Jag skrev på facebook under min status igår att jag hade haft ett mysigt kvällssamtal.
Jag fick senare ett meddelande från en vän som frågade om jag träffat någon och om jag hade gått vidare efter Samuel. Personen som jag pratade med i telefon var en tjej och en väldigt fin vän, jag ville visa min uppskattning över vårt fina samtal och tänkte inte ens tanken att det kunde förknippas med att jag pratade med en kille som jag ville något mer med. Nu är det ju självklart okej att fråga om jag har gått vidare, personligen hatar jag det ordet, "gå vidare". Jag kommer aldrig gå vidare från det som har hänt, det är en del av mig och jag kommer inte vakna upp en dag och känna att nu är allt bra igen, så nu har jag gått vidare. Jag kommer alltid att vara skadad även om det kommer att bli bättre, jag kommer fortsätta, jag kommer leva, jag kommer se och träffa nya människor som betyder mycket för mig... Men att gå vidare kommer jag aldrig göra, det vill jag inte det heller. Jag har levt ett liv med min Samuel och det är inget jag vill lämna ifrån mig. Jag tar med mig det som en erfarenhet och väljer att se framåt utan att slänga bort mitt förflutna.

Vännen som pratade mig, hon frågade massor om Samuel, om oss och vårt liv. Det var så underbart att få berätta om honom, det är nästan ingen som längre pratar med mig om Samuel, ibland ser jag något som för mig tillbaka till ett minne och det är alltid lika underbart att få berätta men aldrig att det blir mer än det, som en följdfråga eller att någon självmant frågar om honom. Han är ju död så varför prata om något som inte finns längre. Många har säkert "glömt" honom och gått vidare, jag är inte längre Sara som var tillsammans med Samuel. Utan nu är jag bara en tjej som har ett barn men nån kille. Det är inte många som ser hur stor del Samuel fortfarande har i mitt liv, för dom är han inte aktuell längre, men för mig är han i allra högsta grad aktuellt och just därför ville jag visa min uppskattning för min vän, som lät mig få prata och berätta om min älskade Samuel, det betydde så otroligt.

Hos yngre som mister en partner kan stressen bli ännu värre än för de äldre. De är ofta så oförberedda, har barn, amorteringar och annat. Suicid är vanligare bland yngre vars partner har gått bort än äldre, säger Agneta Grimsby. Läs hela artikeln här

När jag ser dessa rader så ger det mig tröst, det jag känner har andra känt, det som händer mig har hänt andra och det är okej att jag känner som jag gör. Mina mörka tankar och mörka tårar av sorg kommer kanske en dag att bli bättre, men jag kan inte skynda, jag kan inte fly från saknaden och smärtan.
Jag kommer däremot inte ta mitt liv, jag fortsätter för Devin. Jag känner mig stark när jag får kämpa, jag känner mig stark när jag varje dag lyckas överleva. Jag kämpar för att hitta glädje och lycka varje dag, jag kämpar för att uppskatta det fina omkring mig, för det är så lät att låta mörkret ta över hela mig.

Men det jag känner, det är okej...
så länge jag håller mig levade för mitt barn och aldrig ger upp!!

MobilBlogg - det är någon slags tjejdag här på biblioteket, rap och RNB musiken låter från framsidan och stör mig och alla andra gubbar och tanter här, skönhetsbehandlingar erbjuds och lokalen är full av 14 åriga översminkade snygga tjejer, cheerleaders uppvisning, filmen sanning eller konka skall visas om några minuter.
Jag sätter på mig hörlurarna och sätter på rocklåtar från youtube och försöker glömma hur gammal jag är.

-Pluggar universitetlitteratur på en lördag
-min kombi står på parkeringen
-mitt barn är hemma hos morföräldrarna

Fan va jag är GAMMAL, men jag har faktiskt mascara på mig och längtar ju tills ölen nuddar mina läppar på fredag, så helt jäkla körd är jag inte.... ännu. Så det så! Men snart skriker jag: NEJ NU FÅR NI FAN GE ER! Jag försöker faktiskt plugga, tanten bredvid nickar säkert instämmande, hon tror nog att jag är en av dom.

MobilBlogg - psykologi, det är inte svårt, utan det är för mycket. Det handlar inte om att lära sig utan bara att man ska kunna allt utantill till tentan. Jag gör mitt bästa och mer kan jag inte göra. Devin är hos mamma och pappa, jag saknar honom hela tiden.

Mobilblogg - Mia kan göra inbakade flätor och då var vi ju tvungna att pausa i pluggandet. SötSara ju!

Mia och Cissi säger att jag har hornaglar, själv tycker jag att dom är riktigt jäkla heta. Hur går det med pluggande kanske ni undrar... Vem bryr sig när man har fina naglar... Ja oookej vi ska fortsätta.

Med Alvedon får jag ner febern till 38, nu gick den antagligen på väg ur kroppen för han blir direkt väldigt varm och ligger lealös i mitt knä. Ska ge honom mer Alvedon snart. Under natten låg vi båda i min säng, med öppet fönster, jag var vaken nästan hela natten för att ha koll på andningen och att han inte krampade. Råkade jag somna till så vaknade jag i panik och slängde mig på en sovande Dev för att se om han andades.

Devin med "bara" 38° feber

uppdate = nu kl 12.50: 39.9° feber

Okej jag säger inte att jag tror att det var så här, utan jag tar bara upp det som en ”kul” grej, möjligheter finns alltid och vad man tror är upp till var och en. Sen att man letar efter tecken överallt är en annan sak, att man ser det man vill se. Vilket absolut kan stämma in på just det här, men det kanske också går åt andra hållet. Hur ni känner inför det ni kommer få läsa är upp till er men jag vill förtydliga att jag bara tar upp det för att påvisa något som kan finnas eller inte finnas.

För några dagar sedan när jag skulle sätta in Devin i hans bildstol, så var det något knasigt fel. Plötsligt var ena spännet vänt upp och ner och passade längre inte in, jag var tvungen att vrida bandet för att det skulle passa, fick åka runt med bandet vridet vilket inte kändes bra så jag visade i lördags upp det för John som inte fattade hur det hade skett. Att vrida bandet genom spännet så att det kom rätt var omöjligt hur mycket han än tog i, det var helt enkelt för litet utrymme.  Vi bestämde att jag skulle åka ner babyland där jag köpt den istället. Idag gjorde jag det, jag fick hjälpt rätt fort och hon verkade veta redan innan hur man kunde fixa det. Väl ute där så lät hon inte lika självsäker längre, hon försökte och försökte men hur hon än gjorde så kunde hon inte förstå hur det gått till. Hon beslutade tillslut att ta ur stolen och ta med den in istället. Då märker hon att bältet inte sitter i/fast på andra sidan stolen, då har antagligen någon som har suttit i mitten råkat klickat fel när de skulle ta ur sitt bältet och kommit åt den som Devins stol sitter fast i. När vi kom in till affären så visade det sig att hon fick ändra om ända från ett ankare bak i ryggen på stolen, hon frågade om vi hade mixat något själva och tagit bort stolem vilket vi inte gjort. Hon kunde inte förklara hur den har kunnat ändra sig, ingen förklaring kunde hon ge och hon hade aldrig sätt det hända förut. Hon frågade om jag var säker att det inte hade varit så från början, då stolen är ett halvår gammal så är jag väldigt säker på att spännet inte har suttit fel sen jag köpte den, och att jag plötsligt nu märkte felet. Hon verkade förstå att det inte var möjligt att missa.

Jag kan inte förklara hur ett stålspänne plötsligt har ändrat håll utan att någon har ändrat om bak i ryggen, och det kunde inte heller personalen, men jag är otroligt tacksam att det var så att vi var tvungna att ta ur stolen för att fixat felet, att felet var så invecklat att personalen inte kunde fixa det utan att ta ur stolen, för annars hade jag kanske aldrig märkt att Devins bilstol inte ens satt fast, jag kanske inte hade märkt det förrän det var för sent och jag höll mitt döda barns kropp i mina armar på en asfalterad väg, en becksvart natt, vår bil voltade flera varv om och ligger upp och nervänd i ett dike, syrenerna hörs på avstånd och jag förstår att hjälp är på väg. Jag klarade mig för att jag hade bälte, men Devins kropp slungades iväg med bilstolen och det fanns inget jag kunde göra, blod rinner från hans huvud, jag pussar hans panna för sista gången och jag gör mig redo att lämna denna jord och följa efter mitt barn och min älskade Samuel till en plats där vi alla tre kan vara tillsammans. Jag har bestämt mig, det finns inget någon kan göra, det går snabbt och snart är jag hos dem för jag lever inte en enda dag utan mitt barn, så länge Devin finns kan jag hantera hans pappas död, men aldrig utan Devin, ALDRIG!

Denna olycka kan fortfarande ske, men Devin kommer nu sitta fast och vi båda kommer att klara oss just kanske för att Samuel vakar över oss, han kanske ser till att något hände med bilstolen för att jag skalle bli medveten om att den inte satt fast.

Jag vet inget om det finns en ”andra sidan”, jag vet inte vad Samuel har för kraft, allt jag vet är att jag är otroligt tacksam för att stolen nu sitter fast, så om olyckan är framme så vet jag iaf att Devin sitter så säkert som han bara kan. Men jag kan inte hjälpas undra, hur kunde stolens remmar ändra sig så utan att någon hade rört den, John hade inte ens petat där bak och det var ju redan så innan han tittade på den, eftersom att det var just därför han tittade på den. Hur kunde spännet vända sig utan att någon tagit loss remmen där bak och dragit ut spännet för att vända det och sätta tillbaka allt igen? Vakar du över oss Samuel? Räddar du oss båda två? Hur som, så är jag varm i kroppen nu, för chansen finns. Om det var du älskling, så tack och glöm aldrig att jag älskar dig.

Jag sitter i en harmonisk miljö och studerar på biblioteket/kulturhuset i haninge. Men paniken sprider sig, förstår inte hur jag skall hinna...

Minns du alla timmar som vi spenderade i bilen, när vi åkte mot Norge och hem flera gånger om, eller Östersund, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är många timmar som det bara var du, jag och vägen. Jag hade alltid en kudde med mig för att luta mig mot, och sen hade vi alltid gjort i ordning våra mobilen med musik som vi kopplade till stereon. När du körde så var det din musik, och när jag körde så var det min som gällde. Men du körde mest vilket vi båda var rätt nöjda med och jag lärde mig att älska din musik, iaf till viss del. Att sova vid din sida i bilen var en trygghet som är svår att förklara, mitt liv hade du i dina händer, och jag kunde bara slappna av och låta dig styra oss fram. Jag minns en gång när vi skulle starta resan tidigt, jag bestämde redan innan att jag skulle överraska dig med massa smörgåsar att ha i bilen, men när jag vaknade på morgonen så insåg jag att kylskåpet var tomt, jag slängde ihop det som fanns men jag gjorde in missbedömning då jag tog dom stekta äggen och la mellan två skivor bröd med en ostskiva. Brödet, osten och ägget skapade någon kemisk reaktion (joo det måste ha varit så) och smaken som senare visade sig kunde inte alls tänkas ha med varken steka ägg, ost eller bröd att göra. Du tog en tugga när vi hade åkt en bit och sa mmm. Resan gick vidare och senare var det min tur att köra lite. Jag satte mig och såg dig somna långsamt till min rockmusik. Jag tog då upp en smörgås och fick själv känna på smaken, jag kan än idag inte förstå vad som hände med de där smörgåsarna men jag spottade fort ut. Jag tittade på min älskling och förstod att han ätit upp för att vara snäll mot mig haha för ingen människa kunde på allvar tycka om det. Jag nämnde aldrig något men de smörgåsarna som var kvar åts aldrig upp och slängdes när vi kom fram utan att varken jag eller Samuel nämnde något.

Minns du också hur du alltid pratade om hur vi stockholmare tutade i onödan, uppe i östersund var man vänliga och ilsknade inte till för minsta lilla, men oj vad jag skrattade när du för varje gång du körde i stan blev mer och mer som en stockholmare. Du kunde minsann tuta till och skrika på puckon som hittat körkortet i flingpaketet.

Ett sista minne, kommer du ihåg när vi sjöng ”pappa kom hem” med lilleman,
Jag hittade låten på en av dina skivor och först sa ingen av oss att vi ens kände igen den.
Men sen blev det andra bullar och vi rappade i takt och du och jag
kunde vartenda ord i hela texten hahaha

I dag vaknade jag och Devin till solsken, och några hundra meter bort vaknade även Devins gudfar upp. En promenad blev följande aktivitet. Vi gick från oss bort till jordbro genom ankdammen där vi också mötte upp John och Jill. Devin stannade kvar hos mormor och morfar. Därefter tog vi oss hem till J och J för en sen lunch och mys. Jag har boken med mig och de är på mig så fort jag inte läser, men jag fick nu dispens för att skriva ett blogginlägg.

Jag har börjat med något otroligt dumt och jäkla onödigt, men det har under dom senaste dagarna blivit som en drog, det påverkar mig otroligt mycket och jag kommer efter i tentapluggandet. Jag har under hela veckan haft tid på dagarna för att plugga, Devin har varit på dagis och det var bara måndagen som gick bort pga av praktiska saker som behövde göras, men dom andra fyra dagarna, då har jag kunnat plugga. Men jag har ju börjat missbruka något, det är inte droger, det är inte alkohol… det är sömn. Varje morgon lämnar jag Devin på dagis för att gå hem och plugga, men en dag hade jag knappt sovit nåt på natten och bestämde mig för att ta en powernap för att få tillbaka lite energi. Jag slöt ögonen och kände hur lätt kroppen flöt i väg.

Och där var han, min fina underbara älskade och vackra Samuel. Han rör mig, vi skrattar. Han berättar att han har det bra och hur mycket han saknar mig. Jag visar kort på Devin och han säger att han är hos honom alltid, speciellt när jag inte är i närheten. Jag får ligga i sängen med hans armar runt mig, jag HÖR hans hjärta, jag HÖR hans andetag. Hans ord är verkliga och allt jag ser är verkligt. Jag vaknar av att alarmet går av, jag trycker på snooz och inom några sekunder är jag tillbaka.

Och så här har jag hållit på, varje dag, snooz efter snooz. Så länge jag fortsätter så är han där, han är så verklig och jag är så jävla helvetes lycklig. Jag är lycklig!! Jag hade glömt bort den känslan. Jag skrattar med min Samuel och jag skrattar på riktigt. Vi är ett igen och även om andra hinder kommer i vägen så klarar jag och min älskling allt. Att se honom och känna honom på det här sättet går bara om jag sover på dagen, om jag snoozar. Jag vet att jag måste plugga om jag ens skall vara i närheten av att klara av tentan men jag saknar honom så, varje andetag jag tar utan honom är smärtsamma, varje sekund som går med vetskapen av att han är död är förödande. Jag har hittat ett sätt där jag slipper denna förbannade ångest, jag har hittat något som tar bort det mörka och hemska.  Jag har blivit beroende av att få se honom igen, även om jag vet att det inte är verklighet, det spelar ingen roll för även om jag lurar mig själv så är jag i den stunden helhjärtat lycklig för första gången på 16 månader 11 dagar. Jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig ur det här, att hålla mig borta från att bara vara hans minne nära, en fantasi… ett jävla missbruk som påverkar mitt riktiga liv. Jag måste sluta och det är nog kanske lite därför att jag skriver här, så att folk faktiskt ser vad fan jag håller på mig, att jag ligger hemma och lever ett liv i mina fantasier istället för att plugga, vara med vänner, vara med min son och göra praktiska saker som att slänga skräp, städa, sortera, på nåt sätt få ner min trasiga byrå för trappen osv osv. Jag sover bort dagarna för att jag lever i en låtsasvärld där jag umgås och gör mysiga saker med Samuel.

Nu är det helg, och Devin går inte på dagis, och på måndag är det skola, sen på tisdag är nästa gång som jag kan se Samuel igen, jag längtar redan… men jag måste sluta, jag måste göra nåt åt det här, det kan inte fortsätta!!

Men jag älskar det, för jag saknar honom så, i mina drömmar är jag hans och han är min igen, det är en del av mig som alltid är halv, den känslan försvinner och jag känner mig hel, är den känslan värd det här, att jag inte klarar av tentan, när den inte ens är på riktigt?

Du och jag är ingen verklighet längre, men i min fantasi, där jag kan röra din händer där är du så levande, när jag vaknar vill jag tillbaka, till den plats som annars är så långt borta att jag knappt ser den. Men om man tittar noga så kan jag skåda två gestalter, som ler och skrattar, antagligen åt samma sak och de är lyckliga.

I stumbled across your picture today
I could barely breath
The moment stopped me cold,
Grabbed me like a thief.
I dialed your number, but you wouldn't be there
I knew the whole time, but it's still not fair
I just wanted to hear your voice,
I just needed to hear your voice.

What do I do with all I need to say
So much I wanna tell you everyday
Oh it breaks my heart,
I cry these tears in the dark
I write these letters to you,
But they get lost in the blue,
'Cause there's no address in the stars.
 
Now I'm drivin'
Through the pitch black dark
I'm screaming at the sky
Oh cause it hurts so bad
Everybody tells me
Oh all I need is time
Then the mornin' rolls in
And it hits me again
And that aint nothin' but a lie.

What do I do with all I need to say
So much I wanna tell you everday
Oh it breaks my heart,
I cry these tears in the dark
I write these letters to you,
But they get lost in the blue,
'Cause there's no address in the stars.

Without you here with me,
I don't know what to do.
I'd give anything
Just to talk to you
Oh it breaks my heart,
Oh it breaks my heart,
But all I can do
Is write these letters to you,
But there's no address in the stars.

Va tycks?
Ser ni någon skillnad?

Det är lite jobb men när man hittar rätt kod så går det på räls.
Jag är iaf jätte nöjd :D

hold on to me love
you know i can't stay long
all i wanted to say was i love you and i'm not afraid
can you hear me?
can you feel me in your arms?

holding my last breath
safe inside myself
are all my thoughts of you
sweet raptured light it ends here tonight


Var det du Samuel?
Är det här ditt svar?
Finns du?

Mediumet kom inte fram till mig, men det var faktiskt ändå en rätt häftig upplevelse, stället var fullt och flera hundra människor satt och ville ha kontakt med sina kära eller kanske veta vad som ligger i framtiden osv.

Jag var hos ett medium 4 veckor efter hans död, jag fick väldigt många tecken från denne som jag egentligen inte kan förklara, hur hon kunde veta vissa saker och ting.  Men jag känner att jag måste träffa ett till medium, för jag kan ännu inte lite på det, jag har ett ortoligt behov av att veta om min älskade finns någonstans, paniken kommer så fort jag tänker tanken av att han bara är borta, helt borta. Jag har också varit på en gruppseans för några månader sen, den gav absolut ingenting och jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle gå till ett medium i grupp, utan enbart i en privat sittning. Känner jag Samuel rätt så är det inte hans grej att berätta om hur han dog framför andra. Mediumet som hette Björn berättade saker som jag tog till mig, om människor som lever korta liv och dör unga, han berättade att om man vill för mycket så är man inte öppen. Björn berättade också att det inte var vi besökare som hade bestämt att vi skulle köpa biljetterna, utan det var våra nära från andra sidan som hade bestämt att vi skulle komma hit.

Men en sak hände faktiskt men jag vet inte vad jag ska tro, det kan mycket vara min fantasi som springer iväg och att jag som sagt vill för mycket. Men vi började rätt snabbt med att meditera tillsammans, meditera har aldrig varit min grej, jag har aldrig klarat av att nå det tillståndet. Men den här gången hände något, jag slöt ögonen och dom följade sekunderarna har fått mig att undra. Plötsligt ser jag Samuel framför mig nere på knä, han är lätt genomskinlig och han ler mot med sån värme, han ställer sig upp men han säger ingenting, hela mitt inre fylls med känslan av att han saknar mig så, att han älskar mig och att han mår bra, allt detta utan att han egentligen säger nåt, han böjer sig över mig och kysser min hals, smeker min kind. jag känner hans händer röra vid migoch min tårar kommer otroligt snabbt. Allt detta hände som sagt bara på några sekunder och när jag blir medveten om att jag hände hans minne så nära så försökte jag fantisera vidare, men det gick inte. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte få tillbaka den känslan eller den bilden i huvudet. Tårarna kan jag inte heller förklara, jag var inte ens ledsen och att jag kunde få fram tårarna så snabbt brukar vara svårt för mig. Att det var så tydligt och gick så fort, varför kunde jag bara inte fortsätta fantisera om honom? Varför kunde jag inte fantisera fram känslan om hur hans starka kropp fanns nära mig och hans läppar nuddade min hals? Jag vet inte om det är att jag vill så mycket, men jag hoppas att han var där, att det faktiskt var hans kärlek jag kände, för aldrig har jag varit så älskad, så som jag var av Samuel, och kanske ännu är…

I will wrap you in my arms
And you'll know you've been saved
Let me sign


jag skulle göra allt för att få vara i din famn igen

ge mig ett tecken älskling
jag är redo

okej ni måste se den här filmen, jag har lagt ihop flera klipp och sen trixat in små kommentarer i filmen.
Devin är en solstråle, låt hans gläde sprida sig... titta nu!!

0:45

Och där sitter Sara, söta lilla rara underbara, oskuldsfulla Sara
hon spar sig till en man som kan älska som bara kärlek kan



Det är så sant.... älska som bara kärlek kan, drömmer mig tillbaka

When you get caught in the rain
with no where to run
When you're distraught and in pain
without anyone
When you keep crying out to be saved
But nobody comes and you feel so far away
That you just can't find your way home
You can get there alone
It's okay, what you say is
I can make it through the rain
I can stand up once again on my own
And I know that I'm strong enough to mend
And every time I feel afraid
I hold tighter to my faith
And I live one more day
and I make it through the rain
And if you keep falling down
don't you dare give in
You will arise safe and sound,
so keep pressing on steadfastly
And you'll find what you need to prevail
What you say is
And when the rain blows,
as shadows grow close
don't be afraid
There's nothing you can't face
And should they tell you
you'll never pull through
Don't hesitate, stand tall and say
I can make it through the rain
And stand up once again
And I live one more day
And I can make it through the rain
(Yes you can)
You will make it through the rain

Hon känner det varje dag
Hon vet inte vart hon hör hemma, hennes hem och trygghet är borta
Hon är förstörd innombords
Hon vill gå hem, men han väntar inte på henne
Hon har ingen som torkar hennes tårar
Hon måste hitta en mening
Hon måste bli stark
Hon vet att hon en dag kommer le igen
Hon vet att hon kommer bli lycklig
Hon måste vara stark

I will smile again



I couldn't tell you why she felt that way,
She felt it everyday.
And I couldn't help her,
I just watched her make the same mistakes again.

What's wrong, what's wrong now?
Too many, too many problems.
Don't know where she belongs, where she belongs.
She wants to go home, but nobody's home.
It's where she lies, broken inside.
With no place to go, no place to go to dry her eyes.
Broken inside.

Open your eyes and look outside, find the reasons why.
You've been rejected, and now you can't find what you left behind.
Be strong, be strong now.
Too many, too many problems.
Don't know where she belongs, where she belongs.
She wants to go home, but nobody's home.
It's where she lies, broken inside.
With no place to go, no place to go to dry her eyes.
Broken inside.

Her feelings she hides.
Her dreams she can't find.
She's losing her mind.
She's fallen behind.
She can't find her place.
She's losing her faith.
She's fallen from grace.
She's all over the place.
Yeah,oh

Vem är jag? Vem har jag blivit? Jag är ibland rädd för mina känslor och tankar, dom är så långt borta från den jag var innan hans död. Jag kan uppriktigt säga att en del av mig dog med Samuel, han tog med en bit av mitt hjärta till andra sidan och tills vi ses åter så är den delen borta.

Vad lämnades kvar? Ett skal som ler och skrattar, en tjej som letar efter trygghet på fel ställen, ett inre som alltid är ensam . Men det enda som är riktigt äkta, det som lämnades kvar som håller mig över ytan, det som gör mitt skal levande är: Kärleken till mitt barn. Men jag saknar ändå mitt gamla jag, jag saknar att inte veta hur det känns hur sorgen gör ont i bröstet, hur smärtan finns i varje cell i kroppen, smärtan som pressar och skapar ett sånt otroligt tryck men den kommer ingen vart, den är en del av mig. Jag saknar känslan av att inte vet hur det känns när en människa inte kan komma tillbaka, han finns inte mer på jorden, skulle jag spendera resten av mitt liv för att leta efter honom, bara för att få se honom i ett ögonblick så skulle jag misslyckas, att förstå tanken att han är död gör ont i mitt innersta. Jag saknar att inte leva med frasen "det kan alltid bli värre", jag förväntar mig mer smärta. Jag saknar att leva utan att tro att alla omkring mig skall dö, hur jag nästan varje gång Devin är tyst förväntar mig att hitta honom död. Jag saknar den tid då jag inte visste vad sorg och döden var, det var något långt borta och inget som händer min sambo och pappa till mitt barn, min kärlek. Jag saknar dig Samuel, jag saknar den jag var när du var hos mig.

Kortet är taget en väldigt kort tid innan jag träffade Samuel
ovetande av vad som komma skulle.
Framtiden är dold och tur är det, hade jag vetat mitt öde då,
så hade jag givet upp kampen direkt!

Jag nu:
No one will ever change this animal I have become






I can't escape this hell
So many times i've tried
But i'm still caged inside
Somebody get me through this nightmare
I can't control myself

So what if you can see the darkest side of me?
No one will ever change this animal I have become
Help me believe it's not the real me
Somebody help me tame this animal
(This animal, this animal)

I can't escape myself
(I can't escape myself)
So many times i've lied
(So many times i've lied)
But there's still rage inside
Somebody get me through this nightmare
I can't control myself

So what if you can see the darkest side of me?
No one will ever change this animal I have become
Help me believe it's not the real me
Somebody help me tame this animal I have become
Help me believe it's not the real me
Somebody help me tame this animal

Idag är det Fars dag, Jag undrar så hur det hade sätt ut om pappa Samuel hade varit här. Jag hade nog hjälpt Devin att måla en teckning och framkallat något jätte fint kort på far och son, jag hade lagat en god middag (för annars är det alltid Samuel som står i köket) , jag hade lyssnat på mina pojkars busande i vardagsrummet och jag höra Devins skrattar av förtvivlan när pappa Samuel kittlar honom. Jag tittar ut mot fönstret, mot himlen och tackat för min underbara familj, att vi alla är friska och mår bra, att vi är tillsammans och att vår familj är lyckliga. Efter middagen tar Samuel ett bad med sin son, jag kommer in med en kall öl till min älskade att ha på badkarskanten, Devin plaskar av glädje och kärleken lyser i pappa Samuels ögon, han är stolt över sin son och bebissimmet som dom har gått på sen Devin föddes har verkligen gett resultat, båda mina pojkar älskar att bada. Efter badet sitter pojkarna i badrockar, först klipper Samuel sina naglar och sen klippar han sin sons, han skrattar och säger: Vi killar måste hålla oss snygga för mamma, sen tittar han på mig med en blick som gör mig helt knäsvag, jag kysser hans läppar  och smeker hans kind med min hand, värmen sprider sig genom hela min kropp. Jag tar Devin och sätter på honom hans pyjamas. Pappa Samuel byter också om till dom gråa mjukisbyxorna och den blåa t-shirten. Samuel kommer och tar över och bär in sin son i sovrummet medan jag går och gör en flaska välling, jag kommer in till sovrummet och ser hur Devin ligger med huvudet mot sin pappas axel, Samuel sjunger för sin son precis som han alltid gör, han pussar hans panna och tar flaskan från min hand, snuddar mjukt mina fingrar och ger mig ett leende som säger mer än tusen ord. Jag går ut och låter killarna få vara ifred. Efter bara en stund kommer Samuel ut och Devin sover tungt, han säger att han är så glad att Devin har så lätt att somna, han frågar hur vi kunde ha sådan tur med att få ett så lätt barn, alltid glad och gråter aldrig. Jag bara ler kaxigt och säger att han brås ju på sin mor, Samuel skrattar och tar tag i mig och håller fast mina armar bakom ryggen: Jasså gumman, du tror att det bara är dina gener? Tror du inte att farsan hans också har varit med och haft nåt att säga till om. Vi skrattar och jag erkänner tillslut att vi båda har lika stor del i Devin, men i hemlighet så vet jag att Devin är så mycket mer Samuel än vad han är mig och inget kunde göra mig lyckligare än just det. Efter att Samuel har plockat i lägenheten och jag har tagit tvätten sätter vi oss ner i soffan, Samuel har gjort i ordning en ostbricka och sätter på en film, ingen av oss hade sätt den men det var en ny komedi och vi brukar gilla samma filmer. Filmen går och osten börjar ta slut, vi lutar oss bak i soffan och jag pussar han på kinden, Samuel vänder sig mot mig: Tack gumman för en underbar fars dag, maten var underbar och fotot på mig och Devin var helt otroligt, det skall jag sätta upp imorgon ovanför hans säng. Jag lutar mitt huvud mot hans axel och blundar en stund, jag kan inte förstå att vår lilla bebis snart redan är 15 månader, lyckan i mitt liv är min familj, min son och han pappa, vi är mamma, pappa, barn. Jag har allt jag någonsin önskat och även om vi självklart bråkar som alla andra och ibland orkar man inte med småbarnsperioden, men just nu, i denna stund, när jag ligger mot min älskades axel och med vår son sovandes i rummet bredvid, då är jag lycklig, då är jag hel, då är jag trygg. Jag och Samuel går och lägger oss, han håller om mig hela natten precis som han alltid gör, varje gång jag rycker till håller han mig hårdare för att han vet hur rädd jag är om nätterna.  På morgonen vaknar jag upp, jag vänder mig om men inser att Samuel redan har gått upp, jag går upp och letar, inte i vardagsrummet, inte i köket, inte i badrummet, jag ropar SAMUEL, Devin vaknar av att jag skriker. Jag ropar igen, paniken kommer, vart är min Samuel, SAAAAMUEL!! Tystnaden fräter genom mig, jag inser att allt var en dröm, han finns inte, han har aldrig firat en fars dag med sin son, han har aldrig busat eller kittlat hans mage, han har aldrig nattat sin son. Fars dag är plågsamt och jag önskar att den dagen kunder försvinna.

Men min älskade Samuel, du vet att jag tänker på dig, och jag och din son önskar dig här nere från jorden en bra fars dag. Vi saknar dig och jag hoppas du är hos oss extra mycket idag. Du fattas mig älskling, ALLTID!

Hemma hos familjen fylls huset av ljudet av Smaklösa, då mormor är här på besök så går vi alla tillbaka till våra godländska rötter, alla i familjen med undantag från Devin och pappa är födda där, men pappa flyttade till Gotland när han var 5 år och Devin var där första gången när han låg i mammas mage och nästa gång när han var bara några månader. Hoppas vi kan åka dit efter att juridikkursen är slut. Vi här hemma på fastlandet hälsar till farmor, farfar och morfar som är kvar på Gotland

Njut av mina rötter

Jag tänker på dig alltid, men jag har lyckats stänga av dig en tid tillbaka, så fort ett minne kommer, skakar jag bort det. Jag vet inte om det är så att jag inte har kraften att minnas dig just nu, för minnena bevisar att du aldrig mer kommer tillbaka, att acceptera att jag aldrig kommer få se dig igen är en förödande tanke och jag lever på att jag en dag kommer att få se dig åter, i himlen. Men är detta bara ett sätt för människan att klara av en förlust att någon som stått oss nära, är ”himlen” ett påhitt för människan att klara gå vidare. Det är den lilla chansen att få se dig åter som får mig att orka. Tänk om du inte finns mer, tänk om själen inte existerar, tänk om vi bara är kropp och blod, när kroppen dör är allt slut.

Jag vågar knappt tänka tanken att du inte finns någonstans, att du är helt existenslös. All tid jag lägger när om kvällarna när jag pratar med dig, eller ber för att du skall må bra nu, funnit frid. Tänk om allt är förgäves. Men hur kan jag förklara mediumet? Hur kunde hon veta vissa saker? Jag vet inte vad jag skall tro, men det är kanske det som är nyckelordet, tro. Jag vågar inte att inte tro. Jag måste tro, för det är avgörande för vad jag orkar.

Jag tror på dig min älskade, att du har funnit frid, jag tror att du nu är del av något så mycket mäktigare än vad vi ynkliga människor förstår oss på här nere på jorden. Jag kan inte tro nåt annat, för vad är det för mening då, om du inte finns? Du är mitt allt, min älskade och jag tänker att du vakar över mig, hjälper mig att hitta rätt vägar. Att jag pluggar till socionom är din utvalda väg för mig. Det skall bli spännande och se vad du har i åtanke för mig i framtiden, och jag hoppas att du är med mig i varje steg jag tar. För jag följer dig var du än gång min älskade.

Another day has gone, I'm still all alone
How could this be you're not here with me
You never said goodbye, someone tell me why
Did you have to go and leave my world so cold?

Something whispers in my ear and says

That you are not alone, for I am here with you
Though you're far away, I am here to stay
But you are not alone, for I am here with you
Though we're far apart, you're always in my heart
But you are not alone

Min kära vän Adam vill dela något med er läsare

Adam <3








hahahahhahahahahha

Se vad som ramla ner i min brevlåda idag, en jätte fin present från David!
jag blev så jäkla glad för den är så grymt snygg och dessutom svart, kan ju inte bli bättre!
Sen har ju David en likandan fast en blå.. så nu är vi klockade!
Tack hjärtat... ingen känner mig som du!

Davids blåa klocka

Fast car – Boring
Girlfriend - Boring
Got money – Boring
No-oh-oh-oh
Hot friends - Boring
Rock band - Boring
Not interested
No Tha-ank you
You're tired - Boring
You're sore - Boring
You worked all day - Boring
Whoa-oa-oa-oa
Big boat - Boring
Black AmEx - Listening
Six pack - well, heh

Energi!!! Devin var med i skolan för första gången, han är ett rätt tokigt barn, men han har ju en tokig pappa att brås på. Sedan blev det 1½ timme hos psykologen medan gudmor Renate var barnvakt, skönt att få ord på känslor. Därefter blev det faktiskt kvällsmys med hela gänget, middag och skratt. Mitt hjärta fylls av kärlek när mina vänners ögon lyser av glädje när de tittar och leker med Lille, han är vår allas solstråle. Jag och Devin kom hem runt halv tio vilket är väldigt sent för att vara oss, men ibland måste man få lyxa till det lite och han visade inte ett enda tecken på att han skulle vara trött, han njöt i fulla drag av att vara runt dom han älskar och känner sig säker hos.

denna dag gav mig energi men också ett lugn, idag är jag trött och lugn. Detta betyder att jag kanske kan gå och lägga mig och sova utan att ligga vaken timme efter timme efter timme efter timme. Jag tar vara på det här tillståndet jag är i, jag uppskattar och jag tar det inte för givet.

För en dag kan det vara borta...

I två dagar har vi varit på olika studiebesök, första dagen var ett av besöken på Samuels gamla extrajobb, idag åkte vi förbi platsen där han dog när vi var på väg mot ännu ett besök. Han finns i mina tankar hela tiden och ibland är det riktigt jobbigt, men när jag gick runt på hans gamla jobb, på exakt samma golv som han har vandrat på, då rös jag ända in i själen.

Samuel jag vill att du kommer hem nu, himlen klarar sig utan dig! Jag behöver dig mer!

Ja då har Devin töjt öronen, färgat tuppkammen och fixat lite manligt rockskägg
Tänk va farbror John är påhittig

Igår blev det Björn Rosenström för hela slanten på ollan, drycken flödade och skratten värmde in i själen, stället var fullt, fick alldeles för starka drinkar, träffade folk man inte sätt på länge, hittade lite blod från någons huvud utanför toaletten, dansade salsa som om jag var proffs, puttades med full brud i röd tröja som inte visste hur man beter sig när man står i en stor folkmassa, pratade med Sandra och alla andra vänner som var där, som Adam, David, Mårten, Victor, Dennis, Mr Söder mfl, drog in på tjejtoan med Jenny för att prata om något som just då är sååååå viktigt, stod kvar utanför för att anordna efterfest, tröttnade och började gå hem med Mårten i telefon som hade tagit taxi hem och väntade på att alla skulle komma dit på efterfest när jag ville ha en hemma hos mig, det blev för jobbigt att åka hem för att hämta dricka och sen åka till honom så jag började gå hem, David kom ikapp och gick med mig hela vägen hem och la ett täcke över mig i soffan innan han gick.

Mot ollan!!
Sara och Sandra