Jaha då var valborg över för mig och Devin, det blev ingen brasa men det blev goda vänner och goda skratt. Ja jag är gammal som inte är ute och super på valborg. Men min unge har haft en grymt bra dag och kväll, och det är allt jag behöver... så jag är rätt nöjd ändå, sen vaknar man ju utvilad imorgon och vem vet vart den dagen tar mig. Jäkla va positiv jag låter da, måste nästan ta vara på det här och göra lite nytta, ta disken? nää så jävla gammal är jag inte, drar på en rulle istället :D

glad valborg på er alla!!

Kör på samma bild som användes förra året på valborginlägget,
dock blev efterföljande inlägg fyllt med festbilder
men nu är jag ju gammal så kanske jag slänger in en bild imorgon
på duken jag broderat under natten :P

Jävlar nu blixtrar det och åskar, regnet smattrar som tusan mot utemöblerna
Som ett riktigt sommarregn, kom lika snabbt som det försvann

Sommarn närmar sig nu

idag kom en stor milstolpe i Lilles liv, många av er vet nog inte att Devin faktiskt är väldigt omtyckt av barnen här på gården, när vi kommer gående från bilen springer barnen många gånger fram till honom och leker. Men idag blev min lilla bebis plötsligt "ett barn" när grannbarnen kom och plingade på dörren och frågade om Devin fick komma ut och leka med dom. Jag började nästan gråta och blev helt rörd (tänk att någon vill leka med min son :D) jag klädde snabbt på honom kläderna och följde med ut. Jag höll mig på ett väldigt långt avstånd och såg hur min lilla son plötsligt växte. Jag hörde hur han skattade, jag hörde hur han försökte kommunicera och jag såg hur dom andra barnen lekte med honom som om han var en av dom. Han brydde sig inte om att titta efter mig utan var helt trygg i sig själv. Till slut blev klockan så mycket att vi var tvungna att gå in och göra middag, barnen frågade då om Devin fick komma ut igen senare, jag förklarade snällt att Devin skulle sova efter middagen "vaaa ska han redan gå och lägga sig, ååååh" haha jag skrattade och sa att dom gärna fick komma och plinga på imorgon igen då Devin är ledig från förskolan.

Jag blev mamma till ett barn idag och jag kunde sse in i framtiden när jag satt på stenen och tittade på Dev när han lekte med barnen, hur Devin en dag kommer att gå ut och leka utan mig, med sina kompisar. Hur skall jag klara det? Fy jag kommer sitta ute på balkongen och kika hela tiden, plus utrusta honom med GPSsignalerare (vet inte vad det heter) och egen mobiltelefon och överfallslarm och.. ja vad mer kan man fästa fast i honom? Hej jag heter Sara och jag är en fjölmorsa... HEJ SARAAA ;)

Men hur som, så är jag väldigt stolt och glad över att min son redan har kompisar på gården, han är social som sin pappa (och mamma) och om Samuels gener är starka i Devin så kommer han bjuda många av sina vänner på goda skratt och sann vänskap, precis som sin fantastiska pappa gjorde under hela sitt liv.

Can you hear me?
You gotta be somewhere
Wherever you are I'm waiting
And I'm hopin' my dreams bring you close to me

No one to talk to and no one to hold me
I'm not always strong
Oh, I need you here

I'm screaming for you to please hear me

Jag tror nästan att jag har skrivit det här låten. Älskling jag behöver någon och prata med, du vet att jag helst inte vill tynga dig med mörka ord, jag försöker att inte skrika ut min förtvivlan, för jag vill bara att du ska må bra och inte känna oro över mig. Men nu behöver jag prata med dig min älskade. Jag vill att du ska veta att det aldrig går en dag utan dig i mina tankar, och vissa dagar finns du där nästan konstant i varje tanke. Sedan anmälan så har jag inte längre kunnat skriva om hur jag mår, jag får inte ur mig mina känslor. Innan kunde jag skriva här och folk omkring mig visste alltid vad som rörde sig i mitt huvud. Istället för att nu få ur mig mina känslor, och kunna lägga dom bakom mig, bli starkare så stapplar jag allt på hög. Jag vågar inte skriva att jag har det jobbigt nu, att mina nätter är sömnlösa och jag är så fruktansvärt trött i själen. Samuel jag undrar hur länge det här kommer att fortgå, du kommer ju alltid finnas i mitt hjärta men hur länge skall det fysiska hålla på. Varför kan jag inte sova? Varför kan jag inte koncentrera mig när jag försöker läsa. Jag känner mig låst och resultatet blir att jag vill stänga in mig. Jag vill bara vara med Devin och inte träffa någon annan. Det här kommer ju alltid i perioder men just för att jag inte längre får ur mig allt så känns dom längre. Kanske är dom längre också. Jag och Devin har varit hemma hela dagen idag. En hård natt igår resulterade i en fruktansvärd migrän idag och solglasögonen var på från morgon till kväll. Men nu sitter jag här och vet att jag ska upp snart för skolan, men jag vågar inte stänga ögonen. Jag orkar inte ta alla tankar som är så fruktansvärt negativa nu. Det handlar inte om självmord så ingen behöver socanmäla mig (igen). Tankarna handlar om livet. Om livet efter Samuel.

Jävla anmälan som har låst mina ord, det känns som om jag kvävs av orden som inte får komma ut, det känns som om jag kvävs för ingen av mina nära vet vad jag tänker och det som förut fungerade så bra ”jag läste i bloggen Sara, du behöver inte le, för jag vet”. Jag känner mig fast i ett leende nu som måste hålla uppe konstant. För ingen vet och jag kan inte själv berätta. Jag har ett behov av att folk omkring mig vet, jag har ett behov av att folk vet när jag inte sover. För deras ord som kommer efter att dom har läst, eller kommentarer på bloggen, som ger mig läkning har nu försvunnit. Samuel jag kan bara prata med dig nu, för du är den enda som jag vågar vara öppen med. Men det tynger mig att du ska höra på det, för allt jag vill är att du ska må bra och jag får alltid så dåligt samvete när jag pratar med dig om hur jobbigt det är för mig, jag känner mig självisk då.

Min älskade, jag ska försöka stänga ner datorn nu igen, och jag ska lägga mig ner i vår säng, jag skall försöka att tänka ljusa tankar om vår son, min familj och mina fina vänner som alltid ställer upp för mig. Men skulle mina tankar vandra vägen mot det mörka, så snälla lyssna på mig för jag är så fruktansvärt ensam och jag hatar när jag inser hur sårbar jag är. Hjälp mig att koncentrera mig, och håll alla själviska personer borta från mig, hjälp mig att sova och snälla min älskade, hjälp mig att öppna mig igen.

Du är den enda jag kan prata med just nu
kan du hålla om mig inatt, jag behöver dig nu

Vi har den blåa, fast en svart

Jag är så kär i nya vagnen, funderar ju nästan på att köpa en iphone bara för att det finns en speciell hållare till den, så nu är jag och Devin Bugaboo bee plus ägare, den gamla vagnen, bugaboo cameleon har John och Jill köpt av mig, och även bilbarnstolen som går att använda till vagnen. Så allt är kvar i familjen iaf om jag saknar den. Jag minns än idag så väl när jag och Samuel var och köpt vagnen och bilstolen. Dom betyder så mycket för mig för det finns så få "pappasaker" han hann göra, men att köpa vagn och bilstol, det hann han. Samtidigt så kan jag inte gå och spara på något materiellt bara för att Samuel köpt det. Men som sagt så känns det bra att sakerna finns nära mig och att det Samuel köpte nu kommer kunna användas igen, till deras lilla Nelly

 

Eftersom att jag inte har någon att skrika med så vet jag inte riktigt vad jag ska ta vägen
Jag hoppar upp ur soffan, och sen ner, sen upp och sen stå lite på sidan av tv, slänger mig lite på golvet.
JAAAAAAAAAAAAAAAA!!
HEEEEELVETE!!!
ÖKA FFS!!!
MEN LÄGG AV OCH FJÖÖÖÖLA!!!
SÅÅÅÅJAAAAA!!!!

så nu känns det som om ni är med mig lite i adrenalinet

från 3-0 till 3-3 på tolv jävla minuter
nu tror jag nog att mitt ex Jimmie är jääävligt lycklig.. fuck!

Jag läser om mitt rättsfall för grupparbetet. Rättsfallet handlar om Samuel, eller nej det gör det inte men det hade kunnat göra det. Jag svettas när jag läser, jag känner nästan hur deras kamp blir vår kamp, Samuels kamp. Samuel skrev ett jätte långt sms till mig en gång (läs här), ser ni vad han kallar oss? Samuel och Sara? Rättsfallet handlar om S.S. och det känns ju nästan självklart att just jag ska hamna i den gruppen som får just det här rättsfallet, där den ena parten heter S.S och handlar om just det den handlar om. Samuel är det du som visar mig? Rättsfallet kunde lika gärna ha varit hans kamp. Samuel, du hade vunnit (om man nu kan se det som en vinst med tanke på all den ilska och ovilja som framkommit tack vare den), jag hade funnits vid din sida och du hade vunnit. Efter skulle vi tillsammans bygga upp en trygghet för det den handlade om. Vi skulle båda offra allt för denne. Du skulle göra allt för dennes bästa. För du var aldrig självisk när det gällde det här, du såg alltid längre och du ville samarbeta, du ville aldrig ha någon ensamrätt, du ville ge denna allt från din egen sida och den andres sida. Du försökte så otroligt mycket, men det var en ensam väg och trots att vi slog våra händer blodiga så kom vi ingenstans. Du skulle ha gjort det rätt, du skulle visa hur man värnar om någon annan än sig själv, du skulle om du hade levt visat den rätta vägen.

Jag tror att du satt bredvid mig nu Samuel, jag tror att du läste varje ord med mig och jag tror att våra andetag stegrade i takt. Det är en befrielse att få veta att vi gjorde rätt och det som du fick uthärda var fel. Det är en sådan fruktansvärd sorg att bära att du aldrig fick kämpa hela vägen i mål, att vi på ett sätt förlorade, eller det var speciellt en som förlorade, som känner din saknad varje natt innan drömmarnas land tar över, den saknaden kan jag aldrig sätta mig in i.

Det är tungt att läsa det, det ger mig så mycket men det är tungt, jag känner så mycket nu min älskade och mitt bröst är tungt. Jag kan inte göra något annat nu än att tänka på det här, jag blir fast i fantasin och saknaden känns fruktansvärt påtaglig ikväll.

Samuel du fattas oss, men jag vet vem du var och jag är så stolt över hur stark du var och trots allt så vet vi att vi gjorde rätt och det skulle ha visat sig, om du hade andats idag.

Jag och Devin satt och tittade på filmen bilar, och det märks att dom sista dagarna har varit jobba då jag plötsligt börjar grina till slutet då blixten hjälper kungen över mållinjen =D
spela fram till 0:11 för att se det rörande slutet

"han åkte tillbaka... han åkte tillbaka.."
"men mamma lägg av och fjöla, du är ju pinsam"
"men det är ju så otroligt fint och nobelt gjort av honom"
*snyft snyft*
hahahha

¨

Jag har förlorat någon genom döden, den jag älskar mest dog och det är något som alltid kommer finnas med mig. Men hur kommer det att finnas med mig? Hur kommer det påverka mig? Har jag blivit en person som man utan ansträngning kan lämna? Har mina ärr blivit en börda för andra? Mitt beteende där jag alltid är otrygg och har ett otroligt behov av att ha någon nära, för att kanske slippa känna, slippa tänka bara för en sekund. Hur mycket ligger hos mig och mitt beteende, och hur mycket ligger hos er? Vart gör jag fel? Vart förväntar jag mig fel och vart behandlas jag fel?

Jag undrar hur mycket jag har förändrats sen det hände, hur min tankegångar vandrar nya väger och ser saker och ting på andra sätt, hur mina behov och orosmoment har förstärkts.

Men varför fick just jag uppleva det här? Varför fick jag uppleva sorg på det här sättet? Varför fick jag förlora honom på det här sättet? Varför gjorde jag si och inte så? Det är så många "varför" och jag tittar ibland upp mot himlen och ber om förlåtelse, jag ber om förlåtelse av Samuel och jag ber ”dom högre makterna” om förlåtelse för det jag har gjort, för något riktigt ont måste jag ha gjort för det här kan bara vara ett straff. Så många går vidare ifrån det här, finner något nytt och blir lycklig igen. Jag står kvar och stampar och skriker om nätterna och skriker om förlåtelse. VAD ÄR DET JAG STRAFFAS FÖR?

Hur länge Samuel ska det hålla på? Ska det alltid vara så här min älskade? Kommer det aldrig bli bättre än så här? Jag vet att jag har kommit långt men jag vill längre älskling, jag vill komma ännu längre. Det är för mycket känslor och jag känner hur bröstet blir tungt och andningen kortare. Jag måste få hålla min son idag, har varit utan honom för många dagar nu. Mamma ska försöka ta sig till dig hjärtat.

jag lånar några ord av Madde: Devin mitt lilla hjärta, du är min flytväst när jag glömmer bort hur man simmar.

jag minns fortfarande din kyss i regnet varje gång jag känner dropparna mot min hud
Jag saknar dig och jag saknar den jag var med dig..

Tankarna är djupa och känslosamma, jag spenderar mycket tid i ensamhet med feberyra och det känns av. Jag drömmer mycket och jag tänker mycket. Jag har inte orken att hålla tillbaka, våg efter våg sköljer över mig. Min kropp är lika slut som min själ just nu.





I simply wished, for one more day with you

jag älskar dig Samuel, vila i de orden

Jag fryser trots 2 tjocka täcken. Fan va jag inte orkar det här, man blir ju helt handlingsförlamad och orkar inte ens lyfta ett glas med vatten, och att trycka på tangenterna gör ont så nu får det vara bra med bloggande. (ingen behöver bli orolig för Devin, han är hos sin mormor och morfar)

Hjälplös och ynklig.. inte mitt favorittillstånd precis

nätterna är tunga men dom är fyllda med kärlek.. din kärlek.. min kärlek.. vår kärlek

we miss you my love, me and your son.. we miss you so much

Energin håller i sig även idag och har fungerat riktigt bra. Jag har gjort allt som jag bör göra, pluggat även om jag bara hann läsa i tre timmar, handlat mat på maxi, varit ute med Devin i parken, hämtat vinterdäcken, skickat iväg mail, lagat middag till både mig och sonen, diska en maskin och tvätta en maskin plus tagit en skön dusch. Jag har fungerat riktigt bra idag och jag njuter av att jag är effektiv och faktiskt får saker gjorda. Självklart hann jag ju inte läsa klart allt och nu är klockan för mycket för att koncentrationen skall fungera.

Jag kan inte sova ännu, och sömnen är borta sen långt tillbaka, men det känns bra. Jag mår bra och jag hoppas det stannar så iaf några dagar, eller nej jag hoppas inte, jag ska påverka det själv!

Satt och gick igenom lite bilder och kom in i mappen från förr,
så jag måste ju självklart bjuda på en
"blast from the past"

Nå? hahahha

Jag la ut lite filtar och Devve njöt av värmen medan jag lagade middag
Det är dom små stunderna vi minns

Picture you're the queen of everything
As far as the eye can see
Under your command
I will be your guardian
When all is crumbling
Steady your hand

Kursen (juridik och socialt arbete) jag går nu är riktigt ”kul”, jag blir inspirerad och jag känner att jag vill lära för min egen skull, det är något som jag kan ha användning för i framtiden. Men det som jag har läst under helgen och det vi idag hade seminarium om har varit väldigt tungt och jobbigt att läsa. Jag har gråtit, jag har skrikit och jag har pratat med Samuel i timmar efter att jag stängt ögonen.

-Se älskling, vi hade kunnat använda det här, då hade det funkat

-Se här då älskling, det här hade du vunnit på

-Älskling det här stämmer precis överrens

-Samuel jag tror att det hade ordnat sig

-Aldrig att du hade förlorat, det kan till och med bli tvärt om, du hade kunnat vinna

-Samuel allt kunde ha blivit bra

Du fick aldrig veta om det hade kunnat bli bra, du hann aldrig ser utgången och jag kommer aldrig få veta. Men nu har jag mer kött på bena när jag läser om det, jag kan fantisera och skulle du ha levt så har jag en bild om hur vårt liv hade kunnat sätt ut om utgången blev som jag tror, jag tänker mycket på det nu, vilket jag inte borde. Men det är en sak som jag inte får svar i böckerna, jag tänker på det hel tiden nu och jag funderar starkt på att kontakta en jurist, eller kanske läraren bara för att få svar på en fråga som har funnits i 21 månader

Hade det här kunnat påverka?

Jag tror jag måste få svaret, jag vet inte om jag vill ha svaret men jag vill för Samuels skull även om det kan göra ont att få veta, kan det ha påverkat eller var vi oroliga i onödan?

Jag behöver få ha kontrollen över något, bara något litet men som samtidigt inte påverkar mig för starkt, jag får inte bli labil om det inte går vägen som jag planerat. Vad ska jag ta kontroll över? Jag måste finna något som jag vågar tro på, Samuel jag vågar inte längre.. älskling jag vågar inte utan dig längre.. jag saknar dig alltid!!

Jag och Devin åkte igår och hämtade mammas och pappas katt Elsa som under vår vistelsen på Gotland varit på katthotell. Devin älskar Elsa och blev överlycklig när jag satte buren i baksätet bredvid honom, men snabbt insåg han sitt misstag och tröttnar fort på hennes jäkla gnäll. Han gör precis som mamma gör när hon inte orkar höra på Devins gnäll: sätter pekfingret mot läpparna och säger strängt SCHYYYYYY!

see for yourself

 

Båten till Gotland gick bra, vi åkte på kvällen och jag tänkte ju att Devin skulle somna så jag tog med vagnen upp, men han var i sitt esse och körde på hela resan, och när båten la till efter tolv på natten så somnade han tillslut. På morgonen var det tid för att göra mig klar för begravningen, min farfars begravning. Den här gången var jag mer medveten än den morgonen då Samuel begravdes, mina minnen innan jag åkte är väldigt suddiga och nästan obefintliga. Men precis lika bisarrt som jag då tyckte att det var så stod jag igen och gjorde mig fin för ett sista farväl. Jag minns att jag nästan skrattade åt att jag gjorde mig fin för sista gången som jag skulle få vara nära Samuels kropp. Jag frågade mig samma fråga nu som då, varför står jag och gör mig fin? Varför fixar jag håret och varför anstränger jag mig för att få långa och intensiva ögonfransar. Hela den tanken är så otroligt bisarrt.

Det är oundvikligt för mig att inte koppla farfars begravning till Samuels begravning. När jag närmar mig kyrkan så blixtrar bilder från Samuels begravning, jag minns hur jag, Robin och Kim åkte från oss, hur jag blev stoppad i en poliskontroll och fick blåsa. Jag minns vägen dit och hur jag skrattade och var precis som vanligt, jag minns när vi kom fram till kapellet och alla stod och väntade på att få gå in, jag förstod det ännu inte och det som rörde sig i min hjärna då har jag ingen aning om. Jag minns att jag fick gå in själv och lägga mina blommor på hans kista, jag pratade med någon precis som vanligt och såg över att allt såg bra ut på kistan, det gröna täcket som låg över var väldigt fint men jag kunde aldrig minnas att Samuel hade haft den gröna färgen på sina kläder, och jag minns att jag pratade med Samuel tyst i mitt huvud och frågade om han tyckte om färgen, passade det verkligen Samuel. Inte för en sekund tänkte jag tanken att jag stod vid min döda pojkväns kista, att hans döda kropp faktiskt låg där inne, hans kalla hud och hemska händer. Jag står och lägger blommorna perfekt, så att varje blad ligger i perfektion och funderar på den gröna färgen på täcket. Allt är så bisarrt. Varför skulle jag bry mig och en färg när min älskade ligger död bredvid mig?

Farfars kyrka var så otroligt vacker, en gamma liten kyrka på landsbygden på Gotland. Samuels begravning hölls i ett kapell och var av en helt annan typ. Dock kom samma känsla igen när jag närmade mig dörren, hur otroligt vanligt allt var, här går vi på en liten väg, alla pratar lite och hälsar på varandra, vi ler och frågar hur vi haft det, vi går vidare och öppnar dörren och sätter oss på en plats. Jag vet inte vad jag förväntar mig, men det är något med mitt tillstånd, hur jag in i det sista inte är tillräckligt ”där” i tanken. När jag kommer in i kyrkan slås jag av synen som jag länge har haft en egen bild av i mitt huvud. Farfars kista, den står längst fram i kyrkan under ett himlatak. Det ligger röda rosor på kistan och hans fotografi står stolt uppe. Jag slängs bort från kyrkan vid farfars kista genom tid och rum till Samuels kapell, hade vi ett kort på Samuel? Jag vet att jag la ett stort fotografi med oss två och texten till vår låt som var skriven på sidan av kortet, men det la jag dit i slutet när jag gick upp. Hade vi något annat? Jag blir förbannad över att jag inte minns och undrar sen om vi nu inte hade de, varför?

Jag tar Devin och sätter mig längst bak, ifall han börjar gråta och skrika så kan jag gå ut med honom lätt. Prästen talar och jag försvinner snabbt bort i tanken igen, jag minns hur Samuels syster läste en dikt som hon hade skrivit till honom. Han var hennes storebror och dom delade ett väldigt speciellt band. Sen plötsligt börjar en man med gitarr spela bakom ryggen på mig, jag är tillbaka på farfars begravning och för första gången inser jag att farfar är död, med musiken från den här mannen och hans helt otroliga röst så rinner sorgen i tårar ner på min kind, jag känner av det för första gången på riktigt. Jag förstår att farfar ligger där framme, jag förstår att jag aldrig igen kommer att få sitta bredvid honom medan han drar sin hand mot min rygg, jag kommer aldrig igen känna hans doft som är så otroligt speciell, en doft av trä och rent och något som ger en känsla av hemma.

Låten

När farmor och alla deras barn gick fram till kistan var det väldigt jobbigt, jag såg min lilla farmor stå där framme, hennes späda lilla kropp och med stöd från sina barn, min pappa, min farbror och min faster tog hon ett sista farväl av min farfar, hennes älskade man. Jag led så otroligt över att hon är lämnad kvar här, så många år och minnen som dom har delat. Jag är rädd för vad hon kan känna, jag är rädd för hennes tankar för jag vet hur mina tankar var. Hur otroligt borttappad man plötsligt var, vart är min plats? vad skall jag göra när jag inte längre har någon, när jag inte längre tillhör någon, när ingen längre är min. Vad skall jag göra nu? Jag är inte längre hel.

Jag går fram till farfars kista, jag säger ett ord, ett ord som förklarar allt, ett ord som jag sen många år tillbaka har vetat att jag skulle säga på hans begravning ”Tjena” och sen lämnade jag rosen och gick ifrån hans kista.

Jag var den första som gick upp till Samuel, jag la ner ramen med vårt fotografi och låttext, jag la ner ett fotoalbum med bilder på oss och ULbild på Devin, jag la ner ett brev som jag hade skrivit till honom. Flera sidor. Ramen var svart, kuvertet var svart och albumet var svart. Jag lämnade en till blomma som Renate hade gett mig innan jag åkte, det var en blomma som kunde hela och läka. Jag la den på kistan och önskade att han mådde bra nu, att han hade funnit ro, att han var hemma.  Jag sa att jag älskade honom, mer behövde jag inte säga. Allt stod i brevet och allt som brändes med honom.

Efter farfars begravning åkte vi till bygdegården och åt god mat till när släkt och vänner till farfar ställde sig upp och höll tal om hans otroliga liv. Det är så känslosamt när någon annan pratar om farfar och hur faktiskt fler än jag förstod hur speciell han var, hur egenskaper och minnen som jag har efter honom, har faktiskt andra också fått upplevt, jag känner hur farfar lever vidare inom oss och jag fylls av lycka att han fick ett långt och lyckligt liv med så många som älskade honom, och speciellt hans fru, min finaste och underbaraste farmor.

Jag lämnade den dagen då jag sa farväl till min farfar i tårar, men jag är så glad över den tid jag fick med honom. Begravningen blev så fin och det sades och sjöngs med sådan otrolig känsla. Farfars och Samuels begravningar har varit i mitt sorgearbete otroligt viktigt, jag minns hur jag satt framför hans kista och förstod hur Samuel faktiskt var död, jag minns hur jag första gången kom till hans minneslund och kände mig förvirrad, vart ligger min älskade, vart är hans aske? Paniken inom mig stegrade i en rasande fart tills Samuels syster visade mig vart askans spreds. Ett lugn kom över mig, begravningen var över, jag hade sagt farväl samtidigt som jag har min älskade med mig, jag har varit vid hans viloplats och jag vet vart hans aska är spridd. Begravningarna har givit mig en förståelse för vad som faktiskt har hänt och hur fruktansvärda och jobbiga än är så är dom som Nicole sa, fyllda med kärlek.

Tiden kvar på ön spenderade vi med familjen och mormor, morfar och farmor. Vi var ute och åt en otrolig middag på Etage som hade världens trevligaste servitörer. Devin mådde så bra under resan och älskade att vara runt så många som fullkomligt avgudar honom.  Resan hem gick också bra och när jag kom innanför dörren, och efter att Devin somnat så satt jag länge uppe och mindes tillbaka, både på min tid med farfar och med Samuel.

Devin fick aldrig träffa sin pappa men jag kommer alltid att säga att han låg tryggt i mammas mage när vi sa farväl till honom, och att magen fick röra vid kistan och att hans pappa en sista gång la sin hand på min mage och sa farväl till sin lilla son.

Vila i frid min bästa farfar och vaka över oss och speciellt farmor.
Hon behöver dig nu mer än någonsin.

Vila i frid min älskade Samuel, 21 månader har jag varit utan dig och varje dag är fruktansvärd. Jag saknar dig alltid och min kärlek för dig kommer aldrig att dö.

Den lästes upp på farfars begravning


Döden betyder ingenting.
 Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
 Jag är Jag, Du är Du.
 Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
 Kalla mig vid mitt vanliga namn.
 Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
 Ändra inte Ditt tonfall,
 Håll sorgen borta från Din röst.
 
 Sluta inte skratta åt våra genensamma små skämt.
 Skratta som vi alltid har gjort.
 Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
 Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
 Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
 Utan spår av skuggor.
 
 Låt livet gå vidare med samma innebörd som
 tidigare.
 Det går vidare därför att det måste gå vidare.
 Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
 gemenskap.
 
 Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
 inte längre kan se mig.
 
 Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
 Allt är väl.

Nej bloggen har inte blivit en mobilblogg... i torsdags åkte jag, Devin och resten av släkten över till ön för ett sista farväl av min farfar. Pappa och bror bodde ute hos farmor medan jag, Dev och mamma sov hos mormor och morfar. Nu är vi hemma men jag har huvudvärk så skriver mer imorgon.

Såg nu att bloggen är över 1 år gammal, den 1 april 2009 började jag skriva om min sambos död
vet inte om jag vill se tillbaka..

Hon: Samuel berättar om blommorna, det var speciella blommor på hans begravning
Jag: Jag gav honom en speciell bukett
Hon: han är tacksam, han så glad över att du gör sådana saker, det var något han älskade hos dig.


Hon: Han är mycket hemma, hemma i er lägenhet.


Hon: Har  det flyttats runt saker hemma, speciellt i köket?
Jag: Inte vad jag vet
Hon: Samuel visar mig saker i köket och att han har ordning på saker och ting, men han gillar det inte nu.
Jag: Ja det är inte lika fint i köket längre, hans ordning är nästan borta.


Hon: känner du av honom
Jag: Nej..
Hon: Han står på din högra sida just nu

One Heart, One Spirit, One Family


Dom låg på din kista under begravningen och dom bändes med din kropp

dom är alltid med dig, precis som du alltid är med mig

You are my sweetest downfall
I loved you first

Men jag vill fortfarande ha mer och den enda tanken mättar mig inte ikväll, jag tar datorn och klickar mig automatiskt in i hans mapp, där alla hans foton finns. Jag känner ett sånt hat mot mig själv över att jag inte tog mer kort på oss två, hur jag alltid gick ur bild för att jag inte ville vara med på kort, jag har så få jävla bilder på oss och jag ångrar det varje dag. Aldrig mer tänker jag göra det misstaget, iaf inte med Devin. Jag tar flera bilder i veckan på oss två och det spelar ingen roll hur ful jag än blir på dom, bara för att försäkra mig om att vi har levt samtidigt, att min kärlek till min son finns kvar. För skulle något hände mig så skall Devin kunna känna tröst i fotografier. Det mest värdefulla jag har kvar efter Samuel är hans foton, det är där minnen finns, det är där jag ser hans ögon och det är då jag känner hans kärlek.

Den här kvällen hittade jag kortet från den kvällen som vi kysstes för första gången (läs här) jag blundar igen och ser honom där med sin Corona, jag minns min drink med alldeles för mycket vodka, jag minns korten vi tog utomhus (Med Samuels kamera som blev snodd några dagar senare, skulle gå väldigt långt för bara få se dom bilderna en enda gång), jag minns hur jag gömde mina öl i garderoben, jag minns hur vi sprang genom skogen, jag minns vad han sa om mina tofsar, jag minns hur han envisades med att följa mig hem för att jag inte fick gå ensam, jag minns hur det regnade, jag minns hur han tittade in i mina ögon och med sin hand smekte min kind och torkade bort regnet som droppade ner från mitt hår som änglars tårar. Hur han kysste mig i regnet och hur mitt liv plötsligt fick en mening.

Älskling du var och är meningen med mitt liv, jag fick uppleva kärlek
och aldrig igen kommer jag ta något förgivet.

Bild från den kvällen

Tänk hur många minnen som kan finnas bakom ett enda fotografi. En uppmaning till mina läsare, under en vecka (eller hela ditt liv gärna), ta bilder med dig själv tillsammans med dom du älskar. Inte bara på dig, inte bara på dom utan ni tillsammans och uppskatta att den möjligheten finns, ta det aldrig förgivet för det gör aldrig jag igen när jag och Devin ler mot kameran samtidigt.



Samuel min älskade.. jag älskar dig ända upp till himlen

Devin blev så avundsjuk på Wiltons coola cykel som han fick i födelsedagspresent, så Dev titta med sina bruna ögon åt mormors håll och genast åkte hon upp till centrum, därefter fick den tekniska morsan fixa ihop den och sen bar det iväg i en rasande fart i vårsolen och ett stort moln av damm efter gruset växte bakom rallymorsan och rallyDev

wrom wrooom

En underbar dag/kväll med killarna, Liza, Jessica och Caroline
Det var den bästa dagen på riktigt länge, tack för att ni finns!

Jag kan inte tala, jag öppnar munnen men orden som skall formas av min tunga vill inte komma ut. Jag kan inte le med mina ögon, jag skrattar och ser glädje omkring mig men ögonen förbli ändock sorgsna. Jag vill ta mitt barn och sätta honom i sin bilbarnstol, jag vill packa in våra kläder och andra nödvändigheter i bakluckan, jag vill köra så länge jag orkar, genom natten som alltid är min fiende och lämna allt. Jag vill köra till vårt nya hem som ligger långt långt bort, där minnen, den oändliga kampen och motgång efter motgång är ett minne blott . Jag vill kunna släppa kniven som jag ständigt har mot min strupe om skola, arbete och pengar. Jag vill kunna leva med min son och lämna allt onödigt bakom oss. Jag vill lämna den här staden, jag vill inte prata med människor, jag vill bra var med Devin. Jag vill bara prata med honom och inte med någon annan. Jag har länge försökt intala mig att jag har en plats här, med mina vänner och familj. Att jag någonstans mellan dom eller bredvid någon av dom har en plats som är min. Jag inser nu sanningen, den platsen finns inte, dom älskar mig och jag dom (dom ger mig en plats, men min plats är med Samuel, det är inte mina vänner eller familj, det är jag), men det är alltid något som inte riktigt stämmer, jag finner inte min plats. Jag har haft min plats, den var hos Samuel och jag har försökt hitta en ny plats flera gånger sedan han dog men gång på gång bevisas det att jag inte har någon plats som bara är min här. Jag funderar mycket på framtiden och försöker hitta en utväg, hur jag ska klara av allt, jag vet att jag måste göra det som är bäst för Devin, jag vet att jag måste finna en plats som är vår, där vi är trygga, lyckliga och inte sårbara som nu.

Tell me again mommy
You and me against the world
Sometimes it feels like you and me against the world
When all the others turn their backs and walk away
You can count on me to stay

I love you mommy
I love you too