Vad är det för en dag, är det en vanlig dag,
nej det är ingen vanlig dag för det är Saras födelsedag,
hurra hurra hurra

men jag bestämde mig faktiskt igår att fortsätta att vara 23 år gammal ett tag till, är inte riktigt redo att bli 24 år ännu, så det känns jätte bra!! tack för alla fina presenter, vänner och familjen, ni är underbara!!

Oj oj oj och åter oj, skolan är igång, idag var första riktiga dagen med plugg, det känns att allt är nytt och mycket att lära på kort tid, men jag hoppas att det är lättare än det ser ut.

Klassen är grym, jag trivs redan jätte bra. Devin spenderar dagarna med sin mormor och morfar eller MP. Nästa vecka börjar inskolningen och både jag och MP kommer att ha den, sista dagen kommer MP att vara själv på förskolan med Dev så att jag inte missar den dagen i skolan. Det här hade aldrig gått om inte dom ställde upp som dom gör. Den som vinner på det mest är ju allas våran söta Devin, och det är han värd.

Nu måste jag plugga, det är svårt att få ihop allt när man har barn, det är nog ännu svårare när man är själv, men nu sover iaf Lille och jag ska ta tag i boken och läsa några hundra sidor, men det är nog bara att vänja sig, för så här kommer det att se ut 3½ år framåt.

MP och Devin följde med mig till skolan, innan jag gick in i aulan så fick jag en sån lång och mysig kram av min Lille, han lugnade sin mamma och jag ville nästan inte släppa honom, men jag vinkade av min pojke och MP som skulle ha lite grabbtid medan mamma var i skolan, sen blev det en mjukstart med presentation och rundvandring på skolan, nu kommer dom följande dagarna att handla om att skapa kontakter med människorna i klassen för att sedan ta tag i själva pluggandet. Jag hoppas verkligen att jag kommer trivas, annars vet jag att det kommer påverka hur mycket jag anstränger mig för att klara av det här.

Samuel pratade många gånger med mig om att jag borde vidarutbilda mig, och socionom nämda han flera gånger, 4 veckor efter hans död var jag hos ett medium, även där fick jag redan på att jag kommer börja plugga till socionom.

Nu gör jag det älskling, nu gör jag det på riktigt och jag vet att du finns och hjälper mig för varje steg jag tar, du är min skyddsängel och ledsagare. Nu kör vi!!

Imorgon börjar jag på Universitetet. Jag är otroligt nervös och den jobbiga känslan av att gå in i något okänt, rädslan för att misslyckas och inte passa in. Men jag har inte fattat hur tiden har närmats sig, att jag plötsligt sitter här och imorgon är jag på väg till en helt ny milstolpe. Anledningen till att jag har levt i någon slags bubbla är nog att jag faktiskt har varit hemma så länge, jag blev sjukskriven när jag var gravid i 6:e månande, och sen har jag ju varit hemma med Devin i ett år nu. Imorgon är första gången på över ett år som riktiga livet börjar igen. Jag undrar hur jag hade klarat av mitt jobb om jag inte hade varit gravid och fått Devin när Samuel dog, jag tror att anledningen till att jag klarar av att kämpa med ting som utbildning och praktiska saker är just för att jag har fått det här året hemma.

Men imorgon börjar allvaret, då ska jag kämpa för Samuels skull och för Devins skull, att misslyckas är inte ett alternativ. Jag är ju rocker FFS!!

You can’t be me! I’m a rockstar for fuck’s sake!

Igår var MP med sin bästa kompis Devin och hans mamma Sara på BVC, där vägde Devin 9430 g och han var 77 cm lång. Sen skulle han få två sprutor, en i varje ben, långt ner i muskeln, mamma Sara tar upp sitt barn i knäet men han sträcker sig direkt efter sin bästa kompis MP istället. Så där satt bästa kompisarna och led tillsammans, den ena för att han hade ont och den andra för att hans bästa kompis grät och fick ont. Men som tur var så slutade tårarna fort och dom två bästa kompisarna skuttade i väg, med Devins mamma efter.

Jag har fått reda på att jag kom in på Socionomutbildning med inriktning mot socialpedagogik på Stockholms Universitet. Jag är så glad och hoppar runt som en galning, nu känns skolan mer rolig, inte bara en nödvändighet.

Socionomprogrammets inriktning mot socialpedagogik leder till socionomexamen. Ämnet socialt arbete är huvudämne i socionomutbildningen. Under utbildningen studerar du också sociologi, juridik, psykologi, statsvetenskap och socialpolitik. Du kommer också att fördjupa dig i frågor som behandlar olika kulturella miljöer och internationella perspektiv av relevans för socialt arbete. Centrala utgångspunkter i utbildningen är teorier om mänskliga beteenden, sociala system och människors samspel med omgivningen. Inom ramen för studierna på socionomutbildningen ingår handledd studiepraktik, som du även kan göra i ett annat land. Socionomer är en eftersökt yrkesgrupp, och du kommer efter examen att kunna arbeta med barn, ungdomar och vuxna på såväl individ-, grupp- som samhällsnivå. Inriktningen är profilerad för olika former av socialt behandlings- och förändringsarbete samt förebyggande arbete. Socialpedagogik handlar om människor i socialt utsatta livssituationer, hur individer och grupper kan erbjudas stöd att utveckla sina resurser och förändra sin situation. Du kan som socionom med socialpedagogisk inriktning arbeta i socialtjänstens dagverksamheter, på institutioner för barn, ungdomar eller vuxna eller i verksamheter som erbjuder exempelvis familjebehandling eller missbruksbehandling. Psykiatri och kriminalvård är andra möjliga arbetsområden, liksom sociala verksamheter inom frivillig och privat sektor. Exempel på yrkesroller är behandlingsassistent, fältassistent och projektledare.

Första terminen skall jag t ex läsa:

Socialt arbete
Sociologi
Socialpsykologi
Psykologi
Juridik

Jäklar va viktig jag känner mig, kommer ju börja plugga på riktigt, tror det gick in nu..

Den här tjejen är så underbar, när jag är nere så känner hon med mig, hon har otroligt med empati, hon peppar, hon berömmer, hon hjälper mig. Jag vill bara säga tack Nicole, dina ord är guld värda
Om bara världen hade fler som henne. Hon är verkligen värt ett besök och sen har hon ju också världen sötaste Melwin

Inatt när jag gick och la mig, var Samuel här, han satte på TV i vardagsrummet när jag hade lagt mig i sovrummet i sängen, den var på i 20 sek innan han stängde av den igen, jag tror han sa grattis till sin son på hans 1 års dag och visade mig att han alltid är med oss, och missar inget även om vi inte kan se honom. För överigt så har TV aldrig gjort så tidigare och jag och Samuel köpte den för kanske ca 1½ år sedan så den är inte gammal heller.

Tack för att du vakar över mig älskling

Först blev jag rädd och ringde till MP som precis hade åkt hem, sen när det plötsligt slog mig att det var Samuel, då vart jag hur lugn som helst. Innan det hände så låg jag med två tecken och frös, efter att det hände var jag het som bara den, kunde inte ha nåt på mig, jag var inte svettig och varm på det sättet man kan bli av en adrenalinkick eller liknande, utan jag var het på ett konstigt sätt, Samuel värmde mig, i han armar låg jag tills morgonen begynte och jag öppnade ögonen till min verklighet, utan Samuel.

Men idag har det varit en bra dag och alla sådana tar jag till vara på.

Nu sover min lilla älskling, vi har precis badat, jag släkte ner och tände lite ljus och la ner Devins nya lysande och blinkade badleksaker. Vi hade jätte kul och badade säkert i 45 min.

Idag blev det ett spontant kaals för Devin då alla ville lämna paket, så jag drog med MP på tur genom stan för att köpa tårtor. Folket kom, vi sjöng, åt tårta, Devin åt tre stor bitar själv, en av varje tårta, vi öppnade massa underbara presenter som både unge och morsa tackar för. Kvällen avslutades med BögaLoppet 2009. Bilder från min sons första födelsedag

Grattis Linda!! idag fira vi Auntie Linda och Devin köpte en tvålnäsa och jag, Jill, John och Renate köpte en jätte stor spegel.

Jag lämnade Dev hemma hos mamma och pappa, åkte hem och kollade när bion började, jag klädde upp mig och satte mig i bilden, åkte vägen som jag åkte så många gånger både med och utan Samuel, jag styrde mot det ställe där Jag och Samuel blev tillsammans. Vi ställde oss aldrig i parkeringshuset, har bara åkt in där en gång med familjen så jag tänkte att jag skulle försöka själv, jag gillar inte alltid dom smala “vägarna” inne i parkeringshus och jag tycker att min bil är stor som ett hus, men det gick bra, jag var framme på Heron City. Jag och Samuel älskade båda två att gå på bio och vi gick flera gånger i månaden, Jag tog alltid popcorn och han tog alltid godis.

Jag gick fram till kön, såg flera par framför mig som väntade på att ha en mysig kväll med sin älskade, ett par var gravid och killen kysste sin flickvän ömt och höll hela tiden en vaktande hand mot hennes rygg. Jag tror att det är första gången sedan Samuel dog som jag reagerar på andra, hur jag känner avundsjuka. Varför ska andra få vara lyckliga? Vad har jag gjort för att att förtjäna detta? Jag vill inte tycka synd om mig själv men ibland tar ilskan över. Väl framme i luckan säger jag att jag vill ha en biljett till Harry Potter. Att jag skall gå på bio själv var ett medvetet val, jag har inte varit på Heron någon gång sen Samuels död utan att tryckt undan alla mina känslor. Jag var och såg någon film med familjen inte långt efter att Samuel dog, jag skulle få komma ut och tänka på något annat, jag kommer inte ihåg så mycket av den tiden eller det besöken, av någon anledning kommer jag ihåg vad jag hade på mig och hur jag går ner för trappen efter filmen. Sen var jag där och såg Twilight med Linda. Den gången kände jag inget, tillät inte mig själv att göra det heller.



Det var den här gången som jag skulle ta tag i min rädsla för att komma till Heron och minnas alla våra stunder här, hur vi egentligen skulle ha åkt och bowlat bara några dagar innan han dog. Hur han tog min hand i rulltrappan, Hur han tog min hand inne på biosalongen och ville leka, vilket jag var alldels för feg för. Alla filmer som vi såg, Heron var vår plats, det var där det blev vi, det var där mitt liv fick en helt ny vänding, det var där jag hittade mitt hem, i min älskade Samuel.

Efter att jag hämtat min biljett går jag förbi affären där vi köpte Devins barnvagn, det var Samuel som betalade både den och bilbarnstolen, och det var inga billiga saker, han var väldigt tveksam först tills han fick reda på vad den egentligen kunde göra, alla detaljer och dess egenskaper. Han fick aldrig köra den.

Det var en timme kvar tills filmen började och jag valde att sätta mig på Olearys, jag satte mig vid baren och beställde en Corona med lime i. Där satt jag, ensam vid baren och drack en öl, sneglade i en tidning och njöt, några killar som också satt vid baren sneglade åt mitt håll, kanske undra varför jag satt där själv, eller om jag kanske väntade på någon. Jag kände mig speciell och stark när jag satt där själv vid baren, jag var någon hemlig, någon som många kanske undrade över men aldrig får veta. 

Efter ölen gick jag ut för att röka, framsidan tar också fram minnen, hur vi en gång dansade lite vid högtalarna och skratta, hur han diskuterade lekplatsen och hans planer om ett lekland.

Jag går upp och beställer en popcorn och en cola, men känner sen att jag måste gå på toaletten, jag blir arg och ledsen över att jag är ensam, att jag inte hade någon att ta med mig, för nu var jag ju tvungen att ta med min popcorn och dricka in på toaletten, jag råkar pressa min cola mot mig när jag öppnar dörren och jag svär högt. Många tyckte nog säkert att jag överreagerade på lite spilld cola, men dom skulle bara veta att egentligen så skulle min sambo stå utanför och vänta, hålla i min cola och då skulle den inte spillas ut över min tröja, men nu är han död, så nu har jag cola på min tröja, tur att tröjan var svart iaf.

Väl inne på bion får jag en hel rad för mig själv, vilket var skönt. Men allt eftersom filmen gick så blev jag mer och mer otrygg. Jag är en väldigt nervig person, hoppar för minsta lilla och är väldigt rädd av mig. Även ifall jag har läst böckerna och vet vad som händer så är det ljudeffekterna som skrämmer mig. Jag har ingen att hålla tag i, ingen som kan skatta åt mig för att jag är så rädd och löjlig. Så där satt jag, ensam på min rad och hoppade för minsta lilla, dom bakom mig fick nog ett gott skratt varje gång mina popcorn flög rätt upp i luften.
 
Efter filmen tar jag mig ut till bilen, när jag kör ut så kör jag fel en gång i parkeringshuset för att jag blir förvirrad av alla pilar och skyltar, jag svär lite tystare den här gången. Det är mörkt ute, det regnar. Jag kör för fort, jag njuter av känslan av turbon, många som kände Samuel sa att han körde som en galning, men den sidan såg då aldrig jag, han tog det alltid så lugnt och körde försiktigt (men han hade ju en dyrbar last), mellan han och mig var det jag som var fartdåren. Jag tänker på Devin och saktar ner, men så fort jag är ensam på vägen så gasar jag upp lite igen. Jag har kontroll över bilen. Det är väldigt tyst, jag har inte radion på. Jag låter min tankar och känslor komma, tårarna släpper jag fram när jag kommer hem.

Filmen var bra, jag klarade det, jag är ensam men jag klarar det ändå. Det ger mig kraft även om det faktiskt också får mig att stänga in mig mer i min bubbla, där ingen kan komma mig nära längre, håller många på ett bekvämt avstånd, känner egentligen inte att jag kan lita fullständigt på någon, ingen är bara min, Samuel var bara min, nu är jag ingens…

Men jag klarar mig själv för jag gick på bio på egen hand!

Idag kom det utslag över hela kroppen, jag kontaktade då direkt Martina kliniken och fick då reda på att Devin har tredagarsfeber.

Tredagarsfeber är en av de mindre kända barnsjukdomarna som ger utslag. Ändå får nästan alla barn den. Det är dock endast barn mellan 6 månader och 3 års ålder som drabbas av den, vilket tyder på att det är en mycket smittsam sjukdom. Sjukdomen har även andra namn: exantema subitum, roseola infatum och tredjedagsutslag.

Inkubationstiden, det vill säga den tid som går från det man smittats till det att sjukdomen bryter ut, är 10-15 dagar.

•Först får barnet plötsligt hög feber på upp mot 40 grader som varar i cirka 3 dagar.
•Det är inte helt ovanligt att febern utlöser feberkramper som kan upplevas som mycket dramatiska och alarmerande. Feberkramperna utlöses inte av tredagarsfebern som sjukdom i sig, utan av den hastiga och höga febern.
•När febern sjunker igen, nästan lika fort, kommer utslagen. Dessa börjar oftast på kroppen och sprider sig härifrån till armar och ben. Barnet får dock sällan utslag i ansiktet.
•Utslaget är nästan blekrött, prickigt och kan ha små blåsor. Utslagen finns kvar i normalt 12-14 timmar (högst 4 dagar]. Sedan är sjukdomen över.

Idag mår Lille ännu värre, han har 40 grader och sitter i min famn hela tiden, han äter dåligt och är allmänt låg. Vi har fått rådet att åka in imorgon om febern inte är på väg ner tills dess, då han inte verkar reagera på febernedsättande medicin.

Lille fick glass av både MP och sen även av sin mormor, han fick då sitta framför TV och äta den, för när man är sjuk då får man faktiskt lyxa till det lite, glassen och en halv flaska välling är allt han har fått i sig idag, vätska försöker jag få i han så mycket det bara går. Sandra var idag och hälsade på mig och hennes lilla rockgroda, och till och med utan kraft så får han fram flera underbara leenden och skratt.

Lille ligger i feber idag, han vakna i natt och jag kände hur varm han var, tempade på morgonen och riktigt så visade det 39 grader, hela morgonen satt han i mitt knä, ville inte leka, ville inte vara på golvet, ville inte sova, bara sitta i mitt knä med tummen i munnen. Det var en stor skillnad att hålla en liten bebis i famnen som faktiskt sitter kvar. Devin är så pass stor nu att han ålar runt i famnen och vill bara leka vidare. Lille får Alvedon och jag hoppas att han snart blir frisk, tankarna finns ju självklart om svininfluensan då vi har varit på både skansen och kolmården och träffat turister. 

Jag ser mitt lilla barns tunga ögon och vill att han ska må bra, rädslan om att förlora honom också finns aldrig långt borta, utan min lille finns inget kvar. Jag ser människor omkring mig, som kommer och försvinner, som finns och som sviker, jag är känslig för närhet av kärlek, jag skäller på mig själv att jag måste sluta bry mig så mycket, sluta oroa mig om folk. Devin mitt lilla barn är allt jag behöver se och känna, han är min trygghet, han har fått en väldigt tung börda när hans pappa lämnade jorden, han måste hålla sin mamma i liv, han får inte skada sig, han får inte vara sjuk, han får inte dö. Jag är ledsen att mitt lilla barn redan har ett sådant stort ansvar. Men jag skall göra allt i min makt, för att han skall känna sig älskad och trygg, ingen ska komma oss så nära att vi kan bli sårade, vi ska bygga oss en mur i säkerhet. Där bara vi två finns. Jag kommer däremot alltid se till att du träffar vänner och familj, men jag kommer alltid att skydda mig själv, för att i slutendan skydda dig. Mitt lilla barn, du är mitt allt, ingen ska få skada dig genom att skada mig.

Jag har haft en jätte bra dag i Uppsala idag då vi var på besök hos Devins farmor och farfar, även kusin C och farbror David var också där. Det är alltid lika skönt att träffa Samuels familj, han lever vidare genom oss.

Den här gången var första gången som jag tog mig dit utan GPS och jag hoppade av glädje när jag kom fram och tittade upp mot himlen genom framrutan och sa:
 
"Såg du Samuel? jag klarade det alldeles själv!"

På måndagsnatten så skulle MP jobba sitt första ensamma nattpass efter rånet, jag bestämde då att skaffa barnvakt och vara med han hela natten, mamma och pappa ställde så snällt upp och MP vart glad över sällskapet. Så jag jobbade alltså min första natt, jag fick vara med och se alla knarkare komma in runt två tiden och köpa på sig godsaker som dom var sugna på, fjortisgängen som bara hängde och vägrade gå, alla trevliga taxichaufförer, väktarna och poliserna, runt fem på morgonen kom alla karlar i jobbarbyxor och köpte kaffe och snus. Efter att MP hade slutat åkte jag hem och sov några timmar innan Devin kom hem och väckte mig.
 
Senare på tisdagen åkte vi hem till Nano och Elin där Mauri och Jenny var på besök, dom, jag, Dev, MP, Jill och John delade alla på tre paket röda och goda kräftor. Jag skulle ju visa alla hur duktig Devin är på att gå, tror du han ens gick ett steg? Nej han vägra. Sen åkte vi en snabbis förbi MP fina päron och Devins himmelrike då dom har flera katter som han älskar, och han får till och med klappa några av dom.

Idag var hela min familj på skansen, Devins mamma, morbror, mormor och morfar. Helt omöjligt att få parkering, Devin kände verkligen av att han var någonstans där han inte varit förut, hela tiden vill han vara i famnen och höll ett stenhårt grepp om min tröja. Vi gick runt på hela skansen och avslutade med akvariumet där jag träffade ormen Snoddas igen, senast sågs vi för ca 15 år sen och då som nu klappade jag honom. Devin var nog nöjd med dagen, hans favorit blev lemurerna.








Imorgon blir det en långtur ända bort till kolmården med Linda, Jill och John. UTAN GPS! Hur ska detta gå? Jag kör och Jill bredvid, kärringar vid ratten, vad är det man brukar säga?

Idag var en stor dag för min son, hans första riktiga steg på egen hand blev idag inrättade och jag är så otroligt stolt, dagen spenderade vi med mormor och morfar, och sedan tog vi en snabbis förbi Årsta havsbad där John, Jill, Linda och Robin var. Devin och jag tog oss ner till vattnet men det var lite för kallt ännu för Lille, själv tyckte jag att det var helt okej även om jag bara doppade benen. Tur att han har sin överbeskyddande Linda i sin närhet, Linda skulle göra vad som helst här i världen bara för att Devin alltid ska vara glad och inte gråta, jäkla synd att han fick mig till mamma som ibland tänker frasen "sluta fjöla, man måste ju testa"

Tänk att jag lyckades fånga både första krypet och första stegen på film, så jäkla klockrent, för då får ni alla vara med och ta del av ännu en milstolpe i Devins liv