dev ut till bilen och jag ska få upp honom i bilstolen, min Devve har ökat lite i vikt under den senaste tiden och min högra axel är så förstörd sen länge men har blivit värre sen han föddes och jag vet att Samuel som alltid var en man och den starkaste mannen jag träffat (även om alla inte kunde tro de, han var så förbannat stark) så hade han med lätthet lyft in sin son i bilen. Sen när jag kör iväg varje gång så kommer tankar slita sig fram och jag kommer känner hur han fattas mig, för om han hade levt så hade jag inte kört, jag hade suttit bak med vår son. Varje gång jag tittar bak i backspegeln så ser jag Dev i en liten spegel, på den platsen har han suttit sedan han föddes och jag har sett honom växa i den spegeln, men han sitter alltid själv, han vet inget annat, för honom är det inga konstigheter att jag sitter framme och kör, medan han sitter bak och så länge jag kör så kan jag inte hjälpa honom med något. Han vet inte, men jag vet. Jag vet hur det hade kunnat vara, jag vet att om min älskade hade levt så hade det inte varit ett projekt när Devin tappar sin älskade bil, då hade jag bara stäckt mig och gett honom den igen, för jag hade suttit bak, händer det nu så får han bli ledsen och tåligt vänta tills vi är framme. Jag vet hela tiden hur det hade kunnat vara, det var inte så här det skulle bli.

Så semestern närmar sig, och jag bävrar för all den tid jag kommer lägga på saknaden av Samuel, jag är rädd för att kvällarna blir mörkare än vanligt, men jag kommer oavsett göra allt för att Devin skall få ha en underbar semester med sin mamma, även om han har haft det helt otroligt bra med mormor och morfar nu i 2 veckor. Jag och Dev kommer träffa våra vänner så mycket vi kan, och min lilla guddotter Nelly står längst upp på listan, både jag och Dev har sen vi kom hem idag flera gånger kollat på kort av henne, och Dev säger varje gång ”LELELLY”. Hon kom med sån glädje och jag känner inom mig att hon redan har tagit en otroligt stor plats i mitt hjärta, första gången jag höll henne kändes det som om hela hennes personlighet fördes över till mitt hjärta, det kändes som om jag fick en inblick i hur hon var som människa och redan då kändes det som om jag kände henne, den känslan har jag aldrig haft med något barn innan, inte ens med mitt eget.

Familj, vänner och ungar: sommaren kommer att ha så många ljusa stunder, även om dom mörka kommer att försöka ta över så vet jag att jag har små ljuskorn som håller mig levande.

Men tyvärr kan inte ljuskornen ta bort tankarna och saknaden, och inte heller dom konstanta tankarna, om hur det hade varit om inte…

Sista dagen innan semestern närmar sig, Dev spenderar morgondagen med gudfar Robin och jag slutar tidigt, och jag ler nu faktiskt när jag skriver så kanske jag är en av er och längtar till ledigheten, men bara kanske och bara lite på kanten isf :P

Glad sommar på er!

Minutrarna går, timmarna flyger förbi, jag försöker allt för att tiden skall gå långsammare, det känns som om någon står bakom mig och puttar och sliter, drar mig framåt medan jag förtvivlat spretar emot med all min kraft, men det är förlorat, dagen som jag fruktar kommer att komma och jag är rädd för min tankar, jag vet att dom mörkaste minnena kommer att infinna sig, jag kommer att minnas varje ord, varje blick, varje bild. Jag kommer att minnas dagen du dog på ett sätt jag alltid annars försöker rymma ifrån, jag kommer att höra dina sista ord, jag kommer att minnas dina ögon, jag kommer att känna den smärtan jag kände när jag föll ner på golvet med Linda och Jill vid varsin sida om mig kvällen du dog, jag kommer att minnas morgonen när jag vaknade upp själv, första gången med en vetskap om att den jag älskar mest är DÖD!

jag tror inte att alla förstår vad död är, jag tror inte att alla förstår hur det inte går att rubba, det är något som inte går att ta tillbaka. Jag vet att den Sara jag var innan Samuel aldrig ens hade en aning om vad döden var, jag förstod inte förlust trots att jag förlorat tidigare. Att förlora en vän eller kille är skit, det är jobbigt och det tar ett tag att komma över. Men jag vet ju att dom lever och jag släpper det på ett sätt jag inte kunnat tidigare, det går snabbt nu. Jag vet ju hur lätt det är att förlora kontakten, jämför med att förlora någon helt, jag vet hur det är att se den man jag älskar mest, död.. Jag vet hur det är att stå och prata till en död kropp. När jag idag ser på filmer, då dom har sminkat en levande människa så att den skall se ut som ett lik, jag ser alltid direkt när det är dåligt gjort och jag har faktiskt aldrig sett någon fått det att se helt riktigt ut. JAG SKALL INTE VETA DET! Jag skall inte veta hur en död kropp ser ur, jag skall inte veta hur döda läppar ser ut, jag skall inte veta hur döda händer ser ut och jag skall inte veta hur kall en människa kan bli. Döden är något som aldrig går att ta tillbaka, döden är något som är slutgiltigt, döden är något som jag känner till väldigt väl, för väl, för tidigt.

Årsdagen är inte som andra dagar, jag får panik, jag är totalt hjälplös, jag blir förtvivlad och jag känner att om jag bara släpper i 5 sekunder så kommer tårarna att rinna okontrollerat, smärtan som jag känner bubblar inom mig är förrädisk, den är som kokande vatten, brinnande lava, frätande syra. Det gör ont, det gör ont i mig, hela mitt bröst gör fysiskt ont och jag vill bara slita ur mitt hjärta och slippa känna. Det är hopplöst.

Mina fingrar darrar och tangenterna är blöta, det är skönt att få ur mig känslor, trots rädsla. jag står för min sorg och jag står för att jag går igenom den dag efter dag. Morgondagen kommer att komma, jag kommer att lida, jag kommer att ha svårt att hålla mig stående, jag kommer att le falskt på jobbet hela dagen för att klara av det. Sedan efter kommer jag att släppa, då kommer jag tillåta mig själv att känna, jag kommer låta tårarna komma och jag kommer att sörja. Jag är fullt medveten om att tankar som jag lyckas trycka undan under nästan hela året kommer att tränga fram imorgon, jag vet att dom kommer krossa mig totalt och jag kommer vara fullständigt utmattad och förstörd efter imorgon, det vet jag redan nu och det vet också min omgivning. Devin kommer att vara med morfar och morbror under kvällen, för jag behöver få sörja, jag behöver få vara Samuels flickvän som saknar sin älskade, jag behöver få genomlida minnena om hans död, jag behöver få tid att minnas våra stunder, minnas hans kärlek och komma ihåg att han älskade mig och att vår kärlek aldrig kommer att dö.

Samuel jag behöver din kärlek nu, för jag har svårt att andas

Livet är speciellt ibland, speciellt på olika vis, eller jag kanske borde säga ödet beroende på hur man vill uttrycka sig och tro.

Den här kvällen fick jag uppleva något väldigt speciellt som kanske kan ha och göra med ödet. För plötsligt fick jag för mig efter att jag nattat Devin att jag skulle gå upp på vinden. Jag tog mig Mp3 och slängde på mig ett par lurar och lät musiken dåna i mina öron samtidigt som jag klättrade upp för stegen. Det finns en plats på vinden där ingenting står, det är den plats där alla Samuels saker stod, jag har lämnat den platsen fri efter att hans familj hämtade hans saker (det jag inte behöll), för att det på något sätt påminner mig om att han faktiskt bodde här. Jag gick igenom kartong efter kartong på vinden, utan att egentligen leta efter något speciellt.  Jag fann gamla uppsatser, fotografier, kläder som jag inte förstår varför jag sparar, mängder med gosedjur som jag inte har hjärta att slänga som ligger tillsammans, jag har lagt dom som är i samma familj eller goda vänner tillsammans så att dom kan prata med varandra, annars kan det bli väldigt tråkigt att spendera livet på en mörk vind, jag tröstar mig med att dom iaf har varandra, men jag får alltid dålig samvete över att jag lämnar dom där uppe, på den kalla och mörka vinden.

Plötsligt finner jag ett brev i en av kartongerna, till en kille som jag av någon anledning aldrig skickade. Hans namn och adress stod på kuvertet och jag minns tillbaka. Jag är inte gammal, kanske 14 år. Jag spenderade månader med den här killen, I TELEFON. Vi låg och pratade varje natt och vi fick en väldigt speciell  och passionerad kontakt. Han var äldre, han var 18 år. Han var kaxig, charmig och snygg. En farlig kille med andra ord. Han ville att vi skulle ses och jag minns att jag något år senare satt och tittade på priser och tåg, men antar att jag drog mig ur, jag var för feg och för svag för den killen. Jag minns inte varför mig vi slutade prata och aldrig hördes igen… tills nu…

Jag fann brevet och tog mig genast ner till datorn, han fanns inte på FB men jag hittade hans nummer på hitta.se. Jag skickade ett mms med bilden på brevet och frågade om killen som fick mms’et, om han för 10 år sedan hade bott på den adressen.

Sen plötsligt är vi tillbaka, det är samma kille, sms efter sms går iväg och vi berättar om våra liv och om minnena. Han är 29 år idag och precis lika kaxig och farlig haha. Jag skickade en bild till honom för att se om han kom ihåg hur jag såg ut och precis som för 10 år sedan så kunde han få mig att känna mig som världens sexigaste tjej. Efter flera timmars sms’ande så skriver han:

”du skulle ha tagit det där tåget för 10 år sedan Sara”

haha jag skrattade och förstår ju självklart att han och jag inte skulle ha suttit och firat 10 års jubileum idag om jag hade åkt men tanken är rätt intressant ändå. Hur ett borttappat brev plötsligt kan bringa fram en människa som under så många år inte ens nuddat mina tankar.

Imorgon kommer han att maila över en bild och då får vi se om dom här 10 åren har varit goda mot honom, men det är absolut inget fel på självförtroendet hos den killen så jag tvivlar inte alls på att han är lika snygg idag som jag minns honom. Lite mer manligare och tatuerad bara berättade han.

Nu handlar inte det här inlägget om att jag och den här killen nu romantiskt efter 10 år skall återuppta kontakten och gifta oss. Vi har båda liv som inte kan ruckas på men om han skulle iväg till stockholm på jobb så skulle han slå en pling. Men tänk hur livet/ödet kan avgörs av så små ting, en tågresa, ett brev, ett samtal, ett bråk, en lögn, ett svek, eller döden. Jag har efter Samuels död lärt mig att det är dom små sakerna som betyder något och jag har fått lärt mig den hårda vägen att ett litet beslut kan få katastrofala konsekvenser.

Tänk om jag hade åkt till den här killen för 10 år sedan, tänk om jag hade stannat där hos honom. Aldrig träffat Samuel, aldrig träffat svinen efter eller innan Samuel. Jag hade kanske inte fått uppleva döden, inte längta efter min egen (naturliga) död, inte veta hur det känns att inte tillhör någonstans längre, inte veta hur det är att förlora någon, ensamhetens förgiftande grep, jag hade kanske varit hel och inte ens förstått vad ordet övergiven innebär.

Men om jag hade tagit det där tåget… så hade inte heller Devin funnits, han som är hela mitt liv, det går inte att önska bort honom, även om jag önskar bort allt annat. Men om jag fick möjligheten att skriva om hela mitt liv, mitt öde, hade jag då tagit den?