Jag och Jessica drog ut igår under Prideveckan på tjejfesten, tre våningar, minst 5 barer och flator så långt ögat kan nå, spriten flödade i olika färger och jag och Jessica körde på hårt hela kvällen, det var också uppträdanden med tjejer och deras blottade bröst. Ungarna hade vi lämnat till Caroline så hon var ensam hemma med tre små barn och sina efterlängtade kräftor. Jag la Devin innan jag gick ut och han vaknade inte förrän jag kom hem på morgonkvisten. Jessica är en av min äldsta vänner och jag hade jätte kul, som tur var så blev detta år lite mer kontrollerande än för två år sen, haha både Jessica och Caroline låter mig inte glömma den kvällen. Sara blir serverad kaffe av bartendern i ett hopp om att jag ska nyktra till en aning i slutet, Sara och Jessica ramlar (mitt fel) mm mm. Gemensamt för båda åren är att jag iaf alltid hamnar med den hetaste manliga bartendern, men samtidigt så är det aldrig fel att bli vän med dom, man får alltid lite extra service, and that I like!



Under sista dansen så fick jag för mig att göra en musikvideo, tyckte nog att jag var grymt het då jag och Jessica hade tagit oss upp på scenen för att skaka rumpan.

Devins första ord var "Elsa", han blir helt extas varje gång hon är i närheten, fångade ett klipp där hon faktiskt lät honom röra henne, men bara en snabbis, för hennes egen skull då han inte alltid är för lätt på handen.

I onsdags så spenderade vi ju dagen och kvällen med John och Jill, vi hade då aktiv gå-träning, mamma tog direkt fram kameran ifall han skulle ta sina första steg, inte denna gånge men han är så nära så nära

Vi åkte bil och prata om ingenting, vi kom till rondellen vi Donken, plötsligt frågar Samuel mig om jag älskar honom, jag blev helt ställd, jag frågade varför han plötsligt frågade den frågan. Han svarade att han bara undrade. Jag vred mig lite i stolen, inte kan jag väl säga det ännu, det hade ju inte gått så långt tid, även ifall jag visste att jag självklart redan gjorde det så var det svårt att få ur mig orden. Han frågade igen och jag mumlade fram orden. Samuel skrattade och sa att det kändes så rätt. Nu i efterhand så är det konstigt att jag inte väntade mig något tillbaka, på nåt sätt så räckte det just då, där i rondellen, att han visste att jag älskade honom. Under veckan så fick jag ett sms där han frågade om jag älskade honom, jag svarade att jag gjorde det. Då skrev han att han tyckte att jag kunde faktiskt säga det ibland, för han gillade att höra det. Jag tyckte ju att det räckte med att han visste att jag älskade honom, men han nöjde sig inte, flera gånger vill han höra att jag älskade honom under veckans gång.

Till helgen så skulle jag på fest med jobbet. Jag får då ett mms från Samuel, han hade spelat in en ljudfil och skickat till mig. Jag hörde inte vad han sa så jag gick iväg för att lyssna 

“Det jag vill säga är det Sara, jag tror att jag älskar dig faktiskt och det jag känner för dig just nu, det är väldigt speciellt och jag är väldigt säker på att jag känner rätt, så vi ses sen. Puss Puss, jag älskar dig”

Jag kommer ihåg att jag sa till Cilla, han älskar mig, han älskar mig! Jag var lyckligast på denna jord, Samuel var min och jag var hans, vi älskade varandra, jag kunde inte förstå hur bra allt var, vi hade hittat varandra och vi kände likadant. Att träffa någon man älskar, som älskar en tillbaka får man aldrig ta för givet, kärlek är något som är begränsat och varje dag man får med dom man älskar är en gåva.

Idag har jag fått kärlek från min son, min vänner John och Jill. Det uppskattar jag, jag tar tillvara på det. Men kärleken till en partner är utom alla gränser, det är något jag inte längre har, det är något jag har förlorat, min skyddsängel Samuel älskar jag, men vetskapen av att jag aldrig mer kommer få höra hans röst “jag älskar dig gumman, jag älskar dig verkligen” det gör ont djupt in i själen, och tanken av att kunna hitta en ny partner, som älskar mig tillbaka känns långt borta och nästa oåtkomligt.

En ny vecka har börjat, vilket oftast inte påverkar mig speciellt mycket då jag har lördag hele veckan, men jag börja känna att ledigheten börjar ta slut, att snart börjar ett nytt liv där Devins skall lämnas och hämtas på dagis varje dag. Jag och Samuel pratade om det där med dagis, han sa att det var bra att han jobbade som han gjorde nu då han jobbade vissa helger, och var då ledig vissa veckodagar. Han kunde börja väldigt tidigt ibland och var då även hemma tidigt, och ibland började han väldigt sent på morgonen. Vi hade tillsammans kunnat fixa så att hans dagistid blev begränsad, precis som många föräldrar önskar, speciellt i början när dom är så små. Han hade kanske kunnat gått på dagis 4 dagar i veckan, och vara där i 6 timmar. Som ensamstående blir det helt andra planer, många har erbjudit sig att hjälpa till om det krävs, men även dom har ju också tider att passa med sina jobb. Inget blir lika perfekt som jag och Samuel hade fixat, han lämna sent, jag hämta tidigt, eller tvärt om.

Som tur var så känner jag mig ändå väldigt trygg med att lämna min son på förskola redan nu (i september) Jag jobbar själv inom förskola så jag vet hur barn reagerar i olika åldrar och även ifall åsikterna delar sig bland många människor så har jag inget val, självklart hade jag varit hemma med Devin i ett år till, men jag vet också att den inskolningen är svårare för barnet, men nu om någon gång är det otroligt viktigt att pengar kommer in, innan var vi två. Det är vi nu också, men den ena av oss har inte fyllt ett år ännu och tjänar inga egna pengar, så det är jag som är försörjaren i det här huset. Vad som än händer så får det inte hända nåt med mig, jag kan inte lämna Devin föräldralös. Ingenting får hända Devin för jag lever enbart för honom. Jag tänker på svininfluensan, hur han är för liten för vaccination, att han precis skall börja på dagis den månaden som forskarna tror att viruset bryter ut på riktigt.

Jag är konstant rädd för döden, att någon snart dör igen, att jag dör så Devin inte har någon förälder i liv, att Devin dör. Varje natt förbereder jag mig på att hitta en kall bebis i sängen när jag skall kolla om han andas. Jag kan fortfarande känna hur Samuels hud kändes under mina läppar när jag kysste hans panna, Hur han såg nästan liten ut när han låg under det vita täcket, Hur han vackra händer inte längre var så vackra, hur han låg där framför mina ögon, hur jag kunde skrika och slita i honom utan någon reaktion, hur hans bara var en kall och känslolös sak som inte svarade när jag bad på min knän om att han skulle komma tillbaka. Samuels döda kropp är ett minne som aldrig kommer försvinna, men jag kommer aldrig ångra att jag valde att se honom, det har hjälpt mig i att acceptera att han inte finns här på jorden längre, att hans kropp faktiskt är död, inget blod som pumpar hans hjärta, bara något kallt, nästan ömtåligt. Samuel var inte en kall och ömtålig person, därför var nog det som låg framför mig så otroligt främmande. Det var inte så det skulle vara.

Snart börjar min son på dagis, hans pappa är död och kan inte hämta honom, hans mamma måste se till att vi har mat på bordet och en bra framtid, så mycket kan hända när han är där, svininfluensan men även andra olyckor som barn kan råka ut för. Det får inte hända mig något, Devin måste känna sig älskad, om jag skulle dö idag vet jag inte hur Devin kommer må i framtiden, detta underbara barn har inte bett om att få bli född, Det var mitt och Samuels beslut. Samuel vakar över Devin från himlen och det är mitt jobb att vaka här, men en epidemi är inget jag har kontroll över, att en pedofil kommer och tar honom är inget jag har kontroll över, att han sväljer en leksak och slutar andas är inget jag har kontroll över, att förskolan börjar brinna är inget jag har kontroll över. Det finns så otroligt mycket som kan hända mitt underbara barn, och det värsta är nog att jag egentligen bara sitter och väntar på nästa tragedi. Det kan alltid bli värre.

Jag har kvar Samuels böcker sedan hans utbildning till behandlingsassistent. En av böckerna tog jag upp för ett tag sen och hamnade av en slump direkt i ett stycke som talade till mig, boken är skriven av Johan Cullberg och heter Kris och utveckling.

"Då någon person som man står nära dör kan sorgen upplevas som fysisk smärta, som om en bit av det egna livet vore avskuren. Hur man reagerar på en sådan förlust är bland annat beroende av den roll den döde spelat i den efterlevandes livsbalans, hur mycket av tillvarons mening, innehåll, trygghet eller bekymmer som var upphängt på den andres existens. Man har visat att när en kontrahent i ett äktenskap dör ökar dödlighetsrisken statistiskt sett för den efterlevande under de närmsta åren. Man kan tänka sig flera orsaker till detta förhållande. En viktig faktor är dock den tomhetsupplevelse som händelse kan utlösa och som därigenom sänker vitaliteten, något som man vet påverkar benägenheten att få fysiska sjukdomar.
Den sjukligt djupa och långa sorgereaktionen är vanligen ett kännetecken på ett bandet mellan den döde och den efterlevande hade   s k symbiotiska drag, dvs de levde i ett ömsesidigt djupt beroende och ofrihet. Sorgereaktionen blir desto svårare att komma ur eftersom livet tidigare i så stor utsträckning levdes genom och med skydd av den andre. Den kvarlevande känner nu att möjligheten att uppleva en meningsfull tillvaro utan den andre är obefintlig."

Den fysiska smärtan sitter i mitt bröst och i min hals. Jag är halv utan Samuel. Samuel var hela mitt liv, vi bodde tillsammans, jag träffade honom varje dag, han skrev säkert 20-50 sms när jag var på jobbet (folk undrade hur vi kunde ha nåt att prata om när vi kom hem eftersom att vi hela dagarna höll kontakt) Jag somnade och vaktade upp vid hans sida, han var min framtid. Han var min trygghet, ingen kunde skydda mig som honom (jag fick en gång ett telefonsamtal från en kille som ville ha tag på Samuel eller hans bror, han hotade mig om jag inte såg till att dom hörde av sig, Samuel var lugn mot mig när jag berättade och sa bara vad jag skulle säga om han ringde igen. Senare fick jag höra en inspelning som han gjorde när han pratade med den här killen, hur förbannad Samuel var över att någon hade kontaktat hans flickvän, hans gravida flickvän dessutom, samtalet slutade med att killen backade med darrande rösten, och han lovade att aldrig mer kontakta oss, vilket han heller inte gjorde) Jag behövde aldrig vara rädd, hans kärlek tog hand om allt. Han fanns för mig när jag inte ens bad om det. Han ställde upp för alla omkring honom. Samuel tog med sig en bit av mig upp till himlen, och tills vi ses igen, kommer jag aldrig känna mig hel.

Till vänner, familj och läsare. Det är svart just nu och jag stänger in mig, all kraft går till Devin.

Torsdagen var barnens dag, jag och Devin åkte till Jessica, Carolina, Dexter och Wilton, vi grillade och hade det mysigt, Dev åt två hela grillade korvar helt själv med sina händer. Sen gick vi iväg till ett dagis efter stängning och lät ungarna leka av sen, senare på kvällen så satte sig alla mammor runt ett bord och drack vin, åt ost och kex, prata, skratta. MP kom också förbi senare och satt med till slutet av kvällen (visst låter vi vuxna?)
 
Dagen efter blev det god frukost och nu ligger Devin och sover i sin säng här hemma, jag ligger på soffan och fantiserar om en fet hamburgare.

Dagarna går, årsdagen blir mer och mer ett minne, men ett starkt sådant, näst intill overkligt. Att använda ordet “månader” är nu förbi, ordet “år” är det som gäller. Det känns nästan som om det inte gör dig rättvis, om du har varit död i år så betyder du på nåt sätt inte lika mycket längre för andra, det låter som något i det förgångna. Jag vill att det ska vara en sorg, jag vill att din död skall vara svår. Jag vill känna lidandet. Inget om dig ska gå världen lätt förbi, saknaden av dig skall kännas, det är du värd. Du är värd allt. Jag lever för att du gav mig vår son, jag lever för dig! Jag tar hand om allt här nere, så tar du hand om allt där uppe, tillsammans men ändå så långt ifrån.

Efter tiden vid minnesplatsen körde mina föräldrar mig och Dev hem, innan hemgång åkte vi förbi MP på Statoil, han skulle både jobba kväll och natt så jag visste att han skulle vara vaken och prata med mig i telefon som vi brukar. Jag tog två filmer, en rolig harmlös sak och en som jag redan sätt, det är mycket död i den och första gången jag såg den fick jag en ordentlig ångestattack. Den andra filmen tog jag lite för att jag ville känna av att han är borta, jag ville känna att även om ett år gått så är saknaden och sorgen kvar.

Men natten blev inte som jag tänkt mig, först mata och lägga Dev efter en mysig eftermiddag och kväll med sin mormor och morfar, sen sitta vid datorn och gå igenom allt från bloggar till att läsa tidningen, sedan satte jag på komedifilmen, känner att jag är väldigt känslig och reagerar för minsta lilla även i denna film där föräldrarna var döda. I mitten av filmen ringer MP och vi pratar en stund, sen bestämmer vi att jag skall ringa upp när filmen är slut. Sagt som gjort, vi hinner prata i ca en halvtimme innan det börjar.

MP ber mig vänta lite och jag tror som vanligt att det är en kund som kommer fram, men istället hör jag hur han blir rånad. jag hör hur dom pratar, säger vad dom vill ha, jag hör MP svarar med en kaxig röst och jag blir panikslagen, även ifall jag hör det jag hör så kan jag inte tro det. MP förklarar att dom inte kan få tag i kontanterna och jag hör hur rånarna börjar bli frustrerade, sen hör jag MP röst och det bekanta skramlet från glaset dom har med mynt vid kassan,
"-Här! Ta det här, det är dom enda kontanterna som ni kan få tag på" Efter ett tag avbryts plötsligt samtalet och paniken växer något otroligt, dom kommer skada honom, dom kommer döda honom för dom kan inte få tag på det dom kom efter. Han kanske redan är död nu?

Inte en gång till? Jag kan inte förlora någon nära mig igen? På samma jävla dag? Hur fan kan du göra så mot mig?

Jag väntar ett tag innan jag börjar ringa till MP’s telefon, den är avstängd, jag letar upp numret i panik till Statoils och säger om och om igen, snälla inte igen, snälla inte igen, snälla inte igen. Jag får upp numret efter ett tag och ringer, det är upptaget. Plötsligt ringer telefonen, det är MP men det går bara fram en signal innan det avbryts. Jag bestämmer mig för att ringa polisen, MP behöver hjälp och det där var hans signal till mig för att förstå att det inte stod rätt till. Jag tvekade en stund innan jag bestämde mig, jag måste ringa polisen. Jag lyfte luren och skulle precis slå 112 när MP ringer igen, jag svarar i panik med tårar sprutandes

-Jag mår bra men blev precis rånad, polisen är här nu och jag ringer igen så fort jag kan.


En lång timme väntar, tillslut smsar jag MP  och skriver att han måste ringa upp, att jag är i ett tillstånd som inte är bra för mig själv. Ett tillstånd i panik där jag inte vet vad hans “bra” innebär. Han ringer upp, han är inte skadad, han blev hotad med kniv, gärningsmännen är redan gripna, dom hade bara fått tag på cigg, macken var nu stängd. Jag ber honom i panik att genast komma hem till mig. Han kunde inte komma nu. Jag sa att då kommer jag ner med Devin direkt för jag var tvungen att se själv att han levde och mådde bra.

På med kläder, upp med Devin som var glad som en solstråle. Ner med välling i väskan, ner till bilen och ner till Statoil. Hela macken är avspärrad med tejp, jag ser MP inne vid kassan och tar mig under avspärrningarna med Devin i famnen, inne står flera väktare som antagligen undrar vad ett litet barn gör uppe vid den här tiden, men skulle dom veta att jag för exakt ett år sedan förlorade hans pappa så skulle dom säkert förstå varför jag i panik måste se att min fina vän mår bra. I MP's famn kommer lättnaden, det hände inte igen. Han blev inte skadad och jag verkar mer förstörd än honom även om han precis har varit med om något dramatiskt och påfrestande.

Väl där berättar han att han la på luren för att han inte ville att jag skulle höra hur han blev rånad, han visste hur förstörd och orolig jag skulle bli, han ringde en signal för att han var på väg att ringa mig först för att berätta att han mådde bra när han kom på att han faktiskt måste ringa polisen först. MP ville jobba kvar natten ut och jag bestämmer mig för att lägga Devin i vagnen och låta han sova i personalrummet så att jag kunde vakta MP så att inget händer utan att jag iaf är där, för jag tänker inte förlora någon igen, och speciellt inte denna dag av alla dagar. Han ser hur skärrad jag är och säger till sin chef att han åker hem istället vilket alla tycker är en väldigt bra idé efter det han har varit med om. Väl hemma hos mig blir allt mycket bättre, vi pratar länge om rånet och även om när Samuel dog, jag fick berätta hur jag såg på allt. Åtta på morgonen gick vi och la oss (Devin vakna tio, hurra!). Jag hörde hur MP andades bredvid min sida, och jag var så glad över att han levde.

Tänk om jag också hade fått känna det här med Samuel, tänk om han hade levt. Tänk om, tänk om, tänk om.....

(ingen av oss kan förklara hur hans telefon var avständ när jag ringde, för det var den inte, eller hur det var upptaget till Statoil när jag ringde, för det var det inte. Men hade telefonen ringt när dom var bakom kassan så hade dom säkert tagit den med, eller blivit rädda av att telefonen ringer till Statoil och få panik och göra något värre än att bara sno saker)

MP utanför sitt jobb på väg hem efter ett annorlunda arbetspass
och en konstig Sara som måste dokumentera med en liten bild

En kväll med dig min älskade, vänner som alltid finns vid min sida, minnen och skratt om ditt liv, tårar om saknad och känslan som aldrig kommer försvinna, kärleken till dig. Tack Robin, Linda och Jill för att ni kom och satt vid min sida, tack till mina föräldrar som låter Devin få vara ett oskyldigt och ovetande barn en dag som denna. Tack för alla fina kommentarer och sms, även om jag inte har svarat just nu så uppskattar jag det mer än ni anar.

I ett år har du fattas mig, jag minns det som igår, idag skall jag sörja dig och dom dagar vi borde haft, att din son aldrig kommer få höra ditt skratt och att din kärlek och värme har gått världen förlorad.

Dom första månaderna efter Samuels död gick många timmar till att tankarna flög iväg utan min kontroll och jag kunde hamna i ett tillstånd där tiden försvann och fantasin om att Samuel kom tillbaka fladdrade snabbare än ljuset hastighet framför min hornhinna, jag kunde inte kontrollerna detta utan dom tankarna tog över totalt, när jag "vaknade" upp och märkte av vad jag precis hade tänkt på, då kommer illamåendet, smärtan i bröstet, ilskan, sorgen och hopplösheten, känslan av att börja om från rutan ett i sorgearbetet är stark just då och oftast är natten eller dagen förstörd. I natt kom dessa tanker tillbaka för första gången på väldigt länge och jag chockades över att jag faktiskt inte haft dom på ett tag och att dom bara hade försvunnit utan min vetskap. Dom senaste månaderna har Samuel varit död i min fantasi, även om jag i tanke träffar han i himlen, eller fantiserar runt den tid vi hade eller just runt varenda sekund dom dagarna innan han dog. I natt var jag tillbaka i helvetet, en liten tanke fick andningen att öka, det svartnade för ögonen, smärtan kom och jag ville bara bort, bort till min Samuel, för han skull nu efter ett år komma tillbaka, han har inte varit död utan jag var bara tvungen att tro det av någon anledning.


MP satt fortfarande uppe då jag gick in första gången för att försöka sova, jag hade förberett mig på en hård natt men det blev så mycket värre, jag ville inte att torsdagen skulle komma, jag ville stanna tiden och inte ha en sambo som har varit död i ett år, jag vill kunna använda ordet månader om någon frågar. Ett år kan lika gärna vara tre år, lika gärna fem år. Får jag fortfarande vara allmänt trasig efter ett år? Borde jag ha kommit längre? Borde mitt sorgearbete kommit längre, har jag fastnat med min Samuel, har jag rätten att fortfarande vara vilsna Sara som fortfarande bara fortsätter?

MP fick passa Dev medan jag gick ut i “gästrummet”, jag vet att det gör han orolig när jag försvinner och stänger in mig men denna kväll var bland dom värsta på länge. Jag låg på golvet, luktade på Samuels parfym, detta unnar jag mig väldigt sällan då jag nästan kan känna han, luktsinnet har ett otroligt minne och när jag känner hans doft, då finns hans trygga famn hos mig, jag kan nästa känna hur jag ligger mot hans bröst och har hans starka armar omkring mig. Jag tittade bland Samuels saker jag har där, jag la hans jacka över mig som ett täcke, jag tog upp en bok som han hade då han pluggade till behandlingsassistens, Jag slog upp en sida och kom direkt till “döden av en närstående” jag läste det som fanns och kände igen mig i det mesta, fick se i ord att det faktiskt fanns en anledning till att jag inte har kommit längre på det här året, jag blev tröstad, med Samuels jacka över mig, med hans lukt omkring mig blev jag tröstad.

Jag gjorde ett försök till med sömnen och det gick väldigt bra, tills jag vaknade upp i en pöl av svett, totalt panisklagen och skräckslagen, drömmen handlade inte om Samuel, utan det var mina känslor som sattes i scen och bild. Min rädsla, min otrygghet, min ensamhet. Jag sprang ut till MP som somnat mitt i spelet på soffan, i panik får jag upp honom och in i sängen, snabbt får jag tryggheten av hans armar. Lugnet sprider sig och paniken försvinner. Jag somnar om igen. När Dev sedan vaknar igen så är jag fortfarande skräckslagen, drömmen har påverkat mig på det sätt som det brukar när jag drömmer om Samuel, en mardröm där jag blev psykisk- och fysisk skadad. Jag hatar att vara rädd, jag är rädd så ofta nu förtiden, jag är otrygg.

MP var räddaren i nöden i natt, utan honom hade jag totalt ramlat ihop och skakad okontrollerat. Idag är det mina vänner, familj och son som håller mig uppe, mina vänner har alla erbjudit sig att finnas vid mig, min familj ställer upp som barnvakt då jag idag inte kommer vara stark nog att ta hand om Devin, plus att jag faktiskt vill kunna sörja, släppa kontrollen som jag ibland måste hålla uppe då jag har Devin, jag vill känna att jag faktiskt kan falla idag om så är fallet. MP räddade mig i natt och jag vet att utan mina nära och kära, hade jag aldrig klarat av det här. Samuel är min skyddsängel och jag vet att han är er evigt tacksam för att ni tar hand om hans lilla familj.

Det här är inte sant, jag nästan vägrar acceptera att det är sant, sitter jag här dagen före årsdagen till min älskades död och funderar på vart jag skall åka för att handla klart det jag behöver för minnesplatsen jag har valt ut? Är det det jag verkligen gör?

Tydligen ser verkligeheten ut så, jag ska köpa någon ram, fixa med musik, köpa godis älsklingen tyckte om. Men hur kan det vara sant? Varför i helvete skall det vara sant. Jag vill åka och köpa godis till min älskling och se hans underbara leende av tacksamhet, jag vill ge hans presenter från mig och hans son och se han hålla Devin i sina armar och pussa han som bara en pappa kan. Men istället skall jag sitta på marken, och prata upp till himlen, till naturen, till allt omkring mig, men jag kan bara hoppas att du finns i allt omkring mig, jag kan bara hoppas att du finns hos mig. Men aldrig kommer jag förstå varför jag en dag skulle sitta och fundera på vad jag skall köpa till en minnesplats för min älskade. Det är ju helt ofattbart, tänk om någon hade sagt det till mig för exakt ett år sedan.
 
“Imorgon kommer hela ditt liv förändras, du kommer aldrig se på saker och ting på samma sätt igen, du kommer förlora en del av dig själv och den du älskar mest i hela världen, du kommer få uppleva det svartaste du någonsin kommer se, du kommer tvingas till ett liv i helvetet och i himlen på samma gång, du kommer aldrig igen resa dig helt, du kommer aldrig igen le på samma sätt, du kommer aldrig känna dig trygg på samma sätt, du kommer bli ensam kvar med erat barn, hela ditt liv kommer bli något annat och det finns inget du kan göra åt det”


Samuel jag saknar dig, imorgon är det din dag och idag skall jag förbereda allt för att det skall bli så fint som möjligt, men jag kan inte fatta att det är sant, att du har varit borta från mig ett år, att mitt liv tog en sådan vändning och att jag nu ska sitta på “vår” plats och sörja, när vi egentligen borde leva vårat liv, med kärlek, barn och annat mysigt som familjer gör. Jag hoppas du vakar över mig, för jag behöver dig och ditt skydd, ta hand om vår son och trösta han när inte jag kan, va hos alla dina nära som tänker på dig imorgon, men stanna hos mig på natten, för jag behöver dig bejb. Kyss mig god natt.

Min älskling och skyddsängel med muskler. Han skyddade mig när han levde, och han skyddar mig från andra sidan. Tack älskling, jag älskar dig och Dev mest av allt. Hos dig är jag trygg!

Idag tog jag och Devin en promenad, jag visste redan vår destination innan vi började gå, jag hade gjort i ordningen en spellista på telefonen med två låtar som skulle ta mig dit, två låtar som går in i min själ och skriker ut min saknat efter min älskade Samuel. Vägen var inte lång men varenda steg jag tog var en kamp, minnena kom över mig, jag hade ingen kontroll. Devin satt så glad i vagnen, han skulle bara veta varför hans mamma gick med ett falskt leende på läpparna och tårar rullandes ner för hennes kinder. Jag kunde inte hålla tillbaka även ifall bilarna åkte förbi och säkert kunde se och undra varför en mamma som går med sitt friska och vackra barn en solig dag som denna, vilket i-landsproblem gick hon nu och grina över. Jag är glad att Devin är så pass liten att han ännu inte förstår, även ifall han känner av känslotillstånd. Men det är en av livets lärdomar, ibland är vi lyckliga och ibland är vi olyckliga, Devin kommer precis som alla andra människor också får lära sig det.

Vi tog oss över vägen, över övergångställen, bakom husen och plötsligt såg jag det framför mig, bänken där jag och Samuel satt på tillsammans för första gången, vi hade lämnat festen för att få prata ostört. Efter ett tag kom en kompis till oss och störde, han sa att han bara skulle in och hämta en öl så skulle han komma tillbaka, Samuel såg mig i ögonen och tog min hand och vi började springa genom skogen för att gömma oss så att vi kunde få vara ensamma.

Jag lämnade vagnen och tog Devin i min famn, musiken lät fortfarande i min öron, jag ville känna smärtan över att min Samuel är borta, jag måste förbereda mig för årsdagen. Jag höll mitt barn i min famn, mitt lilla vackra barn, som har halva pappa i sig, som kommer växa upp utan sin änglapappa, han missar att lära känna en underbar person, som Samuel var. Devin är mitt liv och jag ville ha han med till platsen, annars hade jag aldrig klarat av att gå dit, inte utan att falla till marken och skrika upp mot himlen, hyperventilera och vem vet vad mer.

Tillslut kom vi fram till den glänta, det såg precis likadant ut, det var lika grönt, lite ljusare eftersom att jag och Samuel var där på natten, även om det var en sommarnatt. Jag var först rädd att jag inte skulle hitta tillbaka till platsen, men det var som om jag nästan kunde blunda och ta mig dit, något i mig visste redan vart jag skulle innan jag själv gjorde det.

Jag berättade för Devin om kvällen hans mamma och pappa satt precis här, det var här våra själar förenades, det var här vi förälskades i varandra, jag berättade för Devin att hans mamma och pappa hade suttit här i flera timmar och missat hela festen, hur han pappa hade flera gånger hållit i hans mammas hand, hur hans pappa hade tagit massa kort på hans mamma och dom tillsammans, men kameran blev sedan stulen en vecka senare och dom bilderna fick vi aldrig åter.
 
Det är till denna plats jag skall på din årsdag, det är där jag kommer vara varje år den 9 juli, där skall jag gråta, där skall jag minnas, där skall jag vara arg över att jag inte fick ha dig kvar. Där skall jag sörja, där skall jag släppa på allt. Där är den plats som vi egentligen borde gifta oss på, men istället är det den plats där jag ensam skall sitta, och sörja din död.

6 dagar kvar

Idag var jag och Dev och handlade present till din årsdag, varje dag som du varit borta fattas du mig och vår son, men jag vet att du har det bra nu, du är hemma. Men det gör inte det lättare, jag vet ännu inte var jag skall åka och ge din present, tända ditt ljus och bara vara med dig och våra minnen, funderar på det stället då vi blev kära, då vi satt i prata i flera timmar vid spåret. Kanske åker jag dit, möter du mig där då älskling?

På torsdag, det är den dagen jag länge har fasat för, den närmar sig och det gör ont men det är oundvikligt, ett år har du varit min skyddsängel då och det har aldrig gått en enda dag utan att jag får en våg av sorg och saknad efter dig, min kärlek till dig lever, och den kommer aldrig dö. På torsdag skall jag dig minnas, men det kommer vara sorg och tårar kommer falla, du skulle vara här med mig och Devin, inte fan skulle det vara så här, att jag går och handla presenter till dig som skall ligga på marken, små ord som betyder så mycket, jag vill säga dom till dig, det skulle inte bli så här Samuel, jag är aldrig trygg längre. Jag älskar dig. 

Stenen från din son har fått hans dregel på sig då han hela vägen hem från centrum satt och höll den hårt i sina små händer, kramade den och slickade lite på den, han log och skrattade när han hade den nära, han lämna en del av sig till dig, hans kramar finns i stenen, du kommer alltid att vara hans pappa, du gav honom liv och det är jag förevigt dig tacksam för. Vi gjorde ett bra jobb Samuel, du och jag.

Du får vänta tills på torsdag, då skall vi hedra ditt minne, ditt liv och din kärlek. Tur att du inte var lika nyfiken som jag är, du var en tålmodig man, så du klarar nog av att vänta. Ena stenen är från din älskade flickvän och sambo, och den andra är från din älskade son, som är sin pappa upp i dagen, samma glimt och samma glädje, varje del av dig som finns i din son är en gåva. Här är vår gåva till dig pappa Samuel. En från mig och en från Devin, 7 dagar kvar.

Dagen närmar sig, ett år sedan du lämnade jorden, 8 dagar kvar. Mår jag bättre? Har tiden läkt mina sår eller har jag bara blivit en expert på att spela teater? Har jag gått vidare? Har jag nya mål och drömmar i livet utan dig? Har jag accepterat mitt öde?

Ja jag mår bättre, jag tar mig ju ut ur mitt hem, tar tag i saker och ting som skall göras, jag träffar mina vänner och försöker aktivera min son, men aldrig hade jag gjort det utan Devin, jag hade följt samma väg som Samuel och suttit bredvid han och sätt ner på alla er  och kunna förstå meningen med livet på ett helt annat sätt.

Tiden har inte läkt mina sår, dom blöder fortfarande och är så djupa att jag tror dom är utan hopp. Varje gång jag stannar upp, får tid och tänka och känna, då känner jag hur såren är lika öppna som den dagen det hände, men jag har lärt mig att leva med blodet som forsar ur dom, jag har lärt mig leva med din död.

Nej jag har inte gått vidare, jag fortsätter, eller står stilla, eller bara är, har inte gått bakåt eller framåt. Någonstans har jag ju gått men jag vill inte kalla det framåt, jag har helt enkelt blivit kastad åt sidan och börjat gå en ny slingrig stig med uppförsbackar och nedförsbackar, nätterna är längre än dagarna, dagsljuset bländar mig varje gång och ögonen tar lång tid på sig att vänja sig, ibland hinner jag inte ens innan mörkret tar över igen, men ljust finns, det gör det absolut och det måste jag uppskatta.

Jag har inga nya mål som har med mig själv att göra, jag har många drömmar och mål för min son och än så länge är jag glad för att jag har det iaf.

Jag har accepterat mitt öde, ett liv utan dig, ett liv där jag skall uppfostra ett barn vars pappa är död och bara det är en stor utmaning.

Jag har sedan en tid tillbaka börjat stänga av mina känslor, för varje dag som går, för varje dag som försvinner och tiden närmar sig den 9 juli, omedvetet gör jag mig själv känslokall för att klara av den dagen, den dagen…
Hur kommer den se ut? Vad skall jag göra? Det är inget jag vet ännu, kanske åker jag till hans minneslund, kanske skall jag göra i ordning massa musik som du gillar och spela upp dom för dig, sitta på en filt och visa bilder på Devin, din son. Se dina bokstäver stå skrivna i sten, Samuel Aronsson, om vi skulle gifta oss sa du att du skulle ta mitt namn, du sa också att Devin skulle ta det direkt, tänk om jag hade fått upplevt den dagen med dig. Tänk om, tänk om, tänk om. Att önska det omöjliga är inte bra för själen, själen behöver näring, min själ drunknar i tjockt och mörkt blod. Min själ får inte näring när jag ältar och önskar, min själ får näring när Devin ler åt mig, tar sina små armar runt min hals och verkligen kramar om och visar att det är hos mig han är trygg. Tänk om Samuel hade dött och Devin inte hade blivit till, mitt lilla barn har räddat sin mamma, hur skall jag någonsin kunna betala tillbaka det. Fast om Devin inte kom till, men vem vet vad som kommer efter? Tänk om jag inte hittar Samuel. Nej, jag skall vara kvar på jorden, det här är min plats, min son är min skyddsängel på jorden, och hans pappa är min skyddsängel i himlen.

skydda mig älskling, jag behöver det nu som mest, när dagen närmar sig

Uppdatering på händelser krävs just nu men jag märker hur jag ibland kan undra vad jag har gjort vissa dagar, har jag träffat någon? Har jag gjort något? Dagar och tid flyter samman på ett sätt som får mig förvirrad och på så sätt är det viktigt att jag bloggar, jag på perspektiv på mina tankar, jag kan sortera ut dom och faktiskt låta mig känna, smärtan får komma hur starkt den vill, för jag skall ändå skriva ner den. Men händelser den senaste tiden har inte bara varit av smärta.

På fredagen fyllde min farfar 80 år, en otroligt stilig man hade alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn nära, sin vackra fru, min farmor som också hon firade sin födelsedag tidigare i veckan, vi gick alla ut och åt på en otroligt fin restaurang. Farmor och Farfar är här på besök från Gotland och bor hos farbror i Gnesta, men även idag onsdag så samlades vi några hemma hos mina föräldrar och åt grillat. Det är så mysigt att ha oss alla samlade då det faktiskt inte blir så ofta, familj ger mig styrka och hopp. 

MP var också barnvakt själv för första gången en längre tid, jag åkte upp till centrum och kollade kläder mm medan Devin och MP var hemma, dom åt mat och bytte bajsblöja. Men att sova det ville då inte Dev göra förrän mamma kom hem, och för första gången så sträcker han sig efter mig när han var hos MP, vilket annars aldrig händer då MP är Devins idol, och jag kunde ju då inte heller hålla mig, ett malligt leende spred sig rätt fort över mina läppar. Sara - 1 MP- 0


Jag hade barnvakt på lördagen så vi drog ett gäng på Grönan, det skulle bli femkamp men det blev faktiskt mera öl än tävling om jag skall vara ärlig. Jag saknade Samuel något fruktansvärt då jag var där, min otrygghet lös igenom och jag ville vissa stunder bara åka hem. Men mina vänner fick mig om och om igen på bra humör och även om jag kanske aldrig igen kan ha lika kul som jag hade när jag var med Samuel, även om han inte ens var med, så kommer jag att ha kul igen, jag har faktiskt kul igen. Vi har bestämt att vi skall åka dit igen men med Devin som skall få pröva på någon liten grej och mamma skall då få åka det hon inte gjorde i lördags pga av dom otroligt långa köerna.



Vet att vi också någon dag hade filmkväll hela gänget, och då var även Lirie med och lärde Devin en ny lek. Notera hur lillskiten John skrämmer mig i slutet av filmen, jag var ju måttligt road.


 Vi har varit ute och grillat hos Ampe och Devin har badat i poolen med Linda. Jag var också och hälsade på Jessica, Caroline, Dexter och Wilton. Man ser verkligen att Devin har vuxit då han faktiskt försöker hänge med Dexter i leken.


Sen satt också jag och MP uppe en natt och gjorde Henna-tatueringar, det sitter kvar i 3 veckor och jag är jätte nöjd