Snart är det juni månad, jag känner hur hela min själ bara vill gömma sig och försvinna, juni betyder att det är sommar, sommar betyder att Samuel har varit död i ett år. När folk frågar när han dog så svarar jag “sommar 08”. Nu är det snart sommar 09 och jag kan inte förstå att årsdagen för hans död närmar sig, den 9 juli. Jag är rädd för att tiden bara har fortsatt, men jag själv lever som om han dog igår i vissa avseenden. Jag ältar fortfarande lika mycket, jag kan fortfarande inte sova om nätterna. Jag sitter här nu, egentligen helt slut och behöver verkligen sömn, men så fort jag stänger min ögon, så kommer tankarna, ältandet, sorgen.

I torsdags öppnade jag upp en dörr, ut kommer tårarna, jag har i stort sätt gråtit sedan torsdagen. När jag öppnar upp min sorg, min längtan på ett plan där det gör ont på ett olidligt sätt, då är det svårt att stänga igen. Ibland kan det vara skönt att gråta, att få ut det som behöver sättas fri. Dessa tårar är inte av den sorten. 

Juni är snart här, jag är rädd för att det redan gått så långt tid men för mig var det som om det hände igår. Mitt ältande påminner mig om varje detalj, om varje känsla, om varje ord. ETT ÅR? Jag får knappt ur mig orden, Min sambo, pappan till mitt barn, min älskade har varit död i snart ett år. Jag vill inte att tiden ska gå, det känns på nåt sätt att jag kommer längre och längre bort från min Samuel. I min omgivning existerar han inte på samma sätt, han är borta, inte en del av livet. Samtidigt som jag vill släppa han, så vill jag ha han kvar. Jag vill inte att det skall bli sommar igen, jag vill inte uppleva sommaren utan min älskade. Jag vill inte kunna säga att han har varit död i ett år, det är för lång tid. Jag har inte kommit långt nog, jag behöver mer tid att går vidare. Men jag vill inte vara för långt ifrån honom, jag vill ha hans död nära, för då var det inte så länge sedan han faktiskt fanns hos mig. Då finns han ju nästan, han var nästan här, han skulle ha varit här.

För 322 dagar sedan lämnade du jorden, för 320 dagar sedan såg jag din kropp och pussade din panna för sista gången, för 294 dagar sedan begravdes du med mitt brev, kort på oss och ultraljudsbild på vår son. I 10 månader och 18 dagar har jag varit utan dig och varje sekund känns som en livstid, men samtidigt som “in the blink of an eye”

Glöm aldrig att visa hur mycket du älskar din kärlek,

även i dom mörka stunderna,

ta aldrig kärleken förgivet.

Tack älskling för att du visade att du är hos mig ikväll, jag blir inte rädd, jag fylls bara av kärlek, för det är kvällar som dessa, som jag behöver dig som mest. Jag älskar dig!

Det vi inte vet något om skapar en rädsla hos människan, detta utvecklar sig i något slags utspel av negativ sort. Människan och jag själv är en varelse av stor komplex, vi beter oss efter kunskap och vilja. Oerfarenhet kan i många avseende vara förödande för en kommande ljus framtid.

Jag är rädd, det liv jag lever är något jag är ny för, jag är ett litet barn som försöker lära sig hur det sociala samspelet fungerar och utspelar sig människor emellan. Jag har tvingats födas om på nytt till ett liv jag själv inte valt, jag är oerfaren och måste börja om på nytt, viljan att fortsätta och hitta nya vägar förvrids av handlingar och minnen som skapade rädslan och oerfarenheten hos mig. Döden är jag inte längre ovis om, döden fick hela min existens på fall, jag kravlar mig upp som ett litet barn och försöker ställa mig upp, jag vet inget, jag kan inget. Jag får börja om från början, jag måste lära mig och skapa nya erfarenheter för att klara av den här nya komplexa människan jag blivit efter att förlorat något så nära, till jag dess är jag som ett litet barn, sårbar som ett öppet köttsår. Jag vet inget om hur mina reaktioner fungerar, jag vet ingenting om hur jag känner inför saker och ting som tidigare skulle ha försvunnit lättsamt som en vind. Med tiden så förstår jag mer och mer hur pass skadad jag är, jag reagerar på fel saker, jag känner och ser hur människor skadar mig inifrån, dom borde inte skada mig. Aldrig tidigare har jag kunnat känna att dessa handlingar på något sätt skulle kunna ha en negativ inverkan på mig och min själ, men lite visste jag om vad som skulle komma ur min erfarenhet av döden. Jag är sårbar på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, jag hör och ser människors sätt mot mig med nya ögon, min själ är så känslig att minsta beröring av den negativa sorten får mig totalt förkastlig. Jag kan inte förvänta mig att någon omkring skall kunna förstå den komplexa sidan av människan efter att man genomgått något som fått hela ens värld att omvärdera sig själv, jag är inte samma person längre, jag är inte samma människa längre, min själ är ovis och rädd, min själ är känslig och sårbar. Men jag kan ändå inte förvänta mig att individer omkring mig ska kunna läsa min insida, jag måste öppna mig om jag skall kunne få medkänsla. Jag ser ont där inte många andra ser. Min sköld för att skydda mig, har jag skapat av rädsla, vilket i sin tur är pga av min oerfarenhet. Jag reagerar på ett nytt sätt som jag inte känner till, jag blir sårad av nya händelser och känslor som innan aldrig skulle ha rört mig ur ryggen. Det är ett nytt liv jag lever, gamla situationer får mig att reagera på ett nytt sätt, i andras ögon kanske på ett konstigt sätt, fel sätt, labilt sätt. Jag är rädd, jag är ovis inför mitt nya sätt att reagera. Min själ gråter för något som innan skulle försvunnit med vinden, men jag visar det inte, jag är sten, jag är hård, min sköld stänger av för att skydda mitt mående, min sårbarhet får inte existera i andras ögon. Jag är chockerad över hur lite det skulle ta för att förgöra mig, därför måste jag skapa detta skydd, jag måste försätta, jag kan inte låta mig förgöras, inte utan en fight!

Drömmar skrämmer mig, nästan varje natt är det något nytt och jag vaknar upp och mår fysiskt illa över vad jag har genomlidit under natten, samtidigt är jag ofta glad att det inte är sant, om det nu inte är dom där drömmarna när Samuel på något magiskt sätt inte är död, allt var bara ett sätt för honom att undgå den svenska skatten.

Nattens dröm som fick mig att vakna i panik var min pappas död, jag kom hem till mitt barndomshem och hittade tre kroppar, en i badkaret, en ute på balkongen och en i min brors säng, alla kroppar var förvridna och nakna, jag kunde inte se ansiktet på någon av dom men jag visste att det hade hänt min pappa något fruktansvärt, han hade blivit mördad, kroppen i badkaret var dränkt och man kunde inte se ansiktet pga av kroppens konstiga position, kroppen på balkongen var vriden så att huvudet låg invridet mot magen och vänd upp och ner med böjd rygg , kroppen på brors säng såg helt vidrig ut, och jag frågade min bror som kom ut ur rummet vad som hänt, han grät och förklarade att pappa vad död men att han inte heller visste vem ut av dom det var. Jag bestämde mig för att vänta tills mamma kom hem innan jag skulle berätta vad som hänt min pappa, hela dagen och kvällen gick, jag och Devin hade en gammal vän på besök, min bror tvingades av någon anledning att vara kvar i hans rum med den döda kroppen som kanske var vår pappa, det gjorde så ont i mig i att se Daniel, bror var några år yngre än han är idag, kanske runt 12 års åldern. När klockan närmar sig fem så ringer jag mamma för att kontrollera att hon är på väg hem från jobbet, får då reda på att hon är på gotland och farmor blir förvånad över att jag inte kommer ihåg det. Då visste jag att jag skulle bli tvingad att berätta för henne själv, att hennes man är död. Jag bad henne sätta sig ner och försöker hålla rösten stadig och berättar vad det är jag ser hemma. Mammas skrik i telefonen var precis samma skrik som hon hade då jag berättade att Samuel var död. Ett skrik som jag kommer ihåg som om jag hade hört det för en sekund sedan. Medan jag pratar med henne så går jag runt bland kropparna och försöker förklara hur dom ligger, då ser jag att den kroppen på balkongen rör sig, jag ser hur en handen långsamt försöker röra sig, jag springer mot fönstret och ser hur huvudet rör sig och hur min pappas ansikte kommer fram. Jag blir så jäkla förbannad på mig själv över att jag har låtit kropparna ligga hela dagen, utan att kolla om någon lever, men dom skrämde mig, förvridna och att jag inte visste vem som var han, jag var rädd. Pappa är helt utmattad och har nästan inget fett på kroppen, han är svag och jag stödjer hans sargade kropp och ropar på Daniel att han måste hämta vatten. Mamma är kvar i telefonen och gråter av lycka över att han lever. Även om jag vet att han andas så förstår jag att han är skadad, jag var tvungen att få hjälp fort men självklart fungerade inte telefonen och paniken över att han inte skulle klara sig sprider sig snabbt. Nu hoppar drömmen lite men dom två kropparna som är kvar är min pappas fiender, dom hade försökt mördat honom och nästan lyckats, men han slog tillbaka, han klarade sig, den i badkaret hade lyckats döda men den i Daniels säng hade bråkat så hårt med pappa att efter att han lämnat pappa på balkongen hade självdött på Daniels säng.

Drömmen är jobbig eftersom att jag påminns av döden, att jag förlorar dom jag älskar, den är jobbig eftersom att jag påminns om alla dom samtal jag har fått haft med människor då jag har fått berätta om Samuels död, hört deras darrande röster och sorg, jag känner hjälplösheten, minnena om Samuels döda kropp som för alltid finns på min näthinna, mitt samvete spelar stor roll i denna dröm, det äter upp mig inifrån.

Min pappa klarade sig, han kom tillbaka från dom döda, det gör inte min Samuel. Men jag måste uppskatta och förstå att varje dag med mina nära är en gåva, en gåva jag måste ta hand om och vårda ömt.

Idag är Dev 9 månader, han har funnits i mitt liv i tre kvartal. Han står här bredvid mig och vill pilla på tangenterna, vilket han inte får och hans mamma säger tydligt och bestämt NEJ, efter kanske 4 försök ger han ifrån sig ett ljud i protest och tycker lite synd om sig själv, men lyssnar faktiskt och går vidare längs bordskanten. Tanken om hans födelse får mig alltid att tänka på hans pappas död, Samuel dog 5 veckor och 5 dagar innan Devin föddes, så även om jag firar Devins födelse(månad) idag så känns det jobbigt att jag exakt får reda på hur länge Samuel har varit död, 9 månader, 5 veckor och 5 dagar. Jag längtar tills den dagen då man sluta räkna hur många månader sitt barn är, då kanske det går flera veckor, kanske månader innan jag av någon anledning tvingas få reda på hur länge exakt min älskling varit borta från mig.

Men vetskapen av detta skall inte förstöra min dag för det. Mitt lilla gullegull är 9 månader, vi ska träffa MP innan han börjar jobba, sen skall vi åka till John och Jill (Jihn och Joll) fixa mina svarta naglar och dra en rulle, kanske ansluter sig några flera av gänget sig under kvällen, Linda? Robin? Devin kommer få umgås med människor som älskar honom, som skulle dö för han och det måste ändå räknas som en rätt bra födelsedagshäng.

Tänk att för 9 månader sedan vid den här tiden så hade vi nog precis kommit upp till BB, den vistelsen önskar jag inte någon och aldrig har jag känt mig så ensam och illa behandlad som där då jag hamnade på någon speciell avdelning pga av att Samuel precis hade dött. Då tror man ju att man skall få mer stöd, men icke sa Nicke. Utan mitt lilla under till bebis som låg nära mig hela nätterna och dagarna hade jag nog fått ett utbrott och skallat pannan blodig inne på toaletten för att sedan slänga iväg alla matbrickor på personal och väggar, och sedan skutta ut i sång från Ronja Rövardotter och med ett leende som bara en psykskadad Sara skulle kunna ha. Men som sagt, jag hade nu mitt lilla under som faktiskt bara har mig nu, jag är hans allt. Utan mig har han inga föräldrar, föräldralös. Om det så är något jag skall göra i detta liv, så är det att se till att det sista som händer, är att min son blir föräldralös.

Jag tog en bild på BB på det hörn där pappa Samuel antagligen skulle ha suttit och tittat på sin familj. Jag letade efter tecken från hans ande i fotografiet men fann aldrig något, men det kommer alltid vara din plats ändå, även om jag inte ser dig.

Men nu skall detta bli en dag av glädje och sorg, för det är min och Devins verklighet, men med hjälp av nära och kära så tar glädjen över mer och sorgen får mindre utrymme, men aldrig kan den försvinna och det är något jag lever med. Men jag lever iaf, och det gör min 9 månaders son också!

Nej nu har jag inte tid att skriva mer för Devin har hittat ett hårstrå på mitt golv, ni som känner oss vet hur Devin reagerar på minsta lilla fläck, prick eller annat som står i hans väg till ett perfekt golv, bord eller annat. Nu säger han till på skarpen till mig:

 - Mamma kom och plocka bort det direkt, jag kan inte fortsätta med något förrän vi har fixat upp den här situationen!

Mamma lyder men är rädd för vad som händer om han redan vid denna ålder är ett städfreak, hur blir han om 10 år? Jag som hatar att städa…

Ett minne

En av många resor upp till östersund gjordes av mig och Samuel i början av min graviditet. Vi körde då min dåvarande bil, en liten C1.

När bilen varnade för att tanken snart var slut så sa jag till Samuel att man kunde köra 10 mil (10 liter?) till. Men detta stämde inte riktigt, det gällde visst pappas Volvo, och inte min lilla pärla. Mitt ute i skogen, mitt i natten så lägger bilen av. Det roliga var att vi precis några timmar innan hade pratat det, jag kunde inte förstå hur folk kunde få soppatorsk, för det hade jag då aldrig fått det. GPS’en visade att det fanns en bensinmack ca 3 km bort så vi bestämde oss för att putta bilen dit, Samuel började och slet som ett djur, jag peppade och var livrädd för björnar och vargar som kunde komma och ta honom, efter 1,5 km så sa jag att jag kunde göra lite så att han kunde få vila, först sa han nej men envis som jag är så fick jag min vilja igenom. Jag hann säkert putta 20 meter när det kommer en bil som faktiskt stannar, han tittade på Samuel och undrade vad han var för en man som låter sin tjej putta haha. Han bärgade oss den bit som var kvar till bensinmacken och fasiken va vi skrattade åt att bilen lyckades komma precis när jag puttade, Samuel som var den mest omhändertagande killen såg ut som en riktigt mansslusk sittandes bakom ratten. Samuel berättade denna historia många gånger efter och alltid skrattade vi gott, min fina Samuel, jag saknar ditt skratt, dina skämt, våra skämt…

En gång sa Sara till MP att hon hade en dröm, drömmen handlade om henne och en brutal HUMMER. En dag frågade MP Sara om hon visste vad dom skulle göra på lördag, Sara fick ett stort leende och nyfikna ögonen och frågade med stor entusiasm vad MP nu hade hittat på. MP log och berättade att han, Sara och Devin skulle få åka HUMMER på lördag.