Denna dag kom med solsken och det blev en mysig dag med delar av gänget, Jag, Dev, Linda, John och Jill tog en promenad i Vendelsö, åt mat på Mias, även Dev fick en liten barnmeny med potatis, lingon och köttbullar, sedan åkte vi och köpte glass och åkte hem till oss och satt på balkongen, Dev fick självklart också en glass och blev helt salig när han åt den, och nåde den som tar hans glass, då sa Lille ifrån. Senare anslöt sig MP också och vi kollade alla på Bolt medan Devin sov inne i sovrummet.

Nu är natten här och jag kämpar med varenda cell i hela min kropp för att inte gå ner i en svacka, tårarna ligger och vill tränga ut men jag kämpar så för att minnas min fina dag, med fina vänner och mitt finaste finaste barn som varje dag får mig att uppleva, att se, att höra. Utan Devin hade jag inte varit kvar på jorden, jag lever för min Lille, och jag suger i mig varje sekund som jag känner kärleken.

Jag hatar nätter, jag hatar tystnaden, jag hatar ensamheten, jag hatar att jag inte kan fortsätta vara glad, sluta tänka negativt och uppskatta min fina dag, min fina unge, min fina unge som leker på filten, med glassen i handen, jag lever för dig och för din pappa i himlen, saknar dig älskling

Igår sa Devin sitt första ord [10 månader och 4 dagar gammal], Lilles första ord är nog en överraskning för oss alla som känner honom. Det var inte mamma, mormor, morfar, Linda, John, Jill, Robin, MP, lampa, sko eller nåt ord som han hör flera gånger dagligen och intresserar sig för. Ordet som kom ur hans mun var Elsa, alltså en katt, min mammas och pappas katt. Devin har valt en jäkla katt?? Jag och alla omkring honom kämpar så hårt för att han skall säga våra namn, men neeeeej! Devin är så fascinerad av Elsa och han kan inte få nog av henne så fort är i närheten av honom. Men hon håller sig på avstånd. Jag som pussar och kramar få Lille får ingenting. men vad gör man när man har en underbar unge som inte är lik nåt annat jag någonsin sätt. Min sons första ord var Elsa och det får man väl vara stolt över ändå, jag ska iaf verkligen försöka haha

Ikväll gick jag ut till "gästrummet" för att lämna in lite av Devins grejer som han inte använder längre, där i hörnet står det en kartong, med lite av dina saker, resten av allt fick din familj. Jag tog ditt örongott från kartongen och höll det nära mig, jag tog upp dina gamla uppsatser och drogs tillbaka till den underbara tid jag fick ha med dig min älskade. ikväll skall jag skratta med dig, åt våra tokiga stunder, med glädje finns du in mina tankar ikväll.

"meeeeeeen bääääääeeeeiijjjjjb" haha kommer du ihåg

idag skrattar vi, du och jag, precis som det va och borde fortfarande vara. Jag minns ditt skratt och det betyder mer än nåt annat just nu. Jag saknar dig och minns dig med det leende som bara du kan få fram ur mig.

Kan ni tänka er dom här två när Devin fyller 18 år och Robin är 41 år, han har 40 års kris och skall lära Devin aaaallt han kan

The Godfather and The Godson

Idag har jag och Dev varit på BVC. Lille vägen 9100 g, är 75 cm lång och hans huvudomfång ligger på 46 cm

[V=VIkt L=Längd H=Huvudomfång]

nyfödd 080818
V: 2855 g L: 50 cm H: 34 cm

1 månad
V: 4160 g L: 55 cm H: 37 cm 

2 månader
V: 5200 g L: 59 cm H: 39 cm 

3 månader
V: 5930 g L: 63 cm H: 40 cm

4 månader
V: 6770 g L: 66 cm

6 månader
V: 7530 g L: 70 cm H: 43 cm

8 månader
V: 8370 g L: 71,5 cm H: 44,5 cm

10 månader (från idag men han fyller imorgon om man skall vara exakt)
V: 9100 g L: 75 cm H: 46 cm

Efter besöket tog vi en tripp till Babyland och inhandlade roliga klossar att leka med, leksak som spelar musik då han älskar att dansa och även en gåvagn. Den var otroligt bra tyckte Devin som tog sig runt i vardagsrummet gående, den kräver lite träning men det fixar han snart. Dev var jätte trött när vi kom hem men jag var ju bara tvungen att skruva ihop gåvagnen direkt och "låta" han pröva, vilket slutade med en trött och gråtade unge och en mamma med lite dåligt samvete över att hon bara var tvungen att filma direkt, men bara lite dåligt samvete, bara lite :D

Kvällen avslutades hemma hos John och Jill, där gudfar Robin och Kim också var. Det blev många skratt om svampar och Devin fick också klä ut sig till en söt Hawaii pojke

En underbar söndag, tack vare väldens underbaraste lilla familj med mammor som är underbara vänner och ungar som är lika goa som Devin. Denna lilla familj berikade min och Devins söndag med att bjuda med oss till leklanden Andy i Sickla, det va kö långt ut eftersom att vi inte var dom enda som ville dit en regnig dag som denna och ljudnivån var högre än dom flesta fester jag vart på, men oj va kul vi hade och jag vill tillbaka igen så fort som möjligt

Tack Jessica, Caroline, Dexter och lilla Wilton för en grym dag

Dexter, Caroline, Wilton, Devin, Jessica, Dexter, Devin och Dexter

Mamma och Devin åker rutschkana, mamma har nog mest kul

Jag har en ensamhet som ingen kan hjälpa mig med, inte ens mina vänner, inte ens min familj och inte ens min egen son. Ensamheten är här nu, den sitter bredvid mig i soffan med sitt äckliga leende, den glor på mig när jag äter, varje natt när jag ska sova så gör den allt för att störa, jävla parasit! Men den är för alltid min jävla parasit så det är bara att vänja sig. “Keep your friends close but your enemies closer” har fått en ny innebörd.

En pågående mörk period trycker ner hela min själ i ett stadium där mitt mående skiftar mer än vanligt, väldigt mycket mer. Jag är så känslig, minsta lilla ting får mig att åka ännu längre ner i det svarta hålet. Jag får tvingar mig ut på saker och ting, jag får klistra på ett falskt leende, hela jag skriker och tårarna sprutar, men det är det ingen som ser eller hör. Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att jag har många människor omkring mig som självklart ställer upp i vått och torrt. Men jag saknar något som inte finns längre, hela min kropp skriker efter Samuels famn, jag vill prata med honom, jag vill vara trygg och inte ensam längre. Jag letar och letar efter något som får mig att känna igen den känslan så gott som det går, en kram från en vän, ett roligt samtal, en blick, ett skratt. Men inget av det är egentligen det jag helst av allt vill ha, borde ha, han skulle varit kvar här hos mig.

Men så är inte fallet, min älskling är uppe i himlen och dansar bland molnen till världens bästa trance- och technomusik, han har ett splitter nytt kök med dyra pannor och kastruller som han lagar sagolika måltider till alla hans nya och gamla vänner, han känner hur han äntligen är hel och kan skratta med ett leende som faktiskt är äkta och må bra ända inne i själen, även ifall han saknar hans nära här nere på jorden så ser och förstår han den större bilden, den som är alldeles komplicerad och stor för oss simpla jordlevande människor att förstå sig på. Min älskling påbörjade ett arbete här på jorden med att hjälpa människor, och jag vet att han fortsätter det arbetet, precis som här nere så påverkar han själar på ett sätt som inte vi ser så ofta.
 
Min vackra underbara älskling, haha ditt ego är nog stort när du kickar över min axel för att se vad jag skriver, men jag är faktiskt fullt medveten om att även en ängel som du faktiskt också har dåliga sidor, precis som alla oss andra. Kommer du ihåg den gången vi bråkade? Jag vart så förbannad på dig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag stod bara och stampade och ville klösa dig för att du var så otroligt irriterande, och då drar jag till med det värsta jag kan komma på, för att verkligen gå på dina nerver. “BAJSKORVSVARTSKALLE” är det som flyger ur min mun som en liten 5 åring, och du börjar gapskratta åt din fjantiga lilla flickvän, det skrattade vi åt många gånger efter och du berättade det med ett malligt leende för vänner och bekanta, och jag fick skämmas varje gång vilket du visste och njöt av haha.

Så vad skall jag i detta skede göra, för att ta mig ur denna svarta och mörka period, jag vill stänga in mig, och plåga mig själv med ensamheten, för jag måste vänja mig. Men min andra lilla älskling som kryper runt här på golvet, han ställer sig upp och håller i TV bänken och diggar till musiken, han har ärvt både taktkänsla från sin mamma och sin pappa. Första gången jag och Samuel dansade tillsammans, så rörde sig våra kroppar som en, vi var som gjorde till att dansa med varandra, båda kände takten som om den var en del av oss, musiken blev vi ett med, det var inte stötigt utan det var helt enkelt perfekt, Samuel sa medan han satte båda händerna på mina höfter, se: våra kroppar rör sig precis likadant, sen tog han tag i mig med all sin kraft och vi försvann in i dansens och musikens magiska värld. Tillbaka till Devin som inte ens är 10 månader och redan dansar, han förtjänar mer än en mörk och stängd mamma. Idag satt vi båda två i badkaret, hans lilla kropp och hans plaskande händer, ett leende som får hela min själ att smälta, dom två tänderna som kommit fram på underkäken. Jag fylls med sådan kärlek varje gång som jag stannar upp och bara gör något för oss två, som att ta ett bad tillsammans, plaska tillsammans, busa tillsammans, sjunga tillsammans och självklart den nya leken, klappa händerna tillsammans. Jag önska att Samuel kunde vara med, det är jobbigt att hela tiden känna att något saknas, jag är aldrig helt nöjd, aldrig fullkomligt hel, jag är aldrig lycklig. Tiden läker alla sår, ja självklart kommer det bli lättare med tiden, men aldrig kommer saknade efter min älskade försvinna, varje gång jag ser på min son kommer jag påminnas av vad som togs ifrån mig, ett liv som jag så länge drömt om, där vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar bara slets bort under mina fötter.

Dom mörka perioderna är jobbiga och hårda, jag är inte mig själv och jag kanske till och med sårar människor omkring mig bara för att dom inte kan ge mig det jag vill ha i denna stund. Jag har blivit en känslig själ, som ser och hör saker som inte andra gör. Jag känner och mår på ett sätt som skulle skrämma många om dom visste. Men det är pris som jag får betala.
 
Jag vet inte hur nästa steg i mitt liv kommer se ut, jag hoppas så att det är något ljust, för just nu skulle det verkligen sitta bra med något glatt.

igår åt jag och MP middag och sen såg vi på en film om en kille som hade en docka i naturlig storlek till flickvän, helt skadad film men vi fick oss ett och annat skratt. Efter den så satte jag på Wolverine till MP som han ännu inte sätt, jag kände efter ett tag att jag faktiskt började bli trött och valde då att gå och lägga mig innan honom eftersom att jag ändå hade sätt den tidigare.

Det var otroligt skönt att ligga i mitt rum, i min säng, med Devin bredvid i sin säng och känna att det satt någon utanför och kollade på TV, ett underligt lugn spred sig i min kropp och jag somnade hur snabbt som helst. Det är konstigt hur så små saker kan göra skillnad, hur jag kan känna mig trygg över att MP kollar på TV i rummet bredvid. Men oavsett så är jag så otroligt tacksam över att fått en natt där jag somnade snabbt och utan massa ältande och ångest. Jag och Dev har idag spenderat dagen med att gå runt i Farsta Centrum och letat present till Devins Farbror Anton (Samuels lillebror) som tar studenten imorgon. Tror nog både jag och Devin är riktigt nöjda med vad vi hittade. Imorgon blir det alltså studentfest för mig och sonen i Uppsala.

Jag går genom djupa skogar och djupa dalar, skogarna är mörka och fuktiga, om nätterna hörs konstiga ljud och skuggorna skrämmer mig. Dom djupa dalarna är ihåliga och bottenlösa, att ta sig upp längst branten kräver mycket svett och tårar.

Sommaren är här och jag borde fyllas med ett ljus som alla andra går och bär på, jag börjar tröttna på att jag inte tar mig ur min svacka, jag börjar tröttna på att vara så känslig, jag börjar tröttna på att ensamheten äter upp mig inifrån

Samuel var min trygghet, mitt hem, min kärlek. Jag var inte ensam. Utan han är jag övergiven och otrygg och jag har svårt att se att det skulle förändras. Självklart påminner jag mig själv om allt fint som finns i mitt liv, men som sagt, jag börjar tröttna på att gå i dom djupa skogarna och dom djupa dalarna. Antingen är allt jätte bra eller så är allt jätte dåligt. Min gråskala av måenden verkar ha slutat existera och kvar är allt svart och vitt. Det är betydligt mer påfrestande att falla snabbt och hårt ner i avgrunden eller kastas upp bland molnen. Att jag skiftar så otroligt markant får mitt mående ur balans och snart känns det tryggare att bara stanna hemma innanför dessa väggar, inte träffa någon och.. och… nej det går ju inte, jag har min underbara son som faktiskt inte har valt om att födas till det här, jag måste göra allt för att han skall må bra.

Efter en helg med vänner, festival, Strängnäs, kusin och sena kvällar så njuter jag av att få vara hemma med Dev, sitter och tittar på min lilla söting som leker med sina leksaker, igår var det morsdag. Jag fick ett jätte finns nattlinne av Devin som det stod världens bästa mamma på. Köpte blommor till min egen mamma, var också iväg och hälsade på Devs gudmor och MPs mamma så det blev en dag full med mammor och blommor från statoil.

Veckan som kommer vet jag ännu inget om men nåt speciellt med Devin vill jag hitta på, ska fundera lite på det.